Innan förlossningen

Jag mådde väldigt bra under min graviditet och jobbade nästan ända till slutet.

När jag var gravid i fjärde månaden var jag med min kör i USA och tävlade i körsång. Vi kom 9:a av 26 tävlande körer. Efter en veckas körkonvent åkte jag och två andra körmedlemmar till San Francisco och bilade därifrån till Los Angeles.Vi kom hem efter 3 veckors USA-vistelse.

Jag gick under senare delen av graviditeten på en kvällskurs i ledarskaps och kommunikationsutbildning. Den sista och fjortonde gången fick jag premie för bästa tal. Jag var då gravid i åttonde månaden. Det kändes verkligen roligt när det var så  många andra kursdeltagare som också var väldigt duktiga. Jag var faktiskt riktigt stolt!

Jag hade överhuvudtaget inte funderat på att ta någon bedövning vid förlossningen utan problemen började när det upptäcktes att min dotter låg fel, dvs i säte. Jag fick då vara en hel dag på en sjukhusavdelning och läkaren kom in flera gånger och försökte att vända barnet rätt men hon misslyckades. Efter det fick jag gå till ett annat ställe där det mättes  huruvida jag skulle kunna föda mitt barn vaginalt. Det konstaterades att jag var för trång.

Då fick jag träffa ytterligare en läkare för att bestämma datum och tid för kejsarsnittet. Jag frågade även om hur kejsarsnittet skulle gå till och fick till svar att det var "bara en vanlig lokalbedövning", ingenting farligt alls. Det gör vi ofta och det brukar gå så bra.

Några dagar innan det planerade datumet fick jag väldigt ont i ryggen och magen på natten men jag åt frukost och tänkte inte på att det var värkarna. Lite naivt kanske men det var mitt första barn så jag hade ingen tidigare erfarenhet.

När vi kom in till förlossningen konstaterades det att jag höll på att föda barn varför det skulle sättas in en epiduralkateter. Anestesiläkaren som skulle sätta epiduralkatetern kom in i rummet med flera personer i följe och de skrattade allihop åt något skämt som någon hade sagt precis när de gick in genom.dörren. Jag fick sitta upp på sängkanten och när läkaren skulle sticka in nålen i ryggen skrattade hon fortfarande. Jag minns att jag tänkte att men snälla nån koncentrera dig på vad du ska göra! Det gjorde förfärligt ont i vänster höft och smärtan strålade ner i vänster ben vid insticksförsöket. Läkaren konstaterade att hon hade misslyckats och att sticket måste göras om.Då hade alla i sällskapet slutat att skratta. Min sambo lämnade då rummet eftersom han är väldigt spruträdd. Jag är osäker på om läkaren bytte nål innan hon stack nästa gång, jag såg ju inte eftersom det skedde bakom ryggen på mig.

Som jag har sagt i  min inledning fick jag narkos i alla fall trots epiduralkatetern eftersom de sa att de hade personalbrist, vilket är lite förvirrande.Som jag har förstått det så krävs det mer personal för att sätta narkos. Dessutom ska det vara mycket farligare med narkos. Som jag minns det från skiljeförhandlingen  sa en av anestesiläkarna som var inkallad som vittne av PSR, (Patientskadereglering), att det måste ha varit fara för barnets liv eller att något annat måste ha tillstött. annars skulle de inte ha bytt anestesiform. Det måste ha varit bråttom att få ut barnet snabbt.

Det är min minnesbild från skiljeförhandlingen.

Men någon sådan situation var det inte.

Det var personalbrist!?