Rehabiliteringskliniken som dagpatient

På egen begäran bad jag min neurolog att skriva en remiss till Rehabiliteringskliniken på sjukhuset och i mars 1998 blev jag inskriven där och jag var där till i oktober samma år.  Jag trodde att det skulle vara bra för mig men jag blev bara sämre och sämre.
Överläkaren där ville att jag skulle avbryta alla komplementära behandlingar som jag hade gått på under flera år och som säkerligen hade hållit mig på benen genom åren. Hon tyckte att det var viktigt för att det skulle kunna utvärderas hur min vistelse på Rehab hade påverkat mig.

I stort sett var det bra och trevlig personal där med några få undantag.

Första gången som jag gick in i matsalen och träffade de andra patienterna var det en man som efter en stroke var halv sides förlamad. Han sa när jag kom in i rummet, att här kommer en som går precis lika dåligt som jag gör.

Jag fick tips från de andra patienterna att gå till kuratorn och be att få intyg för parkeringstillstånd för handikappade och att söka om bilstöd hos Försäkringskassan eftersom jag behövde en automatväxlad bil.
De sa också att det är sånt som kuratorer jobbar med bland annat. 

Efter att jag hade varit inne hos kuratorn kom hon ut och hämtade mig för att överläkaren ville prata med mig. Väl inne hos överläkaren sa hon att hon inte kunde skriva något intyg om vare sig parkeringstillstånd eller bilstöd till mig. När jag frågade varför fick jag till svar att det kunde bara såna med riktiga sjukdomar få.
Vad är det för sjukdomar då frågade jag?
Svaret blev såna som har haft stroke eller tumör och andra riktiga sjukdomar, inte sånt där.

Jag gick då till min andra läkare (inte neurologen) och fick hjälp med båda ansökningarna

Jag fick parkeringstillstånd från kommunen och bilstöd från Försäkringskassan hur lätt som helst.

Överläkaren sa också till mig att min sjukdom var psykisk och när jag berättade det här för psykologen på Rehab var hennes svar, att det kan hon väl inte säga heller. Det här är inte psykiskt! Då sa jag men hon säger det till  mig i alla fall. Då ska jag gå och ta henne i örat sa psykologen och det gjorde hon också. Det bekräftade överläkaren för mig sedan att psykologen hade gjort också.

Det kändes väldigt skönt att få det stödet av psykologen i den utsatta situation som jag befann mig i.

Jag insåg då, att det nog är bra att skaffa ett friskintyg hos en psykiater. Det gjorde jag också och som jag skrev i förra inlägget blev jag helt friskförklarad psykiskt av psykiatern också.