Vilka kan få ersättning från patientförsäkringen?

Enligt - Patientförsäkringens, LÖF:s,   hemsida  står att läsa, att om man  drabbas av en skada när man vårdas inom offentlig sjuk- eller tandvård, kan man i  vissa fall ha rätt till ekonomisk ersättning enligt patientskadelagen.

Man kan bara få ersättning från Patientförsäkringen om skadan hade kunnat undvikas. Det sägs också på hemsidan att man  inte har rätt till ersättning bara för att en behandling inte leder till önskat resultat eller om det uppstår en komplikation.

I mitt fall gällde Patientförsäkring vid behandlingsskada Ersättningsbestämmelserna fr o m 91-07-01, så det var en annan lagstiftning som gällde när min skada inträffade än den som gäller nu.

"Patientförsäkring vid behandlingsskada
Ersättningsbestämmelser fr om 91-07-01

 § 1
Till patient som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård, eller till efterlevande till sådan patient lämnas ersättning för behandlingsskada enligt gällande bestämmelser.

§ 2
Med behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art som anges nedan i momenten 2.1 t o m 2.5

2.1
Skada som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning, behandling eller annan dylik åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd som kunnat undvikas.

2.2
Skada som lett till svår invaliditet eller dödsfall och som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning eller behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för patienten."
 
LÖF har sammanställt statistik över skadeanmälningar under åren 2003-2009  i ett dokument som heter:

"Om landstingens patientförsäkring 2009"

Bifogas: http://www.patientforsakring.se/resurser/dokument/arlig_statistik/rapportmall_stockholm.pdf

År 2009 anmäldes totalt 10100 skador till landstingens patientförsäkring för hela landet. Det sägs i dokumentet att cirka 44 % av de anmälda skadorna mellan åren 2003-2009, beviljades ersättning. Det sägs också att de vanligaste ersättningsbeloppen ligger under 25000 kronor.och att det betalades ut totalt 405 miljoner kronor under 2009.

Jag har i min blogg berättat om en kvinna som det var en  artikel i SvD i mars 2002.  Hon har precis som jag har, råkat ut för en fruktansvärt svår skada, också under förlossning/kejsarsnitt. Hon har inte ens hunnit ta ut någon föräldraledighet pga att hon har varit sjuk ända sedan förlossningen och hennes sjukdomstillstånd har förvärrats under åren precis som det har gjort för mig. Hon har en mycket svår smärtproblematik och åker in och ut på sjukhus hela tiden. Hon har orsakssambandet satt av en anestesiläkare men inte heller hon har fått någon ersättning från patientförsäkringen för att "hennes skada inte gick att undvika". Hennes skada inträffade 1998 och hon omfattas därför av patientskadelagen.

Symtomen kan te sig olika för olika patienter men orsaken till våra sjukdomstillstånd är för oss båda, epiduralen vid våra förlossningar/kejsarsnitt. Vi åkte båda två in till BB som friska, välfungerande,  alerta kvinnor,  glada i hågen och skulle föda barn och kom ut sjuka, skadade för livet med svåra handikapp. Vi och våra familjer har förlorat oerhört mycket både ekonomiskt och i livskvalitet och ingen av oss har fått ersättning från patientförsäkringen.

Kan det verkligen vara rätt att inte vi får ersättning från patientförsäkringen?

Hela tiden ska vi drabbade patienter trots svår sjukdom bevisa att vi har felbehandlats. Det är nästan omöjligt att få en läkare att sätta ett orsakssamband och då går det ju inte att bevisa att det finns något orsakssamband.

Jag tyckte i mitt fall att då får man väl använda uteslutningsmetoden eftersom det inte har kunnat bevisats att jag har någon annan neurologisk sjukdom heller, "trots min neurologiska sjukdom". Jag har alla kända svåra, typiska biverkningar som har kommit fram under de undersökningar, utredningar och artiklar som har gjorts av epiduralskador som jag har berättat om tidigare.

Jag tycker också att jag har orsaksambandet fastställt i och med anteckningen på baksidan av min anestesijournal som den kvinnliga läkaren gjorde när jag var på BB en vecka efter förlossningen och tog stygnen. Där skriver hon att jag inte hade någon känsel i ena låret när jag gick hem två dagar tidigare och fortfarande nedsatt känsel och att detta kom efter epiduralkatetern.

Dessutom i det intyg som den första neurologen har skrivit:till Försäkringskassan 980223:
"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92. Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem, en rätt avsevärd viktökning under graviditeten bedömdes vara viktig orsak till ryggproblemen. Småningom till kom mer bekymmer från benen. En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmott apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares och vi utredde pat med magnetkameraundersökning av rygg, ryggmärg, spinalvätskeanalyser. Inget patologiskt fynd. Misstanke i första hand på demyeliniserande sjukdom. Kompletterande neurofysiologisk undersökning med VEP, SEP utan hållpunkter för demyeliniserande sjukdom. Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har pat också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet, kraftlöshet.

Sammanfattande bedömning av hälsotillståndet:
En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan. Pat har följts upp med täta kontroller här under knappt ett år och gångsvårigheterna har dessvärre progredierat. Uppvisar nu en mer påtaglig gångrubbning med spasticitet och toedrag. Orsaken oklar. Misstanke om demyeliniserande sjukdom men magnekameraundersökning, spinalvätskeanalyser har inte givit stöd för denna misstanke.
 
Hade min första neurolog frågat på allt och inte bara MS hade han säkert hittat mitt "gamla myelit" (redan 1997) , dvs ett misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (gammalt) myelit. Det som har upptäckts nu senare,  2009, vid den första seriösa second opinion som jag har genomgått.

Bevisbördan är orimligt stor för oss drabbade patienter.
Dels är vi väldigt sjuka efter felbehandlingen och att då behöva kämpa för att få vettig  behandling som kan hjälpa oss i våra svåra sjukdomstillstånd och att dessutom behöva slåss för vår rätt till ersättning från patientförsäkringen. Det är faktiskt väldigt omänskligt.

Kan det verkligen ha varit avsikten när LÖF/PSR skapades att de ska ha som utgångspunkt att vi svårt skadade patienter inte ska ha ersättning?
Är det verkligen så vi ska använda våra skattepengar?

Kan vi  lita på att patientförsäkringen fungerar om vi råkar ut för en skada inom sjukvården eller är det så att vi måste skaffa en privat försäkring som verkligen faller ut om vi faktiskt råkar ut för felbehandling i sjukvården, innan vi ska in och få någon behandling av något slag?

Jag tror att de flesta medborgare i Sverige tror att vi är försäkrade inom sjukvården om det skulle hända något.

Det här kan ju faktiskt hända vem som helst!

Borde inte allmänheten informeras om att man troligtvis inte får ersättning om man råkar bli felbehandlad inom sjukvården?

Har vi som skattebetalare verkligen intresse av att skattefinansiera en verksamhet som i mitt tycke inte försöker att hjälpa oss patienter som har drabbats hårt av felbehandling i sjukvården?

Det vore väldigt intressant att ta del av LÖF/PSR:s totala budget, dvs se vilka omkostnader de har för att driva den här verksamheten som jag trodde skulle hjälpa oss drabbade patienter. Även att ta del av hur många i antal av de 44 % av de  ersatta anmälningarna som gett utbetalningar på under 25000 kronor skulle vara intressant att se. Dvs hur många "svåra skador" som ersätts och hur många "lätta skador" som ingår i statistiken på 44 %.

Vilka är det egentligen som har fått de här 405 miljonerna i ersättning under 2009 som det talas om i artikeln?

En granskning skulle nog behövas för att utvärdera hur våra skattepengar används och även om LÖF/PSR behövs eller om det är  bättre med privata alternativ som bättre svarar upp mot våra förväntningar av en patientförsäkring.