Vilka kan få ersättning från patientförsäkringen?

Enligt - Patientförsäkringens, LÖF:s,   hemsida  står att läsa, att om man  drabbas av en skada när man vårdas inom offentlig sjuk- eller tandvård, kan man i  vissa fall ha rätt till ekonomisk ersättning enligt patientskadelagen.

Man kan bara få ersättning från Patientförsäkringen om skadan hade kunnat undvikas. Det sägs också på hemsidan att man  inte har rätt till ersättning bara för att en behandling inte leder till önskat resultat eller om det uppstår en komplikation.

I mitt fall gällde Patientförsäkring vid behandlingsskada Ersättningsbestämmelserna fr o m 91-07-01, så det var en annan lagstiftning som gällde när min skada inträffade än den som gäller nu.

"Patientförsäkring vid behandlingsskada
Ersättningsbestämmelser fr om 91-07-01

 § 1
Till patient som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård, eller till efterlevande till sådan patient lämnas ersättning för behandlingsskada enligt gällande bestämmelser.

§ 2
Med behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art som anges nedan i momenten 2.1 t o m 2.5

2.1
Skada som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning, behandling eller annan dylik åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd som kunnat undvikas.

2.2
Skada som lett till svår invaliditet eller dödsfall och som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning eller behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för patienten."
 
LÖF har sammanställt statistik över skadeanmälningar under åren 2003-2009  i ett dokument som heter:

"Om landstingens patientförsäkring 2009"

Bifogas: http://www.patientforsakring.se/resurser/dokument/arlig_statistik/rapportmall_stockholm.pdf

År 2009 anmäldes totalt 10100 skador till landstingens patientförsäkring för hela landet. Det sägs i dokumentet att cirka 44 % av de anmälda skadorna mellan åren 2003-2009, beviljades ersättning. Det sägs också att de vanligaste ersättningsbeloppen ligger under 25000 kronor.och att det betalades ut totalt 405 miljoner kronor under 2009.

Jag har i min blogg berättat om en kvinna som det var en  artikel i SvD i mars 2002.  Hon har precis som jag har, råkat ut för en fruktansvärt svår skada, också under förlossning/kejsarsnitt. Hon har inte ens hunnit ta ut någon föräldraledighet pga att hon har varit sjuk ända sedan förlossningen och hennes sjukdomstillstånd har förvärrats under åren precis som det har gjort för mig. Hon har en mycket svår smärtproblematik och åker in och ut på sjukhus hela tiden. Hon har orsakssambandet satt av en anestesiläkare men inte heller hon har fått någon ersättning från patientförsäkringen för att "hennes skada inte gick att undvika". Hennes skada inträffade 1998 och hon omfattas därför av patientskadelagen.

Symtomen kan te sig olika för olika patienter men orsaken till våra sjukdomstillstånd är för oss båda, epiduralen vid våra förlossningar/kejsarsnitt. Vi åkte båda två in till BB som friska, välfungerande,  alerta kvinnor,  glada i hågen och skulle föda barn och kom ut sjuka, skadade för livet med svåra handikapp. Vi och våra familjer har förlorat oerhört mycket både ekonomiskt och i livskvalitet och ingen av oss har fått ersättning från patientförsäkringen.

Kan det verkligen vara rätt att inte vi får ersättning från patientförsäkringen?

Hela tiden ska vi drabbade patienter trots svår sjukdom bevisa att vi har felbehandlats. Det är nästan omöjligt att få en läkare att sätta ett orsakssamband och då går det ju inte att bevisa att det finns något orsakssamband.

Jag tyckte i mitt fall att då får man väl använda uteslutningsmetoden eftersom det inte har kunnat bevisats att jag har någon annan neurologisk sjukdom heller, "trots min neurologiska sjukdom". Jag har alla kända svåra, typiska biverkningar som har kommit fram under de undersökningar, utredningar och artiklar som har gjorts av epiduralskador som jag har berättat om tidigare.

Jag tycker också att jag har orsaksambandet fastställt i och med anteckningen på baksidan av min anestesijournal som den kvinnliga läkaren gjorde när jag var på BB en vecka efter förlossningen och tog stygnen. Där skriver hon att jag inte hade någon känsel i ena låret när jag gick hem två dagar tidigare och fortfarande nedsatt känsel och att detta kom efter epiduralkatetern.

Dessutom i det intyg som den första neurologen har skrivit:till Försäkringskassan 980223:
"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92. Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem, en rätt avsevärd viktökning under graviditeten bedömdes vara viktig orsak till ryggproblemen. Småningom till kom mer bekymmer från benen. En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmott apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares och vi utredde pat med magnetkameraundersökning av rygg, ryggmärg, spinalvätskeanalyser. Inget patologiskt fynd. Misstanke i första hand på demyeliniserande sjukdom. Kompletterande neurofysiologisk undersökning med VEP, SEP utan hållpunkter för demyeliniserande sjukdom. Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har pat också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet, kraftlöshet.

Sammanfattande bedömning av hälsotillståndet:
En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan. Pat har följts upp med täta kontroller här under knappt ett år och gångsvårigheterna har dessvärre progredierat. Uppvisar nu en mer påtaglig gångrubbning med spasticitet och toedrag. Orsaken oklar. Misstanke om demyeliniserande sjukdom men magnekameraundersökning, spinalvätskeanalyser har inte givit stöd för denna misstanke.
 
Hade min första neurolog frågat på allt och inte bara MS hade han säkert hittat mitt "gamla myelit" (redan 1997) , dvs ett misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (gammalt) myelit. Det som har upptäckts nu senare,  2009, vid den första seriösa second opinion som jag har genomgått.

Bevisbördan är orimligt stor för oss drabbade patienter.
Dels är vi väldigt sjuka efter felbehandlingen och att då behöva kämpa för att få vettig  behandling som kan hjälpa oss i våra svåra sjukdomstillstånd och att dessutom behöva slåss för vår rätt till ersättning från patientförsäkringen. Det är faktiskt väldigt omänskligt.

Kan det verkligen ha varit avsikten när LÖF/PSR skapades att de ska ha som utgångspunkt att vi svårt skadade patienter inte ska ha ersättning?
Är det verkligen så vi ska använda våra skattepengar?

Kan vi  lita på att patientförsäkringen fungerar om vi råkar ut för en skada inom sjukvården eller är det så att vi måste skaffa en privat försäkring som verkligen faller ut om vi faktiskt råkar ut för felbehandling i sjukvården, innan vi ska in och få någon behandling av något slag?

Jag tror att de flesta medborgare i Sverige tror att vi är försäkrade inom sjukvården om det skulle hända något.

Det här kan ju faktiskt hända vem som helst!

Borde inte allmänheten informeras om att man troligtvis inte får ersättning om man råkar bli felbehandlad inom sjukvården?

Har vi som skattebetalare verkligen intresse av att skattefinansiera en verksamhet som i mitt tycke inte försöker att hjälpa oss patienter som har drabbats hårt av felbehandling i sjukvården?

Det vore väldigt intressant att ta del av LÖF/PSR:s totala budget, dvs se vilka omkostnader de har för att driva den här verksamheten som jag trodde skulle hjälpa oss drabbade patienter. Även att ta del av hur många i antal av de 44 % av de  ersatta anmälningarna som gett utbetalningar på under 25000 kronor skulle vara intressant att se. Dvs hur många "svåra skador" som ersätts och hur många "lätta skador" som ingår i statistiken på 44 %.

Vilka är det egentligen som har fått de här 405 miljonerna i ersättning under 2009 som det talas om i artikeln?

En granskning skulle nog behövas för att utvärdera hur våra skattepengar används och även om LÖF/PSR behövs eller om det är  bättre med privata alternativ som bättre svarar upp mot våra förväntningar av en patientförsäkring.

Vad som redan är känt angående epiduralskador utöver de artiklar som jag tidigare har refererat till

Redan 1999 på Svenska Läkarsällskapets Riksstämma under punkten 25 MS i programmet togs problemet upp under rubriken:

"SKALL VI VERKLIGEN STICKA FOLK I RYGGEN?"

Man belyser att det under senare tid har kommit fram att det finns vissa risker med ryggbedövningen och att det under stora uppföljningsstudier har visat sig att det regelbundet händer att patienter har fått svårartade nervskador som kan vara livet ut.

I interpellation  2001/02:376 till den dåvarande socialministern om ersättning enligt patientskadelagen togs  upp att  patienter ska kunna få ersättning enligt patientskadelagen för sin skada om man skadas inom svensk hälso- och sjukvård.  Problemet att vissa patienter faller mellan stolarna och inte får ersättning från patientförsäkringen, togs upp. Som ett exempel i interpellationen tas det upp att en drabbad patientgrupp är kvinnor som fått skador efter epiduralbedövning vid förlossning. Att kvinnorna har råkat oförtjänt illa ut vid förlossningen vid en vanlig behandling och att de inte heller har rätt till ersättning från patientförsäkringen.

"Att det är en nästintill försvinnande liten patientgrupp gör inte frågan mindre viktig. I värsta fall handlar det om skador som är bestående livet ut. Utöver många års lidande för både de drabbade kvinnorna och deras familjer, handlar det dessutom om försämrade möjligheter till arbete och inkomster".
Jag bifogar länken till interpellationen:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/ersattning-enligt-patientskade_GP10376/

Det tillsattes därefter en utredning som skulle se över Patientskadelagen som fick namnet SOU 2004:12. 

Jag bifogar länken i tre delar:

http://data.riksdagen.se/fil/3F528D0B-3EAC-4C43-896F-19D6CA6A4FA1

http://data.riksdagen.se/fil/9FD4C126-4395-419E-9AC4-E978C0CF5669

http://data.riksdagen.se/fil/0B4D6835-9C97-4D1C-89BE-B4CCCD94E90E

Det är i den andra delen som det handlar om Patientskadelagen och från sidan 117-f,  punkt 8.2.5, Behandlingsskador, tas det upp om möjlighet till ett facitresonemang. Det vill säga att man i efterhand går igenom om skadan hade kunnat undvikas genom att man hade valt ett annat tillvägagångssätt.

I utredningen tar man upp problematiken med skador som har uppstått av epiduralbedövning vid förlossning och att det kan bli skador av både läkemedlet och tillvägagångssättet.
"De uppkomna skadorna har som regel bestått i känselnedsättning eller värk i rygg och benmuskler, men även fall av försvagning av muskler eller t o m förlamning har förekommit"

Under punkten 8.2.10 Katastrofskador sid 127-f diskuterar man att det borde finnas en speciell bestämmelse när det blir allvarliga skador som inte står i rimlig proportion till det ingrepp man ska göra.

I den tidigare lagstiftningen som gällde i mitt fall fanns, Villkoren 2.2 om att ersättning kunde betalas ut om det uppstått svåra skador som lett till invaliditet eller dödsfall. Vi åberopade både 2:1 och 2:2 eftersom det sattes en epiduralkaterer som inte användes och att åtgärden har lett till svår invaliditet för mig.

Men i den nya Patientskadelagen finns inte motsvarande bestämmelse.

I utredningen kan man läsa:"Erfarenheterna från Patientskadenämnden visar emellertid att det finns ett visst behov av en s.k. katastrofbestämmelse som medger ersättning utifrån en skälighetsavvägning mellan ett lindrigt ingrepp och en mycket ovanlig men allvarlig skada såsom situationen ter sig vid skaderegleringstillfället. En sådan möjlighet finns i de övriga nordiska patientskadelagarna."

I sista stycket (sid 131) under samma punkt kommer man fram till att det borde införas en katastrofparagraf som ska tillämpas restriktivt.  

Frågan är då vad hände med katastrofparagrafen efter att utredningen var klar? 
Vad vi har kommit fram till så blev det ingenting mer än en statlig utredning som inte ledde till någonting vad det gäller vår typ av skador.

I SvD den 11 mars 2002 gick att läsa om en kvinna som fram till förlossningen 1998 var fullt frisk och arbetade heltid. Att hon nu är väldigt sjuk och fast skadorna har  kopplats ihop med ryggbedövningen hon fick i samband med det akuta kejsarsnittet får hon ingen ersättning.

Bifogar länken till artikeln:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/smartlindring-gav-kronisk-vark_46052.svd#preambleend

I samma artikel berättas det om en då opublicerad kartläggning av komplikationer i samband med ryggbedövning som flera anestesiläkare höll på att slutföra. Två  av anestesiläkarna som var med om kartläggningen poängterar att epiduralen är en mycket effektiv och säker smärtlindringsmetod och att den är betydligt säkrare än narkos. Den intervjuade läkaren i artikeln upprörs över att kvinnor som x x har så svårt att få ersättning, trots att sambandet med epiduralbedövningen verkar så tydligt. "Vi måste hitta ett sätt att stödja dessa patienter så de slipper gå till domstol, säger" Dr x x.

Jag hörde talas om ett inslag i ett nyhetsprogram  under 2004 där man hade talat om en stor svensk studie om ryggbedövningar. Jag kontaktade därför reportern som hade gjort inslaget och fick ett mejlsvar.

"Inslaget gjordes i samband med att en stor svensk studie om just ryggbedövningar blivit klar. Studien har publicerats i en facktidskrift (Anastesiologi) och handlar om allvarliga komplikationer i samband med ryggbedövning, dvs både spinal och epidural. Narkosläkarna som gjort studien har via en enkätundersökning hos samtliga anestesikliniker i landet gått igenom de komplikationer av allvarligare art som uppstått mellan 1990-99. Uppgifter inhämtades även i flera register. Till skillnad från det som står beskrivet i litteraturen så såg man fler komplikationer än väntat - något som förmodligen beror på att det inte finns något ställe att rapportera in sådana fall och därför har heller ingen haft ordentlig koll".

"Det man kunde se var att kvinnor som får epiduralbedövningar i samband med förlossning utgjorde en lågriskgrupp". "Men de komplikationer som det ändå kunde handla om var blödningar i ryggkanalen, infektioner både i ryggen och i hjärnan och i värsta fall också förlamning."

 "Kontentan är nu att läkarna bakom studien vill att Socialstyrelsen inrättar ett nationellt register där alla komplikationer registreras eftersom det saknas idag."

Efter att ha fått det här svaret från reportern kontaktade jag en av läkarna som var med och  utförde studien och frågade om jag ingick i undersökningsmaterialet.

Jag fick till svar att jag inte ingick i undersökningen.

Vårdguiden angående ryggbedövning vid förlossning

Enligt information på Vårdguidens hemsida står att läsa att feber, huvudvärk och/eller ryggsmärtor upp till tre veckor efter ryggbedövning kan vara tecken på allvarlig infektion och bör bedömas av läkare.

Bifogar länken:

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Behandlingar/Ryggbedovning-vid-forlossning/#close

Det framgår av texten att det ibland kan  bli skador på nervrötter och ryggmärg men att det är mycket sällsynt. Skador kan uppstå genom att nålen eller slangen kan ge en blödning, nervskada eller att en infektion i ryggkanalen uppkommer.
Man har kommit fram till att risken är 1 på 200 000 ryggbedövning vid förlossningar.

Med tanke på att jag troligtvis inte är med i den statistiken heller och att det därigenom kan finnas ett mörkertal vad det gäller de här skadorna så kan det ju vara ännu fler som är skadade än vad som har framgått hittills.

Utdrag från skiljedomen och lite egna funderingar

Under punkten
PARTERNAS BEVISNING
Anita x/ punkten 13 står det: i skiljedomen

I "Antikoagulantiabehandling och Ryggbedövning - svenska riktlinjer anförs bl a. följande. Flera författare har visat att risken för blödningskomplikation vid centrala blockader ökar graden av trauma vilket innebär att en spinalbedövning är säkrare än ren epiduralblockad som i sin tur är säkrare än analgesi med kvarliggande epiduralkateter. -Svår spinal (= flera stick) utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom. Två större studier, inkluderande mer än 100 fall av spinal hematom. visande att majoriteten av spinalblödningar uppkom hos patienter med kvarliggande epiduralkateter. Avlägsnandet av epiduralkatetern är lika riskfylld som införandet av densamma och 30-60 % av de kliniskt relevanta spinalhematom uppstår efter att katetern dragits. - En av de allvarligaste komplikationerna till punktion i spinalkanalen är bestående neurologiska bortfallssymtom till följd av kompression utövad av hematom. - Dekomprimering med laminektomi inom 8 timmar från symtomdebut ger goda möjligheter att undvika bestående men. Övervakning efter punktion i spinalkanalen och sjukhusens totala resurser måste därför möjliggöra tidig upptäckt av symtom och ge möjlighet till slutgiltig behandling inom 8 timmar. Sannolikt kan venösa epiduralblödningar ge trycksymtom, framför allt genom volymexpansion orsakad av osmos efter infektion. Detta kan förklara förekomsten av sent uppdykande symtom.- De symtom som ses vid hematomutveckling är: Pares i benen (debutsymtom i 46 %) ryggsmärtor (debutsymtom 38 %), sfinkterrubbningar, sensibilitetsbortfall, radierande smärtor och förlängd pares efter central blockad. Eftersom symtom kan debutera lång tid efter punktion måste alla patienter vara informerade om att vid dessa symtom omedelbart kontakta sjukvården. - Flest komplikationer ses i samband med kontinuerlig epiduralbedövning. De moment som anses medföra risk för blödning är förutom själva punktionen även manipulation av katetern,  såväl lägesjusteringar som avlägsnandet. - Dagens postoperativa smärtlindring med kontinuerlig epiduralbedövning är en komplicerad teknik som stället stora krav på organisation och kunskap.
- Övervakningsrutiner och dokumentation måste vara väl strukturerade och tillämpas konsekvent. Ett speciellt protokoll för kontinuerlig epiduralbedövning är att föredra. För att upptäcka en eventuell blödning efterforskas ovan angivna symtom var 4:e tim."

I skiljedomen går att läsa att alla tre läkarna har muntligen bekräftat de uppgifter de lämnat i sina utlåtanden. De har tillagt bl a följande:

Dr 1
"Smärtan i vänster ben direkt efter det första nålsticket beror troligen på en nervrotskontakt som brukar gå över snabbt. Det är mycket osannolikt att Anita" ( xs) "besvär har uppkommit på grund av epiduralt hematom eller bakteriell infektion eftersom dessa komplikationer ger allvarlig neurologi i mycket nära anslutning till anläggandet av en epiduralkateter. Dessa båda komplikationer är dessutom synnerligen ovanliga. Nervus cutanis femoris lateralis är en ensorisk nerv som inte kan utveckla parapares."

Dr 2
"Det är sannolikt att man vid första sticket kom åt en nervrot som normalt bara ger en "elektrisk" stöt som kan bestå kortare eller längre tid. Epiduralt hematom och bakteriell infektion leder till ofta allvarliga, mycket typiska symtom som kommer snabbt, inte veckor eller månader, efter epiduralinsättningen."

Dr 3
"Det är mycket osannolikt att Anita" ( x) "inte skulle ha behövt sjukhusvård om det förelegat ett epiduralt hematom eller en bakteriell infektion efter anläggandet av epiduralkatetern."

"Föreligger ett direkt orsakssamband mellan anläggandet av epiduralkatetern och Anita"  (x) "besvär?

Vid utredning av om en behandlingsskada föreligger enligt moment 2.1 är den första frågan om skadan har orsakats av behandlingen dvs det ska föreligga ett direkt orsakssamband mellan vårdåtgärden och skadan. Det innebär att om åtgärden inte hade vidtagits så hade i vart fall inte den skadan uppkommit."

"Anita" (x) "hävdar att det finns ett direkt orsakssamband mellan anläggandet av en epiduralkateter och de besvär som hon alltsedan behandlingen har haft dvs, att om åtgärden inte hade vidtagits så hade hennes besvär inte uppkommit."

"LÖF å sin sida anser att utredningen i målet inte ger stöd för att de besvär som Anita" (x) "har anmält med övervägande sannolikhet har orsakats av den inlagda epiduralkatetern."

"Vilka komplikationer kan förekomma vid epiduralanestesi?

Av utredningen av målet framgår följande.
Epiduralanestesi är en säker teknik och att det föreligger en mycket låg risk för allvarliga komplikationer. Dessa komplikationsrisker kan indelas i två grupper nämligen dels sidoeffekter av via katetersystemet tillfört läkemedel och dels punktions-/kateterbetingade komplikationer. Enligt" Dr 3 "manifisteras båda dessa komplikationstyper genom symtom som uppkommer resp blir maximala i tidsmässig nära anslutning till ingreppet. Endast den senare komplikationstypen är aktuell i detta fall."

"De vanligaste men också ofarliga komplikationerna inom denna grupp är accidentell nervrotskontakt, mjukdelssmärta, accidentell durapunktion och tekniska svårigheter vid punktion resp. katerintroduktion. Nervrotskontakt medför smärta inom ifrågavarande nervrots territorium, denna smärta är nästan alltid av övergående natur och bestående bortfallssymtom är mycket ovanliga. En punktionsbetingad mjukdelssmärta är också nästan alltid övergående. Durapunktion kan ge upphov till huvudvärk pga ryggmärgsvätskeläckage."

"I mycket sällsynta fall kan en allvarlig eller potentiellt allvarlig komplikation inträffa. Det rör sig om dels bakteriell infektion och dels epiduralt hematom. Bakteriell infektion kan medföra hjärnhinneinflammation, blodförgiftning eller varbildning. Symtomen vid dylika tillstånd är feber och allmänpåverkan samt vid hjärnhinneinflammation huvudvärk och medvetandepåverkan resp vid varbildning lokal smärta samt neurologiska symtom."

"Vilka besvär uppvisade Anita x efter epiduralanestesin?

Av Anita" (x) "egna uppgifter och övrig bevisning framgår i fråga om Anita" x "besvär följande:
Före förlossningen var hon fullt frisk. Redan vid det första sticket vid epiduralanestesin kände hon smärta i vänster ben och i ryggen. Påföljande dag upplevde hon stickningar och domningar i höger lår. Hon kände sig också hängig. Under sommaren 1992 började hon trampa fel och ramla omkull. Hon hade också ryggproblem. Under år 1994 började hon stöta i fötterna och fick sämre balans. Hennes besvär utvecklades alltmer och hon fick en ökad stelhet i kroppen samt smärta i hela kroppen samt kramper i ben, fötter, underliv och tarmar. Dessa besvär ledde till att hon i maj 1997 blev helt sjukskriven och hon har alltsedan dess varit helt arbetsoförmögen.

"Finns något orsakssamband mellan Anita"( x) "besvär och epiduralanestesin?"

"Utredningen ger enligt skiljenämndens uppfattning vid handen att Anita" (x)" i samband med och efter förlossningen uppvisat besvär som  typiskt sett skulle kunna härröra från epiduralanestesin. Sålunda har hon haft smärta i vänster ben och ryggen samt stickningar och domningar  höger ben. Vidare har hon senare utvecklat svaghet i benen samt balansrubbningar."

"Frågan i målet är om det är övervägande sannolikt att de besvär som Anita" ( x) "har visat upp har en annan orsak än epiduralanestesin."

"Om det hade rört sig om en bakteriell infektion eller ett epiduralt hematom - komplikationer som oftast är av allvarligt slag och synnerligen sällsynta - är det enligt läkarna mycket osannolikt att Anita"( x) "skulle ha kunnat klara sig utan vårdkontakt i tidsmässigt nära anslutning till behandlingen."

"När det slutligen gäller Anita" (x)  "övriga besvär har besvären utvecklats efterhand och har lett till att Anita" (x) "efter fem år tog kontakt med sjukvården. De hörda läkarna har anfört att dessa besvär inte har något tidsmässigt samband med epiduralanestesin. Även i detta fall gäller att om Anita" (x) "hade drabbats av en allvarlig komplikation i form av bakteriell infektion eller ett epiduralt hematom så skulle denna komplikation ha krävt sjukvård i tidsmässigt nära anslutning till kateterinsättningen."

"Med hänsyn till vad som framkommit finner skiljenämnden övervägande sannolikt att Anita" (x) "besvär efter förlossningen har haft en annan orsak än anläggandet av en epiduralanestesi. Det har trots omfattande undersökningar inte gått att utreda om Anita" x "lider av någon definitionsmässigt organiskt betingad neurologisk funktionsstörning.

Sammanfattning

"Skiljenämnden finner det övervägande sannolikt att de besvär som Anita" (x) "lider av efter förlossningen år 1992 inte har samband med anläggandet av en epiduralanestesi. Anita" (x) "talan kan därför inte bifallas vare sig med stöd av § 2 moment 2.1 eller § 2 moment 2.2 Ersättningsbestämmelserna. Anita"( x)" talan ska därför ogillas."

Skiljedomen är undertecknad av alla tre skiljemännen.

Mina egna funderingar

Jag hade alla ovanstående symtom som jag har berättat och jag uppsökte BB i nära anslutning till förlossningen men hade glömt bort det. Jag har inte haft stöd av journalen från BB eftersom den är borta. Det hade ju varit väldigt bra att ha den som stöd för minnet och även som bevismaterial.

Jag låg på epiduralkatetern c 8 timmar och det gjorde väldigt ont. Jag hade huvudvärk, allmänpåverkan och troligtvis feber och dessutom ingen känsel i höger lår dagen efter förlossningen. Jag hörde väldigt dåligt och jag uppsökte BB när jag hade haft feber på över 42 grader efter hemkomsten men fick komma och träffa förlossningsläkaren först kvällen efter när han var i tjänst. Det var den bedömning som personal på BB gjorde när vi ringde och frågade vad vi skulle göra. Febern hade  gått ner när jag träffade honom men som jag minns det ville han lägga in mig och gick iväg för att kontrollera om det fanns plats, men det fanns inga platser. Dessutom som jag minns det var han stressad just då för han hade fått gå ifrån en operation eller något för att undersöka mig. Han sa även att han skulle skriva in i min journal på BB om återbesöket eftersom det var där jag hade varit.

Någon övervakning skedde aldrig av mig under natten efter förlossningen. Som jag minns det kontrollerades varken feber eller blodtryck under de fem dagar som jag var på BB.

Det har gjorts en ofullständig utredning hos den första neurologen som jag ser det. De undersökningsfynd som har gjorts av min nuvarande neurolog hade troligtvis stärkt min ställning gentemot LÖF om de hade kommit fram innan skiljeförhandlingen.

Först stack läkaren en gång för att sätta in epiduralen och det gjorde vansinnigt ont, sedan stack hon en gång till för att den kom fel första gången. Sedan användes inte epiduralen iallafall. Jag är osäker på om läkaren bytte nål mellan sticken, jag såg inte eftersom det skedde bakom min rygg. Som jag minns det sövdes jag  för att det var "personalbrist" vilket är väldigt märkligt, eftersom jag har fått höra att det krävs mer personal för att sätta narkos. Dessutom ska det vara farligare med narkos.

EDA:n användes inte alls, den bara satt där i ryggen i många timmar. Det blev ett väldigt tryck på den eftersom jag låg på rygg på den och jag hade gått upp c 26 kg under graviditeten.

Det finns inte någon notering i anestesijournalen om att doktorn stack två gånger för att sätta epiduralen och inte heller någon anledning till varför det byttes till narkos. Journalen är väldigt knapphändigt ifylld.

Som jag minns det från skiljeförhandlingen sa  Dr 1, som var anestesiläkare, att han inte kunde förstå varför det byttes till narkos i mitt fall. Jag tycker mig minnas att han också sa att det måste ha varit fara för barnets liv och att man måste få ut barnet snabbt, annars skulle man inte ha bytt till narkos.  Men det var det inte,  det var "personalbrist". Dr 1 sa också vid det muntliga förhöret, som jag uppfattade det,  angående bakteriell infektion, att ingenting är omöjligt, det var inte uteslutet. Han sa också att hematom (dvs blödning) bara kan diagnostiseras inom timmar efteråt, sedan är det för sent.

Det är min minnesbild av vad Dr 1 sa under skiljeförhandlingen.

Enligt min advokat och hennes biträdes anteckningar/minnesbilder, svarade Dr 1 - på motpartsombudets med allmänna fråga - ang bakteriell infektion att -" inget är omöjligt" samt "det går inte att utesluta". När det gäller epiduralt hematom anförde han att det ska diagnostiseras "inom timmar" och kan inte konstateras långt senare. Han anförde att anledningen till att man övergått från epidural till spinal, man vinner tid, bättre.
Narkos något farligare.

Dessvärre kom inte det här med i skiljedomen.

Jag har varit så fruktansvärt sjuk i många år. Det vore ju därför alldeles orimligt och omänskligt att begära att jag ska komma ihåg alla detaljer när jag inte ens har haft journalen från BB att luta mig mot. Där det högst troligt står noterat först att vi ringde och frågade vad vi skulle göra när jag hade hög feber och att de ville att jag skulle komma in först när förlossningsläkaren var i tjänst och att jag har varit på återbesök hos förlossningsläkaren i nära anslutning till förlossningen.

Eftersom min hjärna också är påverkad av skadan, är det  inte särskilt konstigt att jag har haft minnesluckor.

Jag är svårt invalidiserad men har fått hjälp av medicinen Madopark de sista två åren. Åren innan var katastrofår då jag inte fungerade alls i stort sett. Jag var mer eller mindre sängliggande och kunde knappt äta själv och  klädde på mig med stora svårigheter. När jag var uppe höll jag mig i väggar och bänkar  för att överhuvudtaget kunna hålla mig på benen. Jag var beroende av ledsagare om jag skulle göra någonting utanför bostaden.

Som jag har berättat är jag helt beroende av Madopark för att få min kropp och hjärna att fungera  Vissa tider på dygnet fungerar kroppen dåligt med stora gångsvårigheter, balansrubbningar och stelhet men valet mellan att äta Madopark eller inte är  trots allt ganska lätt att göra eftersom jag har fått ett mycket bättre liv sedan jag började med Madopark. 

Mycket av min energi har gått till att få livet att fungera för mig och min familj. Min ambition har varit att min dotter skulle få ha ett så normalt liv som möjligt trots allt. Hon har fått hjälpa mig väldigt mycket genom åren med både det ena och andra och därför har hon dragit ett orimligt stort lass här hemma som  hennes jämnåriga kompisar inte har behövt göra.

Skiljeförhandlingen

PARTERNAS BEVISNING (enligt skiljedomen)

Skiljenämnden har under punkt 1) i skiljedomen tagit upp det som framkom muntligen under förhandlingen från mig, men allt jag berättade kom inte med i skiljedomen.
Därför återger jag själv vad jag berättade:

Jag berättade för skiljenämnden, att epiduralkatetern sattes in kl 12.30 och togs ut sent på kvällen. Jag låg på den i många timmar och jag vägde mycket då eftersom jag hade gått upp 26 kg under graviditeten. Jag berättade också att jag själv försökte ta bort det onda på ryggen och vred och vände på mig många gånger eftersom det var väldigt obehagligt att ha epiduralkatetern insatt så länge och att  ligga på den. Jag försökte även komma åt med handen själv. Slutligen kom det in en personal och jag frågade vad det var som gjorde så ont på ryggen? Jag fick då till svar att de skulle ta bort epiduralkatetern snart men jag vill minnas att det dröjde ganska lång tid innan den togs bort. Jag minns på slutet att jag grät för att det gjorde så ont och att jag vädjade till personalen att de skulle ta bort den. Morgonen därpå vaknade jag och upptäckte att min dotter hade körts ut i sovsalen under natten eftersom jag inte hade hört när hon gallskrek, vilket hon hade gjort väldigt länge. Jag är normalt väldigt lättväckt och vaknar vid minsta lilla ljud. Jag berättade också vid förhandlingen att jag kände mig hängig, allmänt sjuk efter förlossningen och att jag hörde dåligt. Att jag inte hade något minne av att man kontrollerade feber eller blodtryck under hela vistelsen på BB.

Jag berättade också att jag alltsedan förlossningen har haft ont i ryggen och att jag började trampa fel och ramla på sommaren -92, dvs skadeåret. Jag studerade på universitetet ht-93 och kände redan då att hjärnan var påverkad eftersom jag hade svårare att lära än tidigare. Sommaren -94 när jag var på väg till en anställningsintervju snubblade jag på mina fötter och förstod inte varför och tog mig inte tid att analysera det då. Sedan snurrade allt så fort så jag hade inte tid att fundera. 1 september -94 började jag min tjänst som enhetschef, ett mycket roligt och stimulerande jobb. Jag utlovades en mycket god löneutveckling framöver. Ett jobb som jag inte orkade ha längre pga min sjukdom som blev alltmer påtaglig. Min dotter var sjukskriven av barnläkare hela hösten -96, jag var därför hemma för vård av barn och jag hade inte tid att fokusera på mig själv. I februari -97 kom jag till en sjukgymnast för första gången och sedan gick det väldigt fort.  I maj -97 blev jag sjukskriven av neurolog för mina neurologiska besvär och har i princip inte jobbat sedan dess.

Allt det här berättade jag muntligt för skiljenämnden och en hel del var nytt för nämnden eftersom vi inte hade tagit upp det i skrivelser tidigare. Som jag har nämnt tidigare kom min advokat och jag att diskutera den kvarliggande epiduralkatetern  först någon dag innan skiljeförhandlingen. Därför passade jag på att berätta det muntligt vid skiljeförhandlingen eftersom det var väldigt viktigt för bedömningen tänkte jag.

Min advokat påpekade vid förhandlingen att någon övervakning av mig inte hade skett efter förlossningen. Hon påpekade också att det saknas journalanteckningar från BB och att journalanteckningarna från anestesin var väldigt knapphändiga.

Vid det muntliga förhöret av den ena anestesiläkaren,  Dr 1, som jag uppfattade det, sa han angående bakteriell infektion, att ingenting är omöjligt, det var inte uteslutet. Jag tycker mig minnas att han också sa att det måste ha varit fara för barnets liv och att man snabbt måste ha ut barnet annars skulle man inte ha bytt till narkos. Han sa också att hematom (dvs blödning) bara kan diagnostiseras inom timmar efteråt, sedan är det för sent.

Det är min minnesbild av vad Dr 1 sa under skiljeförhandlingen..

Enligt min advokat och hennes biträdes anteckningar/minnesbilder, svarade Dr 1 - på motpartsombudets med allmänna fråga - ang bakteriell infektion att -" inget är omöjligt" samt "det går inte att utesluta". När det gäller epiduralt hematom anförde han att det ska diagnostiseras "inom timmar" och kan inte konstateras långt senare. Han anförde att anledningen till att man övergått från epidural till spinal, man vinner tid, bättre.
Narkos något farligare.

Som avslutning vid förhandlingen med skiljenämnden fick jag möjlighet att yttra mig efter slutpläderingarna. Jag sa då att jag vet ju inte vad som hände,  men någonting hände. Jag kom in frisk för att föda barn och kom  ut sjuk. Jag vet ju inte om det var en smutsig nål, hanteringen av epiduralkatetern eller att den satt i för länge, hematom eller om man har stuckit sönder nerver, durapunktion eller allting tillsammans. Någonting hände som startade allting. Så här med facit i hand kan jag tycka att det var dumt att inte uppsöka läkare tidigare men vi måste komma ihåg att det är över 16 år sedan. Vi var inte lika upplysta då. Nuförtiden vet jag att man ska uppsöka läkare och få allting dokumenterat. Jag är van att klara mig själv och inte gnälla i onödan. Jag försökte lösa mina problem själv med akupunktur och massage och insåg inte förrän 1997 hur allvarligt sjuk jag var. Då kom jag  i något slags chocktillstånd när jag kom till husläkaren och hade inte hunnit analysera situationen ännu när jag träffade honom.

Jag sa också att jag bet ihop och kämpade på med ett litet barn som behövde mig och ett tufft chefsjobb.     

Mycket av det ovanstående framgår inte av skiljedomen och det stod inte heller i några skrivelser som vi hade inkommit med tidigare. Det var därför som jag tog jag upp det där och då eftersom det var min sista möjlighet att få med det i bedömningen..

Vad det gäller vad Dr 1 sa under förhöret som jag nämner ovan,  framgår inte det heller av skiljedomen.

Skiljedomen var omfattande, på 26 sidor och skiljeförhandlingen pågick i 6 timmar så allt kan självklart inte finnas med i skiljedomen. Jag kan ju tycka att det här var väldigt viktiga upplysningar som borde ha stärkt min position och från mitt perspektiv.hade det därför varit bra om det hade varit med i skiljedomen..

Jag är också medveten om att det här var ett komplicerat mål och att de här uppgifterna inte fanns tidigare.

Om skiljenämnden, LÖF. jag och advokaten hade haft tillgång till journalerna från BB innan skiljeförhandlingen då hade vi ju vetat att jag mycket troligt hade haft en bakteriell infektion eller hematom eller troligtvis både och, eftersom  jag fick så hög feber som över 42 grader i nära anslutning till utskrivningen.

Om jag hade haft tillgång till journalerna från BB tidigare, hade jag kunnat minnas återbesöket på BB mycket lättare. Då hade även skiljenämnden och LÖF haft tillgång till BB-journalerna där det rimligtvis borde ha stått att vi först ringde till BB och att jag uppsökte BB och träffade förlossningsläkaren.

Om nämnden dessutom hade haft tillgång till de undersökningsfynd som har framkommit under utredningen hos min nuvarande  neurolog under 2009,  som är:  En misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (gammalt) myelit  samt även extrapyramdial sjukdom, som på DAT scan ser ut som Parkinsons sjukdom.

Dvs de undersökningar som man har underlåtit att göra på det första sjukhuset eftersom man bara undersökte om jag hade MS.

Min nuvarande neurolog har gett mig huvuddiagnos "Myelit" som är en inflammation i ryggmärgen och kan utvecklas efter en infektion. Myelit kan se ut som MS och man kan vad jag förstår ha Myelit vid MS.
Men jag har inte MS.

Under senare år har jag dessutom utvecklat extrapyramdiala symptom.

I ansökan för parkeringstillstånd i september 2010 har min neurolog skrivit som diagnos:"Myelit" sedan 90-talet och under beskrivning av funktionshindret: Motorisk nedsättning, spastisk parapares, samt nedsatt balans i benen med en maximal gångsträcka på ett hundratal meter. Har även extrapyramdiala symptom och tar för detta Madopark.

Om skiljenämnden hade haft tillgång till ovanstående uppgifter innan skiljeförhandlingen hade kanske skiljedomen blivit helt annorlunda och jag hade fått ersättning.

Slutlig bevisuppgift till skiljenämnden

Denna del var också  med i yttrandet över LÖF:s svaromål som var mitt förra inlägg men kommer här separat eftersom det annars hade blivit alldeles för långt..

Bevisuppgift

1 Muntlig bevisning

1. Partsförhör med Anita x, som till utvisande av skadans omfattning samt till styrkande av att hennes besvär orsakats av anläggandet av epiduralkatetern.

2 Skriftlig bevisning

1. Epiduralanestesijournal från Förlossningsavd. x sjukhus; till styrkande av att de besvär som uppstod i omedelbar anslutning till anläggandet av EDA-katetern påtalades av Anita x redan på förlossningsavdelningen.

2. Intyg från sjukgymnast x x , till utvisande av hennes diagnostisering av Anita x.

3. Intyg från Dr xx (första neurologen) vid x sjukhus, av den 23 februari 1998, till styrkande av att han funnit att Anita x har positiv Babinski höger sida, misstänkt positiv Babinski vänster sida, bilateral central pares i benen, tydlig toedrag samt till utvisande av besvärsutvecklingen.

4. Röntgenutlåtande av den 3 november 1999 från x sjukhus, till styrkande av att en rad alternativa skadeorsaker uteslutits.

5. Intyg av den 21 december 2001 från Dr x x neurologspecialist vid x x, till styrkande av att han funnit att Anita x går på ett okaraktäristiskt sätt och stöter i tån, att hon har stegrade reflexer i benen och suspekt positiv Babinski bilateralt samt tonusökning i benen.

6. Skrivelse av den 29 juni 2006 från Dr x x, specialistläkare i neurologi, till utvisande av  innebörden av diagnosen "spastisk parapares", att han funnit att Anita x gång är okaraktäristisk, att han funnit ökad spänning i benen samt att han inte ser någon alternativ sjukdomsbild.

7. Intyg av den 18 december 2003 från Dr x x, (min allmänläkare)  till utvisande av omfattningen samt karaktären av Anita x invaliditet samt till utvisande av dennes bedömning av orsaken till dessa besvär,

8. Skadeanmälan av den 14  januari 1999, till utvisande av de omständigheter som ligger till grund för anmälan.

9. Artikeln "Severe complications assosiated with epidural and spinal anastehesias in Finland 1987-1993. A study based on patient insurance claims" av Arimaa U, Landensuu M, Conzanatis DA:  till utvisande av att bland de anmälda komplikationerna till epiduralbedövning återfinns  "paraparesis", "Peroneal nerve paresis" samt "neurological deficit". (tidigare bilagd i yttrande av den 4 december 2007).

10. Artikeln "Adverse effects of spinal and epidural anastesia" av Parnass SM, Schmidt RJ till utvisande av: att "parapleghia from eighter haematoma or abscess, arachnoiditis or trauma" anges som kända komplikationer till epiduralbedövning.(tidigare bilagd).

11. Artikeln "Severe Neurological Complications after Central Neurological Blockades in Sweden 1990-1999" av Moen, Dahlgren och Irestedt;  Anesthesiology 2004;101:950-9 s, 950 ff, till utvisande av vilken typ av neurologiska besvär som är kända vid användande av epiduralblockader (tidigare bilagd).

12. Riktlinjerna "Antikoagulatiansbehandling och ryggbedövning - svenska riktlinjer", till utvisande av kända risker med samt komplikationer efter epiduralbedövning (tidigare bilagd).

13. Uttalande av x x, ordförande i Sveriges Allmänna Patientförening till utvisande av orsakssambandet mellan Anita x besvär samt anläggandet av epiduralkatetern (tidigare bilagd).

14. Skrivelse från Anita x make; x x , till styrkande av att det vid anläggandet av epiduralkatetern var fråga om två stick samt att sjukhuspersonalen var okoncentrerad vid det aktuella tillfället (bilagd tidigare).

15. Artikel från SvD en 11 mars 2002, till utvisande av att skadeförloppet vid neurologisk skada till följd av epiduralblockad kan innefatta en gradvis försämring av tillståndet (tidigare bilagd)..

16. Färdtjänstutlåtande från färdtjänstens konsultläkare x x, Leg Läk. Specialist, till styrkande av att Anita x drabbats av svår invaliditet (här bilagd).

17. Intyg av den 15 januari 1999 av Dr x x, spec Psykiatri,  till styrkande av att Anita x inte lider av någon psykisk åkomma (här bilagd).

18. SOU 2004:12 s 118-119 till utvisande av att skador kan uppstå såväl av det läkemedel som används som av utförandet samt att känslonedsättning, värk och förlamning är förekommande skador till följd av anlagd epiduralkateter (här bilagd).

19. Interpellation till Riksdagen 2001/02:376 till utvisande av de skador som kan uppkomma efter epiduralbedövning vid förlossning och att dessa kan vara livet ut (här bilagd).

20. Journal från Neurologiska Mottagningen på x sjukhus till styrkande av att Anita x har Babinski klart positiv bilateral, utpräglad toedrag vänster, spastisk parapares samt till utvisande av besvärsutvecklingen (här bifogad).

Bevisningen ovan åberopas sammantaget till styrkande av att Anita x vid anläggandet av epiduralkatetern tillfogats en skada som kunnat undvikas samt att denna skada lett till svår invaliditet.

xxx 13 februari 2008

xxxxx

Senare kompletterade vi till skiljenämnden även med punkt 22-23

22. Intyg från akupunktör x x till styrkande av att Anita x uppvisade skaderelaterade besvär redan i augusti 1992 samt att hon gått på akupunkturbehandling för dessa besvär redan från denna tidpunkt. (bil 1)

23. Intyg från akupunktör x x, till styrkande av Anita x fortsatta skaderelaterade besvär samt att hon gått på behandlingar för dessa i form av Rosenterapi, massage samt akupunktur från 1994 och framåt (bil 2).

Yttrande över LÖF:s svaromål till skiljenämnden

I februari 2008 inkom min  advokat med yttrande över LÖF:s svaromål samt slutlig bevisuppgift till skiljenämnden.

PSR gör i svaromålet åtskillnad mellan Anita x besvär på höger och vänster sida. Det kan konstateras att Anita x har haft problem både på höger och vänster sida från tiden för anläggandet av epiduralkatetern. I denna del hänvisas till bilaga 20 i detta yttrande där det konstateras att Anita x har Babinski klart positiv bilateralt (se även samstämmiga slutsatser, bilaga 3 och 5 í yttrandet av den 4 december 2007)  Såsom även redogjorts för i yttrandet av 4 december 2007 kände Anita x omedelbart vid anläggandet av epiduralkatetern en oerhörd smärta i vänster höft som strålade ner i vänster ben och dagen efter förlossningen hade Anita x ingen känsel i höger lår.

Dessa besvär har inte varit av övergående natur utan har på sätt som tidigare redovisats succesivt förvärrats till det invalidiserande tillstånd som Anita x befinner sig i idag.

Det samband som LÖF finner mellan smärtreaktionen i vänster höft och ben samt anläggandet av epiduralkatetern gör sig således gällande på Anita x samtliga åberopade besvär. Dessa omfattande skadeverkningar utgör sammantaget en svår invaliditet såsom avses i 2.2 § ersättningsbestämmelserna.

LÖF:s inställning till käromålet grundar sig huvudsakligen på innehållet i de tre sakkunnigutlåtanden som inhämtats. Med full vetskap om att de tre sakkunnigläkarna skall höras inför skiljenämnden, finner Anita x det ändå angeläget att redan här lämna några kommentarer till innehållet i de av LÖF åberopade omständigheterna.
Utlåtandena kan sammanfattas enligt följande:

1) De omedelbara besvär Anita x drabbats av är resultatet av en perifer neuropati, som är vanlig vid graviditet och som inte har något samband med epiduralanestesin. Senare neurologiska besvär har inte med övervägande sannolikhet orsakats av den inlagda epiduralkatetern (Dr 1 och Dr 2)
2) Anita x har sannolikt drabbats av en accidentell nervrotskontakt vid anläggandet av katetersystemet. Detta är emellertid en icke undvikbar komplikation (Dr 3)

Av det ovanstående framgår att de tillfrågade läkarnas bedömningar skiljer sig på väsentliga punkter.
Det som förenar de tillfrågade läkarnas bedömningar är slutsatsen "icke ersättningsbar behandlingsskada".

Gemensamt för de tre utlåtandena är vidare att de utgår från en grav missuppfattning av de faktiska omständigheterna. De tillfrågade sakkunnigläkarna talar samtliga om "de neurologiska besvär som uppkommer långt senare". På sätt som redovisats i målet har det emellertid inte funnits något besvärsfritt intervall efter de omedelbara besvären efter förlossningen. De neurologiska besvär, som debuterade omedelbart efter förlossningen i xx 1992, gick aldrig tillbaka utan tilltog tvärtom i art och omfattning under den efterföljande tiden. Som vidare redovisats började Anita x oförklarligt trampa fel och ramla i augusti 1992 (= skadeåret), varefter besvären succesivt kom att förvärras till aktuell status, innebärande en mycket grav funktionsnedsättning i gångapparaten för vilken Anita x varit sjukskriven i stort sett oavbrutet sedan 1997. Sedan 2002 har Anita x varit beviljad sjukbidrag och helt sjukbidrag sedan den 1 september 2004. Idag är Anita x tillstånd så allvarligt att hon vid vistelser utanför hemmet är i behov av ledsagare vilket hon erhåller från Röda Korset.

Det förhållandet att Anita x inte varit sjukskriven eller uppsökt läkare för sina besvär förrän i mars 1997 har i sammanhanget ingen självständig betydelse. Anita x var till en början föräldraledig i 1,5 år. Därefter var hon arbetslös under en period och påbörjade sedan en tjänst som enhetschef vid xx xx i september 1994. Som Anita x tidigare förklarat åsidosatte hon länge sina egna besvär och försökte kämpa på, sina besvär till trots, med ett litet barn och ett krävande arbete. Dessa förhållanden, som redovisats inom ramen för patientskadeärendet, bör rimligen tillmätas betydelse i denna kontext.

Anita x skall härefter kommentera de aktuella utlåtandena separat.

Utlåtandet av den 10 maj 2006 från Dr 1

Dr 1 anför att "dokumentationen rörande inläggningen är synnerligen knapphändig". Trots detta förhållande kommer Dr 1 till slutsatsen att "(h)andäggningen av epiduralkatetern var medicinskt motiverad" (utlåtandet s 2 p 3). Det är lite oklart vad Dr 1 avser med denna formulering, som rent språkligt synes besvara två för den aktuella prövningen relevanta frågor, huruvida den aktuella åtgärden - anläggandet av epiduralkatetern - var medicinskt motiverad, samt huruvida utförandet skett de lege artis. Dr 1 motiverar inte närmare hur han - i avsaknad av egentliga journalanteckningar - kommit till denna slutsats. Vad gäller frågan om utförandet, grundar sig Dr 1 på följande förhållande: "det finns ingenting som antyder att den inte skulle ha lagts lege artis".

Enligt Anita x innebär de knapphändiga journalanteckningarna samt den omständigheten att epiduralkatetern aldrig kom att användas, att rekvisitet "medicinskt motiverad åtgärd" ej kan anses uppfyllt. Vidare måste i avsaknad av närmare journalanteckningar Anita x (samt makens) redogörelse läggas till grund för bedömningen av huruvida ingreppet utförts de lege artis. Dr 1 har emelllertid valt att helt bortse från Anita x anförda omständigheter i denna del.

Anita x kan inte närmare kommentera Dr 1 bedömning om hon skulle ha drabbats av "meralgia parestetica. Dr 1 utlåtande grundar sig emellertid på utgångspunkten att "övriga neurologiska besvär uppkommit långt senare", vilket kommenterats ovan och som där anförts inte äger sin riktighet. Det skall vidare tilläggas att sett ut ett skadeståndsrättsligt perspektiv är ett orsakssamband mellan skada och besvär inte uteslutet på den grunden att det under flera år inte föreligger några journalanteckningar.


Utlåtandet av den 12 juni 2006 från Dr 2

Dr 2 konstaterar i likhet med Dr 1 att journalhandlingen kring epiduralanestesin är ofullständigt ifylld.  Dr 2 ger vidare en redogörelse för omständigheter kring valet av anestesimetod som i vart fall inte framgår av de journalhandlingar som Anita x har tillgång till. Det är t ex oklart vad Dr 2 påstående om att "(i)ndikationen kom senare på dagen att betraktas som akut varför anestesimetoden ändrades till narkos" hämtats.
Dr 2 anför vidare att epiduralen anlades i mellanrummet mellan andra och tredje ländkotan. I den knapphändigt ifyllda epiduralblanketten är det emellertid antecknat att epiduralen anlades mellan L3 och L4.

Dr 2 anmärker vidare att Anita x uppgivit att hon drabbats av nedsatt känsel i höger ben redan dygnet efter förlossningen, samt att detta styrks av journalhandlingar från återbesöket. Dr 2 anför vidare att domningen  enligt uppgift från det juridiska ombudet kom 5 dagar efter operationen. Det finns, vilket Dr 2 formulering låter antyda, inget motsägelsefullt i detta. Av Anita x egen redogörelse, som bilagts anmälan och som rimligen bör kunna tjäna som utgångspunkt för de faktiska omständigheterna framgår följande: "Dagen efter hade jag ingen känsel i höger lår vilket jag påpekade för personalen. När jag gick hem från BB fem dagar efter förlossningen hade jag domningar och stickningar i höger lår. En vecka efter förlossningen var jag på BB-avdelningen polikliniskt och tog bort stygnen. Den läkare som jag träffade då gjorde en journalanteckning om mina problem som kom efter insättningen av epiduralkatetern".

På motsvarande sätt synes Dr 2 antyda att det finns något motsägelsefullt i journalanteckningarna från 1997 från husläkaren avseende Anita x redogörelse för besvärens debut, vilket inte är fallet. På sätt som redovisats tidigare förvärrades de neurologiska besvären över tiden, vilket dessa journalanteckningar också utvisar.

Dr 2 refererar vidare till ett intyg från första neurologen 990215 till PSR. Dr 2 underlåter emellertid att kommentera det andra intyg som utfärdats av samme läkare, denna gång till försäkringskassan.
I till PSR ingivet intyg 980223 anför första neurologen:

"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92.  Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem. Småningom tillkom mer bekymmer från benen. 
En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmottagningen apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares.  Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har patienten också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet. 
Status: Långsam gång med tydliga toedrag, särskilt vä sid. Positiv babinski hö sida. Misstänkt positiv vä.  Bilateral central pares i benen (förlamning båda sidor)."

I en sammanfattning av X hälsotillstånd anför neurologen "En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan".

De journalanteckningar från sjukhusets rehabklinik 981022 med noteringar angående "dans" och "snabbare gång" som Dr 2 valt att lyfta fram skall jämföras med det i ärendet intagna sjukgymnastanteckningarna från samma tid (bil 2 till yttrandet av den 4 december 2007.

971014 antecknas: "Armar påverkade. Ökad tonus, ont lumbal vid palp. Ont/stelhet i talocruralleder bilat. Tar snedsteg när hon står och pratar med mig. Armreflexer u a men anger att det går trögt med finmotoriska rörelser ././.Sammanfattning: Rygg, fot och höfter börjar ta stryk av den ökade tonusen. 
990329 antecknas: Ont i bröstrygg/axelleder/lumbal fotleder. Rör sig långsamt. Försenade balansreaktioner".

Det skall ånyo understrykas att det inte rör sig om något lättare symtom, utan om ett mycket omfattande rörelsehandikapp, för vilket Anita x redan 1998 beviljades bilstöd från försäkringskassan, parkeringstillstånd samt - 1999 - färdtjänst. Som tidigare anförts är det aktuella funktionshindret av en sådan omfattning att det gör Anita x helt arbetsoförmögen.

Vad gäller Dr 2 sammanfattning samt bedömning avseende det medicinskt motiverade med anläggandet av epiduralkateter samt huruvida anläggandet skedde "de lege artis", hänvisas till ovan anförda kommentarer till Dr 1 utlåtande. Det framgår inte heller av Dr 2 utlåtande hur denna kunnat komma fram till de slutsatser han gör i dessa relevanta frågor på basis av de mycket knapphändiga journalanteckningarna. Hänvisningen till att den gängse uppfattningen att ryggbedövning är den säkraste metoden för barn och moder vid planerade kejsarsnitt skall ställas dels mot det kända riskerna som man i enlighet med skrivelsen av den 22 september 2005 bilagda underlaget vet att denna metod trots allt är förenade med, dels den faktiska omständigheten i det aktuella fallet att epiduralkatetern aldrig kom att användas. Avsaknaden av i journalerna angiven orsak till det senare förhållandet skall också läggas till grund för bedömningen i denna del.

Dr 2 grundar sin slutliga bedömning att det inte föreligger något samband mellan Anita x alltmer försvårade besvär och anläggandet av epiduralkatetern framförallt på påståendet att de inte har något tidsmässigt samband. Denna bedömning baserar sig således, som utvecklats inledningsvis, på en felaktig utgångspunkt. Då detta är så centralt skall följande ånyo framhållas:

1) Besvären har ett klart tidsmässigt samband då Anita x kom in frisk och besvärsfri till förlossningen xx xx      1992 och skrevs ut därifrån med i anmälan angivna neurologiska besvär.

2) De neurologiska besvär som ligger till grund för Anita x anmälan har inte debuterat långt senare. Anita x har nu vid upprepade tillfällen förklarat att hon allt sedan skadetillfället haft neurologiska besvär, som gradvis förvärrats. Något besvärsfritt intervall föreligger ej.

Dr 2 anför avslutningsvis att de utredningar som gjorts inte "kunnat påvisa någon orsak till Anita x mångfacetterade besvär som kunnat relateras till epiduralkatetern". Det skall i detta sammanhang särskilt framhållas att de omfattande utredningar som gjorts inte heller kunnat visa någon alternativ orsak till besvären. Detta skall dock utvecklas under kommentaren till Dr 3 utlåtande nedan.

Utlåtande 2006-07-14  från Dr 3

I Dr 3 utförliga och genomarbetade utlåtande finns några punkter som Anita x  särskilt önskar kommentera. Dr 3 finner att "uppgifter från Anita x sannolikgör att det vid anläggandet av katetersystemet inträffade en accidentell nervrotskontakt med därav följande smärta". Dr 3 menar dock att detta är en icke undvikbar komplikation. Han utvecklar emellertid inte varför detta skulle vara en icke undvikbar komplikation och det kan noteras att detta inte är ett krav enligt tillämpliga ersättningsbestämmelsen 2.2.
Dr 3 anför vidare att den samlade neurologiska neurologin ej är förenlig med ett resttillstånd efter mekanisk nervrotsskada.

Det skall noteras att Dr 3 anför att "om det utöver den sannolika accidentella nervrotskontakten trots tidigare angiven mycket låg statistisk sannolikhetsgrad de facto uppkom ett epiduralt hemtom gäller enl min bedömning det följande: komplikationen var ej undvikbar, hematomets symtomatologi var så lindrig att man ej skulle ha intervenerat kirurgiskt utan endast inväntat den spontana hematomresorption som sker över tid, hematomet kan ej förklara den symtomatologi som A x har utvecklat.

Detta konstaterande står emellertid i strid med av Anita x framtagna referenser till forskningsresultat kring den aktuella frågan och som samtliga tillfrågade sakkunnigläkare lämnat i stort sett okommenterade. Det ska härvid även understrykas att den låga statistiska graden och bedömningen att komplikationen ej var undvikbar inte fråntar Anita x rätt till ersättning enligt den tillämpliga bestämmelsen 2.2.  Det är just denna typ av allvarliga, sällan förekommande och ej undvikbara skador som skall ersättas enligt bestämmelsen.

Till bemötande av Dr 3 ståndpunkt avseende den symtomatologi som Anita x utvecklat får Anita x här särskilt lyfta fram skrivelsen benämnd  "Antikoagulantiabehandling och Ryggbedövning - svenska riktlinjer". vari anges att (e)n av de allvarligaste komplikationerna till punktion i spinalkanalen är bestående neurologiska bortfallssymtom till följd av kompression utövad av ett hematom", att "svår spinal - (flera stick) utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom" samt att symtom som kan ses vid hematomutveckling är "Pares i benen (debutsymtom i 46 %. Ryggsmärtor (debutsymtom i 38 %. Sfinkterrubbningar. Sensibilitetsbortfall. Radierande smärtor. Förlängd pares efter central blockad" (se bevisuppgift p 12)..

Anita x besvär är således typiskt sett sådana som kan uppstå vid felaktigt handhavande av epiduralkateter.

Dr 3 redogör avslutningsvis för de många alternativa skadeorsaker som utretts och som det i enlighet med Dr 3 utlåtande ej finns hållpunkter för. Dr 3 anför att det föreligger en mångfald ytterligare neurologiska diagnoser som "är tänkbara inom det differentialdiagnostiska panoramat" (yttrandet s 3). Vilka dessa hittills ej utredda neurologiska diagnoser skulle kunna vara utvecklas inte. Enligt Anita x förefaller det emellertid mindre troligt att de specialistläkare som hon hittills träffat skulle ha underlåtit att misstänka och utreda sådana alternativ, om de förefallit realistiska. Som kommentar till Dr 3 anmärkning att det skulle vara av intresse att ta del av närmare uppgifter rörande fadern med tanke på "den - dock sannolikt avlägsna möjligheten till en genetiskt betingad neurologisk sjukdom" (utlåtandet s 3) skall följande framhållas. Den journalnotering till vilken Dr 3 hänvisar om att Anita x far "haft gångsvårigheter i många år", har sin grund i att fadern, som då var 78 år, genomgått en ögonoperation på grund av grav synstörning och därefter utvecklat gångsvårigheter.

Till komplettering av vad som redan anförts avseende genomförda utredningar av alternativa skadeorsaker, får Anita x avslutningsvis hänvisa till bilagda intyg avseende psykiskt hälsotillstånd av den 15 januari 1999 av Dr x, spec psykiatri, vilket utvisar att Anita x inte lider av någon psykisk åkomma utan har en utmärkt god psykisk hälsa.

Dr 1 och 2 är anestesiläkare och Dr 3 är neurolog.

Skrivelse till skiljenämnden

I skrivelse till skiljenämnden i december 2007 skrev min advokat (lite nedkortat här) :

Orsakssamband föreligger

Till stöd för föreliggande orsakssamband mellan anmäld skada samt besvär får Anita x särskilt framhålla följande omständigheter. 

Besvären debuterade vid förlossningen
Anita x var helt besvärsfri före förlossningen och levde ett fysiskt aktivt liv där hon cyklade, simmade, sjöng i kör och gick på Friskis och Svettis regelbundet. Det föreligger inte heller någon utredning eller några journalanteckningar om att Anita x skulle ha lidit av de aktuella besvären före förlossningen: Anita x har allt sedan förlossningen 1992 påtalat att de besvär hon har uppkommit efter och till följd av anläggandet av epiduralkatetern. Omfattande utredning och undersökningar angående Anita x styrker det faktum att hennes hälsotillstånd sedan xx xx 1992 gradvis har försämrats. Det har inte förelegat något besvärsfritt intervall sedan skadetillfället. Det tidsmässiga sambandet talar starkt för att besvären orsakats av epiduralkatetern.

Inga alternativa skadeorsaker
Efter omfattande utredningar har alternativa orsaker till konstaterad babinski bilateral, parapares och ökad tonus - såsom tumör, MS och andra neurologiska sjukdomar - uteslutits. Det måste således kunna anses styrkt att hade epiduralkatetern ej anlagts, hade i vart fall anmäld skada inte uppkommit.

Besvären är typiskt sett sådana som uppstår vid felaktivt handhavande av epiduralkateter
De symtom som Anita x lider av är typiskt sett sådana besvär som kan uppkomma vid anläggande av epiduralkateter. Detta framgår av den forskning som bedrivits på området, vilket belyses genom följande artiklar.

I artikeln "Severe complications assosiated with epidural and spinal anastehesias in Finland 1987-1993. A study based on patient insurance claims" av Aromaa U, Lahdensuu M, Conzannitis DA: Bland de anmälda komplikationerna till epiduralbedövning finns "paraparesis", "Peroneal nerve paresis" samt "neurological deficit".

I artikeln "Adverse effects of spinal and epidural anastesia" av Parnass SM, Schmidt KJ
 anges "parapleghia from eighter haematoma or abscess, arachnoiditis or trauma"  som kända komplikationer.

I en artikel från 2004 presenterades en undersökning om neurologiska komplikationer i Sverige mellan åren 1990-1999 vilket även inkluderade undersökningar kring epiduralkateter ( "Severe Neurological Complications after Central Neurological Blockades in Sweden 1990-1999", av Moen, Dahlgren och Irestedt:  Anesthesiology 2004; 101:950-9, s, 950 ff). Enligt författarna så visade resultatet på fler komplikationer än väntat och att det var en större frekvens av neurologiska besvär efter begagnandet av epiduralblockader (s 950). Bland de komplikationer som påträffades i studien återfinns "permanent neurologic damage" (s 950).

I  bilagda "Antikoagulantiabehandling och Ryggbedövning - svenska riktlinjer" framhålls att utövandet av epiduralbedövning  är en komplicerad teknik som ställer stora krav på organisation och kunskap och utövarna måste vara väl förtrogna med konceptet (s 10).  I riktlinjerna anges att "(e)n av de allvarligaste komplikationerna till punktion i spinalkanalen är bestående neurologiska bortfallssymtom till följd av kompression utövad av hematom" (s 11). Vidare framhålles att "svår spinal - (flera stick) utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom" (s 9). I riktlinjerna påpekas att symtomgivande spinalblödning efter ryggbedövning är en allvarlig komplikation som kräver omedelbara åtgärder (s 2).

Symtom som kan ses vid hematomutveckling är i enlighet med riktlinjerna (s 12):

"* Pares i benen (debutsymtom  i 46 %)
 * Ryggsmärtor (debutsymtom i 38 %)
 * Sfinkterrubbningar
 * Sensibilitetsbortfall
 * Radierande smärtor
 * Förlängd pares efter central blockad"

I ett yttrande av x x , ordförande i Sveriges Allmänna Patientförening framgår att symptomförloppet kan te sig olika för olika personer men att Anita x  ändå är ett typexempel på att något gått snett vid anläggandet av epiduralkatetern.

Sammanfattningsvis utvisar ovan anförda omständigheter att det vid anläggandet av epiduralkatetern har  uppstått en skada som hos Anita x medfört aktuella besvär.

I enlighet med vad som ska anföras nedan omfattas behandlingsskadan av såväl  § 2.1 som § 2.2 i ersättningsbestämmelserna. Först ska rekvisiten jämlikt § 2.1 genomgås.

Anläggandet av epiduralkatetern var inte en medicinskt motiverad åtgärd

I ovan redovisade artikel av Moen, Dahlgren och Irestedt  förordar författarna - mot bakgrund att det föreligger risker för svåra komplikationer - att ett anläggande av epiduralkateter endast skall ske efter noggrant övervägande (s 958). I Anita x fall synes anläggandet av  epiduralkatetern överhuvudtaget inte ha föregåtts av något övervägande. I vilket fall bär journalerna inte spår av detta. Åtgärden föregicks inte heller av någon diskussion med Anita x avseende de eventuella riskerna med epiduralkatetern. I synnerhet med tanke på att katetern - genom ett strax därpå fattat beslut från sjukhusets sida - ej kom att användas, måste det starkt ifrågasättas huruvida det varit medicinskt motiverat att anlägga den aktuella katetern i Anita x fall. Anita x gör gällande att så ej var fallet.

Skadan hade kunnat undvikas genom ett annat utförande

Som framgår av redogörelsen ovan misslyckades anläggandet av epiduralkatetern vid det första försöket. Anita x kände omedelbart en oerhörd smärta i höften och smärtan strålade ner i benet. Stämningen bland personalen i samband med ingreppet var okoncentrerad. Dessa omständigheter bekräftas av barnets far. Det faktum att det inte framgår av journalerna att det rörde sig om två försök beror sannolikt på en brist i sjukhusets rutiner. På sätt som redovisats ovan framhålles i en av de citerade studierna att flera stick utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom. Med hänsyn taget till samtliga dessa omständigheter gör Anita x gällande att man hade kunnat undvika skadan genom ett annat - mer omsorgsfullt och professionellt - utförande vid anläggandet av epiduralkatetern.

Behandlingsskada jämlikt § 2.1 ersättningsbestämmelserna föreligger således. På sätt som ovan anförts gör Anita x även gällande att behandlingsskadan omfattas av § 2.2 i ersättningsbestämmelserna.

Rätt till ersättning enligt 2.2

Då det ingrepp som orsakat Anita x skada är en rutinmässig behandling i form av en epiduralbedövning i samband med förlossning och Anita x skada lett till svår invaliditet är Anita x berättigad till ersättning även enligt Villkoren 2.2.

Skälighetsbedömningen skall baseras på den faktiska kunskap om patientens vårdbehov och tillstånd i övrigt som finns vid skaderegleringstillfället. Vid värderingen av om svår invaliditet föreligger ska hänsyn tas  till hur skadan påverkar den skadelidandes hela livssituation.

Det kan konstateras att Anita x skadats till följd av en vanlig epiduralbedövning vid kejsarsnitt. Då behandlingen satts in som smärtlindring är det uppenbart att den träffas av bestämmelsen då skadan obehandlad är av övergående art. Att just epiduralbehandlingar omfattas av bestämmelsen redogörs även för i SOU 2004:12 s 129 f.

Det kan även konstateras att Anita x idag lider av svår invaliditet och att hela hennes livssituation försämrats av skadan. Det skall här framhållas att Anita x idag är helt arbetsoförmögen till följd av skadan och att hon är vidare berättigad bilstöd, parkeringstillstånd samt färdtjänst. Det är sammanfattningsvis klart fråga om en svår invaliditet i bestämmelsens mening.

Skälighetsbedömningen skall - som framgår av kommentaren till den aktuella bestämmelsen - göras utifrån Anita x skada idag och det kan konstateras att hennes tillstånd gradvis försämrats de år som löpt efter behandlingen. Detta är en vanlig skadeutveckling för just nervskadorna efter en epiduralbehandling (se bl a: SvD 11 mars 2002 där en artikel återfinns om xx xx. Hon har också skadats vid en epiduralbehandling och hon beskriver hur hon gradvis försämrats. xx xx fick nyligen ersättning "ex gratia" för sina besvär då hon inte omfattades av bestämmelsen i  91 - års reglering, bland annat 2.2, som dock är tillämpliga i Anita x fall.).

Det ovan anförda innebär således att för det fall skiljenämnden finner att Anita x skada med övervägande sannolikhet uppkommit till följd av epiduralbehandlingen men att skadan inte varit undvikbar skall Anita x ändå tillerkännas ersättning med stöd av 2.2.

Sammantaget har Anita x således drabbats av en behandlingsskada jämlikt 2 § 1 eller § 2.2 ersättningsbestämmelserna varför rätt till ersättning föreligger.

Advokatens arbete

Min advokat som jag har haft hjälp av har gjort ett fantastiskt arbete och varit väldigt engagerad i mitt ärende. Hon gjorde verkligen allt hon kunde för att hjälpa mig och hon trodde på mig. Hon har skrivit åtskilliga välformulerade inlagor både till PSR och skiljenämnden och verkligen grävt i mina handlingar, som har blivit ganska många med åren. Inför och under skiljeförhandlingen hade advokaten ett juridiskt biträde som också var väldigt engagerad.

Dessvärre var det ju så att jag hade minnesluckor vad det gäller vad som hände efter förlossningen innan skiljeförhandlingen. Det är inte särskilt konstigt egentligen tycker jag själv att jag hade minnesluckor eftersom jag har varit så väldigt sjuk under så många år 

Att jag hade legat på epiduralkatetern under 8 timmar på rygg   diskuterade jag inte med min advokat förrän  någon dag innan skiljeförhandlingen. Då först fick min advokat det klart för sig genom att vi diskuterade själva förlossningen. Därför kunde jag berätta om det för skiljenämnden personligen under skiljeförhandlingen och det var anledningen till att vi inte hade tagit upp det tidigare i våra skrivelser till PSR och skiljenämnden. Då var det för sent att skriva någonting om det till skiljenämnden.

Därför tog jag upp det muntligt inför skiljenämnden under skiljeförhandlingen. Det var då en nyhet för skiljenämnden.

Jag hade minneslucka om att jag var tillbaka på BB något dygn efter utskrivningen efter att jag hade haft extremt hög feber. Att jag själv hade försökt att få tag i journalerna från BB redan 1999 och ringt och frågat varför det inte var med några journaler från BB utan bara förlossningsjournalen. Jag mindes även att jag frågade personen som jag pratade med, om inte det var lite konstigt att det saknades journaler från BB, och jag har alldeles bestämt för mig att hon instämde i det.

Det minnet väcktes också till liv när min advokat under skiljeförhandlingen påpekade att det inte fanns några journaler från BB och läste ur förlossningsjournalen bl a min förlossningsläkares namn.

Allt det här blev glasklart för mig först efter skiljeförhandlingen så det kände advokaten inte heller till innan skiljeförhandlingen.

Om vi bara hade haft tillgång till journalerna från BB, där det högst troligt står att vi ringde först och frågade vad vi skulle göra när jag hade haft så hög feber och även om återbesöket hos förlossningsläkaren på BB. Då hade det varit mycket lättare för mig att minnas och att förmedla det till advokaten innan skiljeförhandlingen och vi hade även kunnat ta upp det i skrivelser till LÖF/PSR och skiljenämnden.

Dessutom hade BB-journalen varit ett tungt bevismaterial.

Min advokat påpekade under skiljeförhandlingen att anestesijournalen är väldigt knapphändigt ifylld. Det framgår t ex inte att läkaren stack två gånger för att sätta in epiduralkatetern.Det framgår inte heller varför det byttes anestesiform till narkos heller.

Om advokaten och jag hade haft tillgång till de undersökningsfynd som min nuvarande neurolog har gjort 2009, (dvs efter skiljeförhandlingen) hade vi kunnat agera på annat sätt.

Skiljedomen kanske hade blivit helt annorlunda om skiljenämnden hade haft tillgång till dessa viktiga uppgifter dels från mig och om de hade haft tillgång till journalen från BB och de neurologiska undersökningsfynden som min nuvarande neurolog har gjort.

Skiljenämnden hade fått en  mycket tydligare och mer rättvis bild om min sjukdomsdebut om vi hade haft tillgång till allt det här innan skiljeförhandlingen.

Patientförsäkring vid behandlingsskada

Patientförsäkring vid behandlingsskada
Ersättningsbestämmelser fr om 91-07-01

 § 1
Till patient som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård, eller till efterlevande till sådan patient lämnas ersättning för behandlingsskada enligt gällande bestämmelser.

§ 2
Med behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art som anges nedan i momenten 2.1 t o m 2.5

2.1
Skada som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersöknng, behandling eller annan dylik åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd som kunnat undvikas.

2.2
Skada som lett till svår invaliditet eller dödsfall och som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning eller behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för patienten.

Det här var de ersättningsbestämmelser som var gällande i mitt fall eftersom skadan uppkom 1992.

Utdrag ur skiljedomen:

Anita x "har yrkat att skiljenämnden fastställer att det föreligger en ersättningsbar behandlingsskada. Hon har vidare yrkat att hon ersätts för sina kostnader i målet."

"Som grund för sitt yrkande har Anita" x "åberopat att hon vid anläggandet av en epiduralkateter  xx xx 1992  har tillfogats en skada som enligt § 2 moment 2.1 alternativt moment 2.2 i Ersättningsbestämmelserna fr o m den 1 juli 1991 avseende patientförsäkring vid behandlingsskada utgör en ersättningsbar behandlingsskada".

Jag trodde verkligen att patientförsäkringen fungerade om man blir skadad i sjukvården. Jag trodde att om jag blev skadad inom sjukvården så skulle jag få skadestånd och livränta eftersom jag har åsamkats ett oerhört lidande och förlorat väldigt mycket ekonomiskt.

Jag tror att de allra flesta människor tror att vi är skyddade av patientförsäkringen om vi blir skadade i sjukvården men finns den tryggheten verkligen?

Mitt arbete - sjukersättning och framtida pension

När jag var gravid 1991 blev jag av med jobbet pga finanskrisen /lågkonjunkturen men jag kunde arbeta på min sambos jobb ända fram till förlossningen i stort sett,  för att en person på arbetsplatsen slutade väldigt plötsligt.

När dottern hade blivit nästan 1 år och fem månader skolade jag in henne på dagis i augusti 1993. Innan det var jag föräldraledig.

Höstterminen 1993 läste jag en 20-poängskurs på Universitetet. Jag kände redan då att min hjärna inte fungerade lika bra som den hade gjort tidigare eftersom jag hade svårare att lära än tidigare, men förstod inte varför.Under våren 1994 läste jag någon småkurs och sökte jobb.

På sommaren 1994 var jag på väg till en anställningsintervju då jag märkte att jag stötte i fötterna i marken när jag gick men jag kunde inte förstå varför. Jag gav mig inte tid att analysera det då och sedan gick allt så snabbt. Den 1 september började jag mitt nya jobb som enhetschef på heltid.

Jobbet var roligt och stimulerande men tufft eftersom jag egentligen var sjuk men inte hade förstått det själv. I oktober 1996 bytte jag tjänst på eget initiativ .Jag diskuterade det här med min nya chef (han började hösten 1995),  under våren 1996 eftersom jag kände mer och mer att det blev för tufft med chefsjobbet. Jag blev  ju bara sjukare och sjukare, fast jag hade ännu inte insett att det var det som var anledningen till att jag inte orkade. Årsskiftet 1996/1997 skulle det dessutom omorganiseras igen. Jag erbjöds en handläggartjänst inom samma enhet.

Under hösten 1996 var min dotter sjukskriven av barnläkare och jag var därför hemma för vård av barn hela hösten ända fram till julen i princip. Jag hade därför inte tid att fokusera på mig själv och mitt sjukdomstillstånd.

Jag kom till sjukgymnasten första gången i februari 1997 och neurolog i april samma år och sjukskrevs från 13 maj 1997 av neurologen. Bortsett från kortare försök till arbetsträning har jag i stort sett varit sjukskriven sedan dess. Jag har sedan 2002 sjukersättning.

Jag fick börja  lågt i lön 1 september 1994 på min enhetschefstjänst men utlovades en mycket positiv löneutveckling framöver. En positiv löneutveckling som jag inte fick uppleva eftersom jag blev sjukskriven.

Jag tog under våren 2008 kontakt med mitt gamla jobb inför skiljeförhandlingen, för att ta reda på vad jag skulle ha tjänat om jag hade  haft kvar min gamla tjänst som enhetschef. Den person som hade min gamla tjänst hade under våren 2008 dubbelt så mycket i lön än vad jag hade när jag slutade. Visserligen hade tjänsten genomgått vissa förändringar sedan jag hade den men det finns ju ingenting som säger att jag inte skulle ha kunnat ha tjänsten efter dessa förändringar. Tjänsten har förmodligen haft ytterligare löneutveckling sedan dess.

Det här innebär ju att förutom att jag har förlorat väldigt mycket i livskvalité och socialt m m också har förlorat oerhört mycket ekonomiskt. Tänk alla år när jag skulle ha kunnat tjäna så mycket mer pengar än vad jag får i sjukersättning som dessutom inte ens når upp till min gamla lön utan motsvarar c 80 procent av min gamla lön, som alltså var väldigt låg.

När jag sedan får ålderspension får jag betydligt lägre än vad jag skulle ha kunnat jobba ihop om jag hade varit frisk och orkat jobba på min chefstjänst. Det här gäller även tjänstepensionen.

Komplementärmedicin

Som jag har berättat tidigare så mådde jag inte bra efter förlossningen .

I augusti 1992  började jag gå på akupunkturbehandling hos en akupunktör. Den här första akupunktören har i intyg skrivit att jag började hos henne på akupunkturbehandling  i augusti -92 för att jag inte mådde bra efter förlossningen och att den ena foten inte fungerade normalt när hon träffade mig.

Jag har fortsatt att gå på akupunkturbehandling genom åren och har mått bra av det. Den akupunktör som jag började hos 1994 och fortfarande går hos gör kombinationsbehandlingar med massage och akupunktur och det har hjälpt mig en hel del.mot min stelhet och värk.
Hon skriver i intyg att hon känner mig sedan 1994 då jag gick hos hennes mamma på rosenterapi, att jag inte har varit symtomsfri sedan hon såg mig första gången -94 och att mina symtom har blivit värre sedan dess.
" Anita stötte i fötterna när hon gick, så hon behövde mycket uppmjukande behandlingar på fötterna. Musklerna på framför allt vä ben var mycket spända hela tiden och krampade ibland. Behandlingarna gjorde att hon fick för stunden lättare att röra sig och att musklerna blev mjukare."
I intyget står det också att jag hade sökt hennes mamma 1993 för att se om rosenterapi  skulle kunna lindra mina besvär  såsom värk i rygg, ben och trötthet.

Eftersom jag var så stel och konstig i kroppen började jag 1993, dvs året efter förlossningen att gå på rosenterapi för att prova om det kunde vara bra för min stelhet, ryggvärk och konstiga känsla i benen.
Jag har också gått mycket på massage för stelheten och värken.

Jag har genom åren periodvis också gått hos kiropraktor och naprapat.

Jag har varit tvungen att gå på fotvård var tredje - var fjärde vecka under många år för att jag har stött i fötterna/tårna  när jag går. Jag har gått konstigt  länge och går fortfarande  konstigt när jag inte har medicinen verksam i kroppen, därför har det blivit stort tryck på tårna. Mina fötter måste skötas fortfarande var fjärde vecka av forvårdare.

Nackdelen är att dessa behandlingar inte subventioneras på något sätt utan att man får bekosta det helt själv. Allt från kiropraktor, naprapat, rosenterapi, massage, fotvård och akupunktur, ingenting av det subventioneras.

Det har ju varit en stor utgiftspost genom åren men det har varit nödvändigt för att jag skulle kunna fungera och orka med vardagen och hålla kroppen någorlunda i schack.

Innan förlossningen hade jag aldrig gått på någon komplementärmedicinsk behandling, bara fotvård en eller två gånger.

Hjälp som jag har sökt genom åren

Jag  kom till en  bra läkare i oktober 1998 och han har hjälpt mig oerhört mycket genom åren. Honom är jag verkligen tacksam för att jag fick komma till.

Han skrev i intyg i december 2003 att jag tidigare varit väsentligen frisk men efter förlossning med epiduralkateter 1992 utvecklat domningar och stickningar i hö lår. Senare under 90-talet utvecklat symtom av neurologisk natur. Utredd i några omgångar på neurologen x x sjukhus för en misstänkt MS men ej fått diagnosen bekräftad. Man har däremot kunnat konstatera en mer ospecifik inflammatorisk påverkan i nervsystemet utan närmare diagnos. Denna leder till en spasticitet framför allt på vänster sida och p g a detta stora gångsvårigheter, svårt att få med sig vänster ben, snubblar lätt och kan inte gå mer än 50-tal meter högst.

P g a detta också balanssvårigheter och något nedsatt motorik  även i vänster arm. Patienten besväras av den ökade tonusen och spasticiteten vilket gör att hon också har svårt att hitta bekväma sovställningar och dessutom har en ständig värk i hela kroppen. Detta innebär naturligtvis stora begränsningar i hennes dagliga aktiviteter.

Psykiatern skrev i intyg 990115 att jag har genomgått Königoperation på bägge fötter eftersom jag stöter i fötterna när jag går. Att jag såväl i stående som vid gång på golv har påtagliga balanssvårigheter. Benen släpar vid gång, speciellt vänster. Ökad tonus i vadmuskulatiren.

Psykisk status:  Pat är klar, orienterad och alert vid samtal. Hon ger en fullödig formell och emotionell kontakt. Ingen depressivitet. Ingen ångest. Ingen affektlabilitet. Utstrålar glädje och tillförsikt.

Bedömning: Förekomsten av symtom och symtomförloppet liksom patientens eget agerande talar direkt emot psykisk åkomma. Jag finner ingen primär psykisk sjukdomskomponent, ej heller någon psykisk pålagring. Därför är min bedömning den att pat trots allt hon gått igenom, alltfort har en utmärkt god psykisk hälsa.

De här båda läkarna kom jag till första gången 1998.

Sveriges allmänna patientförening har funnits och hjälpt mig och stöttat mig från augusti 1999 då jag först tog kontakt med dem efter att jag hade fått avslag från PSR. Jag fick därifrån tips om att söka upp en ny  neurolog för att få hjälp med orsakssambandet och även med mitt sjukdomstillstånd eftersom jag bara blev sämre hela tiden.

Ordföranden i Sveriges allmänna patientförening skrev ett intyg till PSR om att jag är ett typexempel på att det hade gått snett med epiduralen.

Det visade sig vara väldigt svårt att hitta en neurolog som ville hjälpa till.

Jag sökte en neurokirurg privat i oktober 1999.
Han hade rekvirerat mina MR bilder från det första sjukhuset när jag kom till honom men han sa att de var av så dålig  bildkvalité att det inte gick att se mycket. Jag fick remiss för MR hals och ländrygg och frågeställningen var: Förklaring till parapares?
Han konstaterade Suspekt post babinski bilateralt.
Jag fick remiss till en neurolog för bedömning eftersom han ville ha stöd för att kunna gå vidare. Den neurolog som jag remitterades till hade man tidigare inte haft någon kontakt med.

Den neurolog som jag kom till bedömde att det var en funktionell gångrubbning och sa att jag hade en väldigt god prognos eftersom det bara var psykiskt. Det kanske var ett psykiskt trauma från förlossningen!!!
Åtta år efter förlossningen!?
Eller hade jag inte haft det lite jobbigt hemma måntro?

I journalen står det: Remiss från Dr x   pga suspekt pares.

Aktuellt
Partus -92. Lades epiduralbedövning med initial smärta ner i vä ben. Man retaherade och stack en gång  till men någon infusion gjordes ej utan pat sövdes inför sectio. Dagen därpå noterar en bedövningskänsla i hö ben, lårets fram och utsida. Har därefter utvecklat dålig balans, svårigheter att cykla och tendens till att ramla baklänges. Tycker sig även ha fått motoriksvårigheter i armarna och svårigheter att greppa. Vä fot hänger ej med. Tycker sig ha nedsatt känsel framförallt vä sida.

Neuro
En atypisk gångrubbning där pat släpar vä framfot.

Trots det kommer han fram till att det är en funktionell gångrubbning.

Nästa neurolog kom jag till i oktober 2000. När jag gick framför honom i korridoren sa han att det var ju verkligen en rejäl nervskada, inte bara en liten arm eller nåt.
Han konstaterade vid besöket att pat går på ett okarakteristiskt sätt och slår i tån. Har stegrade reflexer och suspekt positiv Babinski bilat. Tonusökning i benen.

Han skickade brevförfrågan till den första neurologen och noterade i sin journal:
Pat anses noggrant utredd och man uppfattar att det rör sig om en organisk gångrubbning med funktionell pålagring.

Jag rekvirerade nyligen en kopia av brevet från den första neurologen där det står att:

"Patienten är noggrant utredd MR- och liquomässigt utan att vi kunnat finna någon bakomliggande patologi. Jag har uppfattat tillståndet som en gångrubbning på organisk basis med en funktionell pålagring.

Efter långvarig sjukskrivning och stora svårigheter att återgå i arbete utreddes patienten på rehabiliteringsmedicinska kliniken.

Även psykiatriskt bedömd."

När man läser det här brevet får man ju  uppfattningen att psykiater och psykolog stödjer honom i den här teorin om funktionell pålagring. Han underlåter att säga att jag är psykiskt friskförklarad och antyder precis motsatsen! Sanningen är ju den att jag var psykiskt friskförklarad både av psykolog på rehab och psykiater redan 1998 och i januari1999.

Dessutom blev jag inte alls tvingad att skrivas in på Rehab som det lät i brevet utan jag bad om det själv eftersom jag trodde att det kunde vara bra för mig.

Vid det här laget var jag så trött på neurologer men jag beslutade mig för att söka upp ytterligare en neurolog i juni 2006 bara för att jag måste få hjälp med mitt sjuktillstånd nu eftersom jag bara blev sämre hela tiden. Jag hade gett upp hoppet om att få hjälp med orsakssambandet men jag var så fruktansvärt sjuk så jag behövde verkligen seriös hjälp av en neurolog.

Min underbara läkare som har hjälpt mig genom allt det här jobbiga skrev outtröttligt en ny remiss till en ny neurolog som jag hade hört skulle vara bra. Jag hoppades återigen på att få hjälp.

I journalen står 060619:

Status:
Atypisk framåtböjd gång där hon på något vis knäar sig fram samtidigt som hon släpar vänster ben efter sig.
Bedömning: Märklig symtomatologi. Jag får en ingivelse av extrapyramidal sjukdom. Härutöver tycks en spastisk parapares föreligga men patienten har tonusstegring även i armarna. Gångrubbningen ger för mig ett funktionellt intryck men detta är naturligtvis svårvärderat. Tar fram gamla journaler samt magnetkameraundersökningar.

TiIl min inremitterade läkare skrev han, enligt journalhandlingen som jag har rekvirerat själv:
Har nu gått igenom journaler från xx sjukhus neurologmottagning liksom också neurologen här dr xx, (som var den förra neurologen som jag hade varit hos år 2000), de arbetade alltså på samma ställe.
Denna uppfattning man kan urskilja ur journalerna är att patienten har en objektiv påvisbar spastisk parapares samt härutöver en funktionell gångrubbning. Den utredning som har ägt rum är i mina ögon komplett, möjligen skulle det kunna löna sig att i framtiden fundera på någon heriditär form av spastisk parapares.

I brev till mig skrev han 060629:

"Kopia på journaler från neurologen xx sjukhus har kommit och jag har gått igenom dessa april -97 fram till september -03. Dr xx har, precis som jag, upplevt att du har en ökad grad av spänning i benen framför allt.
Från början fanns, precis som du berättade, en misstanke om MS. Den misstanken släpptes dock rätt snart efter att rygg vätskeprov och magnetkameraundersökningar genomförts - normala.
Den diagnos som man satt är "spastisk parapares" vilket är en beskrivande term för ökad muskelspänning i benen sekundärt till nervskada i centrala nervsystemet".

Alla ovanstående journalutdrag har jag rekvirerat nu det senaste året eftersom jag verkligen ville veta vad det står om mig hos respektive neurolog. Eftersom det är först nu som jag har orkat gräva i det här när jag äntligen har fått mer ork, tack vare Madopark.

Min sjukgymnast har också varit en stödperson Hon sa när jag pratade med henne om det här, att de säger bara hela tiden att det är funktionellt.
Då sa hon att det här är 110 procent INTE funktionellt, det här är neurologiskt!

I juni 2007 träffade jag Färdtjänstens konsultläkare med anledning av förlängning av mitt färdtjänsttillstånd.
Han skrev i sitt utlåtande:

Det var 15 år sedan besvären debuterade och besvären har succesivt försämrats. Hon är numera så pass svag att hon inte är ute och promenerar, möjligtvis runt huset. Den sträcka hon klarar att gå är 20 meter sedan räcker inte krafterna till. Det föreligger en skillnad under dagen, om hon är bättre på förmiddagen då hon inte rör sig så pass mycket blir hon väsentligen sämre på eftermiddagen. Det är framför allt balansen som drabbas på eftermiddagarna, då hon tar sig upp håller hon sig i väggen. (Det här var kl 9 på morgonen).

Undersökning av patienten: Vi går från väntrummet via trapporna en våning ned till läkarrummet. Hon går lätt framåtlutad med små hasande steg. Har generellt dålig balans.

Utanför undersökningsrummet kom han fram till mig igen efter mötet och sa att  jag tycker verkligen att du borde ha en neurolog.  Du borde ha en neurologkontakt, utvecklingen går framåt väldigt mycket nu på det neurologiska området, det hittas nya mediciner. Du är fortfarande ung så du måste få hjälp.

Efter det tog det ytterligare över ett år till att jag kom till min nuvarande neurolog,  återigen på remiss från min fantastiskt medmänskliga allmänläkare.

Det var då jag lyckades komma till min fantastiska seriösa neurolog, äntligen!

Efter att ha gjort MR på hjärnan och hela ryggen och med frågeställning allt möjligt visade det sig att jag har en misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (tidigare) myelit samt  efter att ha gjort DAT scan på hjärnan även har extrapyramdial sjukdom, som på DAT scan ser ut som Parkinsons sjukdom.

Neurologen har gjort bedömningen att avsaknaden av för MS typiska förändringar på upprepade undersökningar, liksom resultatet av ryggmärgsvätske undersökning, inte ger något underlag för att tro att det rör sig om MS.

Min huvuddiagnos är Myelit och under senare år har jag även utvecklat  extrapyramdiala symptom och för det äter jag Madopark.

Rehabiliteringskliniken som dagpatient

På egen begäran bad jag min neurolog att skriva en remiss till Rehabiliteringskliniken på sjukhuset och i mars 1998 blev jag inskriven där och jag var där till i oktober samma år.  Jag trodde att det skulle vara bra för mig men jag blev bara sämre och sämre.
Överläkaren där ville att jag skulle avbryta alla komplementära behandlingar som jag hade gått på under flera år och som säkerligen hade hållit mig på benen genom åren. Hon tyckte att det var viktigt för att det skulle kunna utvärderas hur min vistelse på Rehab hade påverkat mig.

I stort sett var det bra och trevlig personal där med några få undantag.

Första gången som jag gick in i matsalen och träffade de andra patienterna var det en man som efter en stroke var halv sides förlamad. Han sa när jag kom in i rummet, att här kommer en som går precis lika dåligt som jag gör.

Jag fick tips från de andra patienterna att gå till kuratorn och be att få intyg för parkeringstillstånd för handikappade och att söka om bilstöd hos Försäkringskassan eftersom jag behövde en automatväxlad bil.
De sa också att det är sånt som kuratorer jobbar med bland annat. 

Efter att jag hade varit inne hos kuratorn kom hon ut och hämtade mig för att överläkaren ville prata med mig. Väl inne hos överläkaren sa hon att hon inte kunde skriva något intyg om vare sig parkeringstillstånd eller bilstöd till mig. När jag frågade varför fick jag till svar att det kunde bara såna med riktiga sjukdomar få.
Vad är det för sjukdomar då frågade jag?
Svaret blev såna som har haft stroke eller tumör och andra riktiga sjukdomar, inte sånt där.

Jag gick då till min andra läkare (inte neurologen) och fick hjälp med båda ansökningarna

Jag fick parkeringstillstånd från kommunen och bilstöd från Försäkringskassan hur lätt som helst.

Överläkaren sa också till mig att min sjukdom var psykisk och när jag berättade det här för psykologen på Rehab var hennes svar, att det kan hon väl inte säga heller. Det här är inte psykiskt! Då sa jag men hon säger det till  mig i alla fall. Då ska jag gå och ta henne i örat sa psykologen och det gjorde hon också. Det bekräftade överläkaren för mig sedan att psykologen hade gjort också.

Det kändes väldigt skönt att få det stödet av psykologen i den utsatta situation som jag befann mig i.

Jag insåg då, att det nog är bra att skaffa ett friskintyg hos en psykiater. Det gjorde jag också och som jag skrev i förra inlägget blev jag helt friskförklarad psykiskt av psykiatern också.

Den första neurologen

Jag kom till den första neurologen i april 1997 efter remiss från husläkare på initiativ från sjukgymnasten.

Neurologen  undersökte mig och skrev i min journal:

Kan inte påminna sig  några specifika hälsoproblem förrän efter sectioförlösning-92. Vid anläggandet av epidural fick pat känselstörning och obehag och minns att doktorn behövde sticka om och att det till slut blev nödvändigt att göra narkos. Tiden efter kejsarsnittet hade hon ett visst obehag i ryggen. Kände sig avdomnad inom en fläck.

"Så småningom började hon känna sig styv, stum, spänd i benmusklerna, särskilt låren och i sätesregionen. Började slänga med hö fot. Vä höft ville haka upp sig.  Ibland vred sig vä fot inåt vid gång. Har märkt en smygande avdomning på lårens framsidor,  i några tår på vä fot. Hö arm har av sig själv intagit en lätt böjd ställning i armbågsleden när hon inte tänker på armen. Kan skriva och har god kraft i armen, men det känns inte riktigt som förut."

"Omgivningen reagerat på att pat släpar fötterna vid gång."

Neurologiskt
Går med lätt inåtrotationstendens i hö ben. Håller hö arm lätt flekterad. Barre susp pos bilat, sänkningstendens. Patellar- och akillesreflexer mycket livliga, klonustendens hö.
Babinski klart positiv bilat. Obetydlig tonusökning vid snabba passiva rörelser, något tydligare då hastigheten ökar i rörelsen, inget riktigt fällknivsfenomen. Ingen patellarklonus. Mycket livliga reflexer i båda armarna. Bukreflexer saknas. Grasset med diskret, men klar pronation hö, lätt vä."

Balans nedsatt, kan inte parera lätt knuff.
Instämmer i misstanke om demyeliniserande sjukdom.
Vi kallar pat på lumbalpunktion.

Därefter gjorde jag LP och MR för att utreda MS och Borrelia vad jag förstår. Frågeställningen var demyeliserande sjukdom?

Jag blev sjukskriven i maj 1997 och har i princip inte jobbat sedan dess. Det gick väldigt snabbt när jag väl kom till läkare och då hade jag kämpat länge utan att uppsöka läkare.

I intyg till Försäkringskassan 980223 har neurologen skrivit:

"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92. Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem, en rätt avsevärd viktökning under graviditeten bedömdes vara viktig orsak till ryggproblemen. Småningom till kom mer bekymmer från benen. En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmott apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares och vi utredde pat med magnetkameraundersökning av rygg, ryggmärg, spinalvätskeanalyser. Inget patologiskt fynd. Misstanke i första hand på demyeliniserande sjukdom. Kompletterande neurofysiologisk undersökning med VEP, SEP utan hållpunkter för demyeliniserande sjukdom. Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har pat också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet, kraftlöshet.

Sammanfattande bedömning av hälsotillståndet:
En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan. Pat har följts upp med täta kontroller här under knappt ett år och gångsvårigheterna har dessvärre progredierat. Uppvisar nu en mer påtaglig gångrubbning med spasticitet och toedrag. Orsaken oklar. Misstanke om demyeliniserande sjukdom men magnekameraundersökning, spinalvätskeanalyser har inte givit stöd för denna misstanke.

Det här intyget till Försäkringskassan som neurologen har skrivit kom jag över först efter att min sjukersättning  skulle prövas och då fick jag  tillgång till de läkarutlåtanden som FK hade, det var år 2002. Jag bad honom skriva intyg till PSR i januari 1999 när jag skickade in min skadeanmälan och trodde att han skulle stödja mig eftersom jag hade fått intryck av det när jag träffade honom. Då trodde jag fortfarande att patientförsäkringen fungerade om man råkade illa ut inom sjukvården. Jag trodde att det var självklart att ersättning och livränta betalades ut om man hade blivit felbehandlad och fått sitt liv förstört med allt vad det innebar.

Efter att jag hade fått avslag från PSR i augusti 1999 fick jag reda på att neurologen inte hade uttalat sig positivt om orsakssambandet trots att jag inte hade MS eller Borrelia. Något annat hade han ju inte utrett vad jag kan  förstå.

Vad jag kan förstå var anledningen till att mitt sjukdomstillstånd,  en misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (tidigare) myelit inte upptäcktes då under utredningen, var för  att neurologen hade fel frågeställning till MR och andra undersökningar.

Han skrev i min journal 000921:

Oförändrade besvär. Går släpande med ena benet, ont i benen, ont i kroppen. Även svårt att sitta.ner.
Bedömning: Tillståndet oförändrat. Gångrubbning med centralnervösa komponenter. Babinski, tonusökning, reflexstegring.
Organisk utredning utan påvisad etiologi. Gångrubbning kompliceras troligen av en funktionell pålagring.

Jag minns i början när jag gick till honom att jag frågade honom om det kunde vara någon av de svåra sjukdomarna som MS och Parkinsons sjukdom och att han svarade att Parkinsons sjukdom kunde vi utesluta men inte MS. Det måste jag utredas för, därför utreddes jag för MS men det hittades inget stöd för MS. Mitt myelit som jag säkerligen hade redan då hittades inte eftersom frågeställningen bara var MS.
Min sjukdom såg ju från början ut som MS.

Enligt min mening gjorde den första neurologen en bristfällig utredning angående min sjukdom.Trots att jag hade så svåra neurologiska symtom.och gav honom intyg i april 2000, från min sjukgymnast, om att fortsatt utredning var önskvärd eftersom något var neurologiskt fel, som hon skrev två gånger i det intyget, valde han  att strunta i att utreda mig vidare.
Även mina psykiska friskförklaringar från både psykolog på Rehab och psykiater har han struntat i.

Han har utrett mig för MS och Borrelia och därefter har han skrivit i min journal och i brev till annan neurolog om att jag är noggrant utredd och att gångrubbningen troligen kompliceras av en funktionell pålagring.