Idag är det en artikel i Aftonbladet om Hannah Graafs förlossning för tio veckor sedan, då epiduralen sattes fel och hon fick en så kallad durapunktion. Artikeln handlar om hur sjuk hon blev men att hon nu mår bättre. Enligt artikeln lider hon fortfarande av huvudvärk och ömhet i ryggen.
Jag bifogar artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article15523264.ab
Jag hoppas innerligt att det går bra för henne och att huvudvärken och ömheten i ryggen går över så småningom.
I onsdags var det ett väldigt intressant program på Uppdrag granskning om brister i förlossningsvården. De
skador som det handlade om i det här programmet var sfinkterruptur och
om hur de skadade kvinnorna har svårt att få hjälp i sjukvården.
Bifogar länkar:
http://www.svt.se/ug/allvarliga-forlossningsskador-syns-inte-i-journalerna
http://www.svt.se/ug/kliniker-belonas-om-de-inte-rapporterar-forlossningsskador
Jag har tidigare fått en kommentar på
bloggen från en kvinna "Valkyria" som hade en sådan skada och hon hade
förutom fysiska problem efter sin förlossning även svårigheter att
få ersättning från patientförsäkringen. Precis som jag och andra
kvinnor som har skadats av epidural vid våra förlossningar som inte heller får ersättning från patientförsäkringen.
Varför är bevisbördan så oerhört stor för oss? Det är en omöjlig uppgift att bevisa ett orsakssamband.
Varför har vi så svårt att få hjälp?
Vi kvinnor åkte bara in till BB för att föda våra efterlängtade barn och har blivit så svårt skadade vid våra förlossningar och vi får klara oss helt själva efteråt.
Det kan inte vara rätt. Varför tas vi inte på allvar?
