Läs om Jennys förlossning för tre år sedan och hur hennes liv ser ut idag

Min historia startade den 5/6 2011.

Vi kom in ca kl 7 på morgonen då jag haft värkar med jämna mellanrum sedan kl 22 kvällen innan. Jag hade inte öppnat mig mer än 1 cm och vi blev erbjudna att stanna och det gjorde vi.

Värkarbetet gick väldigt långsamt så runt kl 16-17 på kvällen beslutade barnmorskan att ta mitt vatten. Hon frågade oss om vi bestämt oss kring bedövning osv. Nej sa vi, vi vet inte riktigt. Pratat om EDA men vi vet inte. Barnmorskan sa då något i stil med; har ni inte bestämt er är det nog bäst ni tar den. Jag ringer efter läkare.

Värkarbetet satte igång bra men inte tillräckligt. Runt kl 19 kommer en ung läkare och försöker lägga EDA på mig i runt 2 timmar. Hon misslyckas och sticker mig otaliga gånger (jag tror att det rör sig om runt 6-12 stick men det kan vara fler).

Vid denna tidpunkt har mina värkar avtagit trots stimulerande dropp, min dotter blir allt sämre och hennes hjärtslag ligger stadigt på 200. Jourläkare får kallas in och kommer efter drygt en timme. Han misslyckas med första försöket till EDA, sätter den på andra. Då är kl ca 22.00.

Varken jag eller min sambo fick någon information om EDA, hur många stick det var eller några risker mm.

Min dotter blir sämre och till slut beslutas om akut kejsarsnitt. Min dotter mår väl! Skriker omgående. Inga komplikationer för henne, aldrig varit.

Några timmar efter förlossningen börjar värken komma, i huvudet, i ryggen, i hela kroppen känns det som. Efter mycket tjat från mig inser de när de tar tempen att jag har feber. Jag blir allt sämre, min kropp slutar fungera. Det fanns under närmaste dagarna fara för mitt liv. Men ingen lyssnade eller förklarade vad felet var.

Personal sa det var en UVI, (urinvägsinfektion).

Nu tre år senare har varken jag eller min sambo lyckats släppa detta. Min önskan om ett barn till finns hos mig, men min sambo är rädd för mitt eller barnets liv.

I dagsläget lever jag med ständig värk, mest kopplad till högersidan av min kropp, i ansiktet, huvudet och benet. Jag har mycket "huvudvärk" men ingen medicin hjälper. Jag äter idag medicin mot nervsmärta, rena värktabletter och migränmedicin. Det ger mig ett drägligt liv, för det mesta.

Men frågan återstår, vad är det för fel på mig? 
Varför? 
Vad har hänt?

Innan förlossningen hade jag inga av dessa besvär, inga alls!

Jag har försökt att få ut alla mina journaler men jag har haft stora problem att få ut anestesijournalen. Det var olika ursäkter varje gång och de sa att anestesijournalen inte gick att få ut.  

Alla har rätt till sina journaler och efter att jag ringde till Vårdguiden som sa detsamma och att de aldrig hade hört talas om att någon inte hade fått ut sin journal. Då fick jag slutligen ut min anestesijournal också.

Vi hade i juni ett möte med verksamhetschefen för förlossningen. Vi fick en del svar där som jag inte vill gå in på. Men hennes gissning var jag hade blodförgiftning alternativt hjärnhinneinflammation.

Men varför?

Inget det längre går att ta reda på. 
Och vad har det med min ständiga värk att göra?

Verksamhetschefen hade inga problem med att ta ut anestesijournalen och hon sa att hon inte kände till att jag hade blivit nekad att få ut den tidigare. Men det som står i journalen stämmer inte med verkligheten.

Det står i journalen att den första anestesiläkaren stack mig fem gånger och att den andra läkaren stack en gång. Det är helt fel.

Den första läkaren höll på i två timmar att försöka sätta in EDA:n och jag tror att det var betydligt fler stick än fem. Nålen trycktes in gång på gång under de här två timmarna och jag tror inte heller att det byttes nål mellan sticken. Den andra läkaren som stack mig, stack två gånger.

Varje dag är påverkad, för mig och min familj. Jag trodde alltid att jag skulle få 2 eller 3 barn men mitt/vårt liv och framtid har till stora delar blivit förstörda.

Jag lägger mitt liv, mitt barns liv i vårdens händer och de kan inte ens ge information!
Jag tänker på EDA i detta fall. 
Varför får man inte veta riskerna?

Skulle jag/vi vara beredda att ha värk resten av livet för en mindre smärtsam förlossning?
Är beredd och säga nej för alla kvinnor/familjer där ute.

Dessutom kan EDA "förstöra" värkarbetet.
 
Varför blev jag inte informerad?
Vet vården inte själva om detta?
Vad har de för rutin kring detta?

Ja det kommer alltid finnas frågor och vem ska svara på dem?

Något vi alla har rätt och veta för att kunna ta ett bra beslut!

Många kvinnors/familjers liv är förstörda. 

Men vem ska hållas ansvarig, var kan vi få stöd och hjälp?

Vem kan hjälpa oss?

Jag har gjort en anmälan till patientförsäkringen/LÖF i juni i år men har ännu inte hunnit att få något beslut från dem.