lördag 22 januari 2011
Forskning som har bedrivits på komplikationer efter ryggbedövning
Jag googlade vidare på skador vid ryggbedövning och hittade då en artikel som handlar om en fallgenomgång för Patientförsäkringen som har gjorts, där man kommit fram till att ryggbedövning inte är helt komplikationsfri.
Artikeln har skrivits efter att två anestesiläkare och en professor från LÖF, (anestesiläkarna är inte från LÖF), har gjort en genomgång av anmälda skador till PSR om komplikationer efter ryggbedövning, under åren 1997-1998. Artikeln publicerades i Läkartidningen * volym 97 * NR 49 * 2000,
Bifogat nedan
http://lakartidningen.se/OldPdfFiles/2000/22107.pdf
Jag är lite osäker på om underlaget för undersökningen, dvs om antal patientfall, baserar sig på anmälda skador till PSR, eller om det "bara" är de anmälda skador som har ett orsakssamband satt av sjukvården eftersom man skriver att genomgången har gjorts på ett underlag av rapporterade fall.
Mitt fall är ju inte med hur som helst eftersom jag gjorde min anmälan i januari 1999 till PSR, och jag finns väl inte heller med som anmäld komplikation från det sjukhusets anestesiklinik, skulle jag tro.
Av artikeln kan man utläsa att:
"En genomgång har gjorts av de anmälningar som under en tvåårsperiod inkom till Patientförsäkringen avseende neurologiska komplikationer efter ryggbedövning." "Allvarliga komplikationer är tre gånger så vanliga efter epiduralbedövning som efter spinalanestesi."
Jag känner mig väldigt tveksam till Vårdguidens uppgift om att det endast är 1/200000 fall med allvarliga skador vid ryggbedövning vid förlossning och undrar hur man har kommit fram till den siffran? Den här artikeln visar på en högre incidens av skador om inte jag helt misstar mig men kanske det finns en senare undersökning i Sverige som visar på en lägre incidens skador?
Enligt artikeln i Läkartidningen trodde läkarna som gjorde undersökningen, vad jag förstår, att det fanns patienter som inte ens gjorde en anmälan till patientförsäkringen om de här skadorna och då är mörkertalet ännu större.
Tidningen "Dagens Medicin" publicerade i januari 2009 ett resultat från forskning som hade gjorts i Storbritannien, där man hade kommit fram till att det var små risker vid ryggbedövning, mindre än vad man trott tidigare.
Bifogar länken:
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/01/12/sma-risker-vid-ryggbedovni/index.xml
Det hade analyserats 700 000 fall av spinalbedövningar och epiduralbedövningar under ett år om jag förstår artikeln rätt och
bland de här patientfallen har man upptäckt att färre än 30 patienter fick permanenta skador och färre än sex avled.
Tydligen hade man räknat med högre andel skadade och avlidna patienter tidigare och därför verkade forskarna bakom studien nöjda med det här resultatet.
Hoppas att de skadade har fått ersättning från patientförsäkringen och för de som avled önskar jag verkligen att de anhöriga har fått ekonomisk kompensation för sin förlust.
För de drabbade och deras familjer blir livet aldrig vad det har varit igen.
Det kan ju finnas ett mörkertal där som inte har kommit med i undersökningen. Frågan är även här om underlaget bara baserar sig på inrapporterade skador från anestesikliniker eller om det var alla anmälda skador om komplikationer efter ryggbedövning, anmälda till patientförsäkringen?
Jag googlade vidare på utländska resultat på epiduralbedövning komplikationer och hittade en väldigt intressant artikel från USA, MD Eveline Faure står som ansvarig, för artikeln. Om du googlar på utländska artiklar, översatta, då kommer den upp. Det står väldigt starkt formulerat att det inte är tillåtet att vidaresända detta dokument på något sätt, när jag går in på utskriftsfunktionen, därför vågar jag inte länka den hit. Men författaren har gjort detta dokument tillgängligt för allmänheten står det i alla fall, så det är fritt för var och en som är intresserad att söka på den. Det är en väldigt intressant artikel som visar på en högre andel, svåra skador än det som framkom i den sista engelska undersökningen. Den här artikeln är äldre och omfattar flera år vad jag förstår.
Det vore intressant att veta hur många ryggbedövningar som ges totalt i Sverige per år för att kunna sätta skadorna i relation till någon siffra.
Sedan tror inte jag att alla skador upptäcks redan på sjukhuset vid skadetillfället, utan jag tror att symtomen kan komma smygande över tid.
Jag tror inte heller att patienterna blir upplysta om riskerna vid ryggbedövning före en operation eller förlossning. Jag blev inte det i alla fall, doktorn sa "bara en vanlig lokalbedövning, det gör vi ofta och det brukar gå så bra, det är helt ofarligt".
I mitt fall gick det inte alls bra och det var definitivt inte ofarligt för mig.
torsdag 20 januari 2011
Funderingar över livet nu för mig och andra drabbade
Jag såg statistik på att ryggbedövning ges fortfarande vid en mycket stor andel av alla förlossningar i Sverige. Lite olika i olika län men i runt tal, vid mellan 50-65 % av alla förlossningar ger man ryggbedövning. Därtill kommer alla andra operationer där man också använder ryggbedövning.
Jag kan inte förstå varför man ger ryggbedövning i så stor utsträckning när det kan vara så farligt. För när det slår fel så drabbar det så oerhört hårt. Varför riskerar man det? Framförallt vi drabbade som får leva med handikapp livet ut och även våra familjer, har väldigt svårt att förstå varför den här metoden används fortfarande i så stor utsträckning.
Felbehandlingen vid förlossningen har medfört ett oerhört lidande för oss som har drabbats med en mycket försämrad livskvalitét och ekonomi livet ut bara för att vi skulle föda barn. Vi åkte ju inte in till BB för att vi var sjuka, utan vi skulle "bara föda barn" som så många kvinnor gör under sina liv. Nu sitter vi här och kommer inte ur, med svåra handikapp och ingen ekonomisk kompensation fast vi har förlorat våra liv.
Den andra kvinnan som jag har berättat om tidigare fick i och för sig en ersättning från regeringen ex gratia på 200.000 kr för något år sedan, men vad är 200.000 kr för ett helt liv förstört? Inte mycket med tanke på hur mycket det har kostat henne både i lidande och ekonomiskt.
Jag har inte fått någon ersättning alls utan istället har jag processat mot PSR/LÖF och gått ända upp i skiljenämnd och betalat advokatarvode och ändå inte fått någon ekonomisk ersättning från patientförsäkringen. Dessutom har jag fått anstränga mig väldigt mycket för att söka hjälp och stöd och motivera och förklara för alla människor/läkare och andra vad som faktiskt har hänt mig eftersom jag inte har något orsakssamband fastställt även fast jag tycker att jag har det som jag skrev i mitt förra inlägg.
Jag måste bevisa att det som har hänt verkligen har hänt trots att jag har alla kända, svåra och typiska symtom som kan uppkomma vid felaktigt handhavande av epidural.
Försök att tänka er in i att det här skulle hända er själva eller någon närstående.
Hur skulle ni reagera då?
Skulle ni tycka att det var OK?
"Henri" som har lämnat en kommentar på mitt sista inlägg här på bloggen har kommit med väldigt kloka synpunkter. Han berättar där om att han har hittat flera på internet som har drabbats av skador efter epidural/ryggbedövning. Jag sökte därför själv på epiduralskador på google och hittade två kvinnor som har skrivit på ett forum om att de har fött barn under hösten 2010 och nu uppvisar de skaderelaterade besvär och är naturligtvis oroliga. De åkte också "bara in till BB för att föda barn". De har ju självklart inte heller tagit med i beräkningen att de kan få men för livet som kan påverka hela deras framtida liv. Nu säger inte jag att de kommer att bli lika sjuka som jag och den andra kvinnan som jag berättar om blev, men jag har full förståelse för om de känner oro.
Ingen kan väl ens i sin vildaste fantasi drömma om att det här skulle kunna hända bara för att man ska föda barn
Det kan ju leda till ekonomisk katastrof för oss och våra familjer när vi får ta alla fördyringar själva som uppstår på grund av våra sjukdomar som har orsakats av felbehandlingen vid förlossningen.Vi kan inte vara ute i arbetslivet längre för vi kan och orkar inte arbeta. Så vi kan inte bidra till familjens försörjning längre med annat än den "lilla" sjukersättning som vi har. Vi har på grund av det stora inkomstförluster och någon positiv löneutveckling har vi inte haft på många år.
Yrkeskarriären bara försvann i ett slag och helt plötsligt är vi lågavlönade förtidspensionärer utan att kunna göra något åt det. Vi får väldigt mycket mindre pension än om vi hade kunnat arbeta kvar på våra jobb.Vi har stora fördyringar för vår sjukdom. Dessutom har vi och våra familjer åsamkats ett oerhört stort lidande och många problem till följd av felbehandlingen. Våra sociala liv är betydligt sämre än det var innan förlossningen. Vi orkar så mycket mindre än tidigare och klarar t ex inte av att städa hemma och en hel del annat som vi inte heller klarar av längre. Vi måste ha hjälp med så mycket som vi klarade av själva tidigare. Sånt som "friska" människor tar för självklart. Våra liv handlar numera mer eller mindre om vår sjukdom. Om hur vi ska klara av dag för dag med intag av mediciner i rätt tid med behandlingar och biverkningar av mediciner. Planera så att det inte blir medicinglapp precis när vi ska göra något viktigt. Att få livet att fungera så bra som möjligt för oss och våra familjer och att orka med våra liv och att hålla oss på benen.
Vi har inget annat att välja på, vi har ingen valfrihet längre.
Jag undrar över varför inte vi patienter som har råkat illa ut med ryggbedövning får ersättning i form av skadestånd och livränta?
Det är ju inte vårt fel att vi blev felbehandlade, vi kunde inte ha gjort något annorlunda.
Hur kan vi bli ansvariga för konsekvenserna av felbehandlingen?
Hur blev det bara vårt problem?
Jag kan inte förstå varför man ger ryggbedövning i så stor utsträckning när det kan vara så farligt. För när det slår fel så drabbar det så oerhört hårt. Varför riskerar man det? Framförallt vi drabbade som får leva med handikapp livet ut och även våra familjer, har väldigt svårt att förstå varför den här metoden används fortfarande i så stor utsträckning.
Felbehandlingen vid förlossningen har medfört ett oerhört lidande för oss som har drabbats med en mycket försämrad livskvalitét och ekonomi livet ut bara för att vi skulle föda barn. Vi åkte ju inte in till BB för att vi var sjuka, utan vi skulle "bara föda barn" som så många kvinnor gör under sina liv. Nu sitter vi här och kommer inte ur, med svåra handikapp och ingen ekonomisk kompensation fast vi har förlorat våra liv.
Den andra kvinnan som jag har berättat om tidigare fick i och för sig en ersättning från regeringen ex gratia på 200.000 kr för något år sedan, men vad är 200.000 kr för ett helt liv förstört? Inte mycket med tanke på hur mycket det har kostat henne både i lidande och ekonomiskt.
Jag har inte fått någon ersättning alls utan istället har jag processat mot PSR/LÖF och gått ända upp i skiljenämnd och betalat advokatarvode och ändå inte fått någon ekonomisk ersättning från patientförsäkringen. Dessutom har jag fått anstränga mig väldigt mycket för att söka hjälp och stöd och motivera och förklara för alla människor/läkare och andra vad som faktiskt har hänt mig eftersom jag inte har något orsakssamband fastställt även fast jag tycker att jag har det som jag skrev i mitt förra inlägg.
Jag måste bevisa att det som har hänt verkligen har hänt trots att jag har alla kända, svåra och typiska symtom som kan uppkomma vid felaktigt handhavande av epidural.
Försök att tänka er in i att det här skulle hända er själva eller någon närstående.
Hur skulle ni reagera då?
Skulle ni tycka att det var OK?
"Henri" som har lämnat en kommentar på mitt sista inlägg här på bloggen har kommit med väldigt kloka synpunkter. Han berättar där om att han har hittat flera på internet som har drabbats av skador efter epidural/ryggbedövning. Jag sökte därför själv på epiduralskador på google och hittade två kvinnor som har skrivit på ett forum om att de har fött barn under hösten 2010 och nu uppvisar de skaderelaterade besvär och är naturligtvis oroliga. De åkte också "bara in till BB för att föda barn". De har ju självklart inte heller tagit med i beräkningen att de kan få men för livet som kan påverka hela deras framtida liv. Nu säger inte jag att de kommer att bli lika sjuka som jag och den andra kvinnan som jag berättar om blev, men jag har full förståelse för om de känner oro.
Ingen kan väl ens i sin vildaste fantasi drömma om att det här skulle kunna hända bara för att man ska föda barn
Det kan ju leda till ekonomisk katastrof för oss och våra familjer när vi får ta alla fördyringar själva som uppstår på grund av våra sjukdomar som har orsakats av felbehandlingen vid förlossningen.Vi kan inte vara ute i arbetslivet längre för vi kan och orkar inte arbeta. Så vi kan inte bidra till familjens försörjning längre med annat än den "lilla" sjukersättning som vi har. Vi har på grund av det stora inkomstförluster och någon positiv löneutveckling har vi inte haft på många år.
Yrkeskarriären bara försvann i ett slag och helt plötsligt är vi lågavlönade förtidspensionärer utan att kunna göra något åt det. Vi får väldigt mycket mindre pension än om vi hade kunnat arbeta kvar på våra jobb.Vi har stora fördyringar för vår sjukdom. Dessutom har vi och våra familjer åsamkats ett oerhört stort lidande och många problem till följd av felbehandlingen. Våra sociala liv är betydligt sämre än det var innan förlossningen. Vi orkar så mycket mindre än tidigare och klarar t ex inte av att städa hemma och en hel del annat som vi inte heller klarar av längre. Vi måste ha hjälp med så mycket som vi klarade av själva tidigare. Sånt som "friska" människor tar för självklart. Våra liv handlar numera mer eller mindre om vår sjukdom. Om hur vi ska klara av dag för dag med intag av mediciner i rätt tid med behandlingar och biverkningar av mediciner. Planera så att det inte blir medicinglapp precis när vi ska göra något viktigt. Att få livet att fungera så bra som möjligt för oss och våra familjer och att orka med våra liv och att hålla oss på benen.
Vi har inget annat att välja på, vi har ingen valfrihet längre.
Jag undrar över varför inte vi patienter som har råkat illa ut med ryggbedövning får ersättning i form av skadestånd och livränta?
Det är ju inte vårt fel att vi blev felbehandlade, vi kunde inte ha gjort något annorlunda.
Hur kan vi bli ansvariga för konsekvenserna av felbehandlingen?
Hur blev det bara vårt problem?
torsdag 4 november 2010
Vilka kan få ersättning från patientförsäkringen?
Enligt - Patientförsäkringens, LÖF:s, hemsida står att läsa, att om man drabbas av en skada när man vårdas inom offentlig sjuk- eller tandvård, kan man i vissa fall ha rätt till ekonomisk ersättning enligt patientskadelagen.
Man kan bara få ersättning från Patientförsäkringen om skadan hade kunnat undvikas. Det sägs också på hemsidan att man inte har rätt till ersättning bara för att en behandling inte leder till önskat resultat eller om det uppstår en komplikation.
I mitt fall gällde Patientförsäkring vid behandlingsskada Ersättningsbestämmelserna fr o m 91-07-01, så det var en annan lagstiftning som gällde när min skada inträffade än den som gäller nu.
"Patientförsäkring vid behandlingsskada
Ersättningsbestämmelser fr om 91-07-01
§ 1
Till patient som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård, eller till efterlevande till sådan patient lämnas ersättning för behandlingsskada enligt gällande bestämmelser.
§ 2
Med behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art som anges nedan i momenten 2.1 t o m 2.5
2.1
Skada som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning, behandling eller annan dylik åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd som kunnat undvikas.
2.2
Skada som lett till svår invaliditet eller dödsfall och som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning eller behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för patienten."
LÖF har sammanställt statistik över skadeanmälningar under åren 2003-2009 i ett dokument som heter:
"Om landstingens patientförsäkring 2009"
Bifogas: http://www.patientforsakring.se/resurser/dokument/arlig_statistik/rapportmall_stockholm.pdf
År 2009 anmäldes totalt 10100 skador till landstingens patientförsäkring för hela landet. Det sägs i dokumentet att cirka 44 % av de anmälda skadorna mellan åren 2003-2009, beviljades ersättning. Det sägs också att de vanligaste ersättningsbeloppen ligger under 25000 kronor.och att det betalades ut totalt 405 miljoner kronor under 2009.
Jag har i min blogg berättat om en kvinna som det var en artikel i SvD i mars 2002. Hon har precis som jag har, råkat ut för en fruktansvärt svår skada, också under förlossning/kejsarsnitt. Hon har inte ens hunnit ta ut någon föräldraledighet pga att hon har varit sjuk ända sedan förlossningen och hennes sjukdomstillstånd har förvärrats under åren precis som det har gjort för mig. Hon har en mycket svår smärtproblematik och åker in och ut på sjukhus hela tiden. Hon har orsakssambandet satt av en anestesiläkare men inte heller hon har fått någon ersättning från patientförsäkringen för att "hennes skada inte gick att undvika". Hennes skada inträffade 1998 och hon omfattas därför av patientskadelagen.
Symtomen kan te sig olika för olika patienter men orsaken till våra sjukdomstillstånd är för oss båda, epiduralen vid våra förlossningar/kejsarsnitt. Vi åkte båda två in till BB som friska, välfungerande, alerta kvinnor, glada i hågen och skulle föda barn och kom ut sjuka, skadade för livet med svåra handikapp. Vi och våra familjer har förlorat oerhört mycket både ekonomiskt och i livskvalitet och ingen av oss har fått ersättning från patientförsäkringen.
Kan det verkligen vara rätt att inte vi får ersättning från patientförsäkringen?
Hela tiden ska vi drabbade patienter trots svår sjukdom bevisa att vi har felbehandlats. Det är nästan omöjligt att få en läkare att sätta ett orsakssamband och då går det ju inte att bevisa att det finns något orsakssamband.
Jag tyckte i mitt fall att då får man väl använda uteslutningsmetoden eftersom det inte har kunnat bevisats att jag har någon annan neurologisk sjukdom heller, "trots min neurologiska sjukdom". Jag har alla kända svåra, typiska biverkningar som har kommit fram under de undersökningar, utredningar och artiklar som har gjorts av epiduralskador som jag har berättat om tidigare.
Jag tycker också att jag har orsaksambandet fastställt i och med anteckningen på baksidan av min anestesijournal som den kvinnliga läkaren gjorde när jag var på BB en vecka efter förlossningen och tog stygnen. Där skriver hon att jag inte hade någon känsel i ena låret när jag gick hem två dagar tidigare och fortfarande nedsatt känsel och att detta kom efter epiduralkatetern.
Dessutom i det intyg som den första neurologen har skrivit:till Försäkringskassan 980223:
"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92. Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem, en rätt avsevärd viktökning under graviditeten bedömdes vara viktig orsak till ryggproblemen. Småningom till kom mer bekymmer från benen. En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmott apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares och vi utredde pat med magnetkameraundersökning av rygg, ryggmärg, spinalvätskeanalyser. Inget patologiskt fynd. Misstanke i första hand på demyeliniserande sjukdom. Kompletterande neurofysiologisk undersökning med VEP, SEP utan hållpunkter för demyeliniserande sjukdom. Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har pat också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet, kraftlöshet.
Sammanfattande bedömning av hälsotillståndet:
En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan. Pat har följts upp med täta kontroller här under knappt ett år och gångsvårigheterna har dessvärre progredierat. Uppvisar nu en mer påtaglig gångrubbning med spasticitet och toedrag. Orsaken oklar. Misstanke om demyeliniserande sjukdom men magnekameraundersökning, spinalvätskeanalyser har inte givit stöd för denna misstanke.
Hade min första neurolog frågat på allt och inte bara MS hade han säkert hittat mitt "gamla myelit" (redan 1997) , dvs ett misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (gammalt) myelit. Det som har upptäckts nu senare, 2009, vid den första seriösa second opinion som jag har genomgått.
Bevisbördan är orimligt stor för oss drabbade patienter.
Dels är vi väldigt sjuka efter felbehandlingen och att då behöva kämpa för att få vettig behandling som kan hjälpa oss i våra svåra sjukdomstillstånd och att dessutom behöva slåss för vår rätt till ersättning från patientförsäkringen. Det är faktiskt väldigt omänskligt.
Kan det verkligen ha varit avsikten när LÖF/PSR skapades att de ska ha som utgångspunkt att vi svårt skadade patienter inte ska ha ersättning?
Är det verkligen så vi ska använda våra skattepengar?
Kan vi lita på att patientförsäkringen fungerar om vi råkar ut för en skada inom sjukvården eller är det så att vi måste skaffa en privat försäkring som verkligen faller ut om vi faktiskt råkar ut för felbehandling i sjukvården, innan vi ska in och få någon behandling av något slag?
Jag tror att de flesta medborgare i Sverige tror att vi är försäkrade inom sjukvården om det skulle hända något.
Det här kan ju faktiskt hända vem som helst!
Borde inte allmänheten informeras om att man troligtvis inte får ersättning om man råkar bli felbehandlad inom sjukvården?
Har vi som skattebetalare verkligen intresse av att skattefinansiera en verksamhet som i mitt tycke inte försöker att hjälpa oss patienter som har drabbats hårt av felbehandling i sjukvården?
Det vore väldigt intressant att ta del av LÖF/PSR:s totala budget, dvs se vilka omkostnader de har för att driva den här verksamheten som jag trodde skulle hjälpa oss drabbade patienter. Även att ta del av hur många i antal av de 44 % av de ersatta anmälningarna som gett utbetalningar på under 25000 kronor skulle vara intressant att se. Dvs hur många "svåra skador" som ersätts och hur många "lätta skador" som ingår i statistiken på 44 %.
Vilka är det egentligen som har fått de här 405 miljonerna i ersättning under 2009 som det talas om i artikeln?
En granskning skulle nog behövas för att utvärdera hur våra skattepengar används och även om LÖF/PSR behövs eller om det är bättre med privata alternativ som bättre svarar upp mot våra förväntningar av en patientförsäkring.
Man kan bara få ersättning från Patientförsäkringen om skadan hade kunnat undvikas. Det sägs också på hemsidan att man inte har rätt till ersättning bara för att en behandling inte leder till önskat resultat eller om det uppstår en komplikation.
I mitt fall gällde Patientförsäkring vid behandlingsskada Ersättningsbestämmelserna fr o m 91-07-01, så det var en annan lagstiftning som gällde när min skada inträffade än den som gäller nu.
"Patientförsäkring vid behandlingsskada
Ersättningsbestämmelser fr om 91-07-01
§ 1
Till patient som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård, eller till efterlevande till sådan patient lämnas ersättning för behandlingsskada enligt gällande bestämmelser.
§ 2
Med behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art som anges nedan i momenten 2.1 t o m 2.5
2.1
Skada som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning, behandling eller annan dylik åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd som kunnat undvikas.
2.2
Skada som lett till svår invaliditet eller dödsfall och som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning eller behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för patienten."
LÖF har sammanställt statistik över skadeanmälningar under åren 2003-2009 i ett dokument som heter:
"Om landstingens patientförsäkring 2009"
Bifogas: http://www.patientforsakring.se/resurser/dokument/arlig_statistik/rapportmall_stockholm.pdf
År 2009 anmäldes totalt 10100 skador till landstingens patientförsäkring för hela landet. Det sägs i dokumentet att cirka 44 % av de anmälda skadorna mellan åren 2003-2009, beviljades ersättning. Det sägs också att de vanligaste ersättningsbeloppen ligger under 25000 kronor.och att det betalades ut totalt 405 miljoner kronor under 2009.
Jag har i min blogg berättat om en kvinna som det var en artikel i SvD i mars 2002. Hon har precis som jag har, råkat ut för en fruktansvärt svår skada, också under förlossning/kejsarsnitt. Hon har inte ens hunnit ta ut någon föräldraledighet pga att hon har varit sjuk ända sedan förlossningen och hennes sjukdomstillstånd har förvärrats under åren precis som det har gjort för mig. Hon har en mycket svår smärtproblematik och åker in och ut på sjukhus hela tiden. Hon har orsakssambandet satt av en anestesiläkare men inte heller hon har fått någon ersättning från patientförsäkringen för att "hennes skada inte gick att undvika". Hennes skada inträffade 1998 och hon omfattas därför av patientskadelagen.
Symtomen kan te sig olika för olika patienter men orsaken till våra sjukdomstillstånd är för oss båda, epiduralen vid våra förlossningar/kejsarsnitt. Vi åkte båda två in till BB som friska, välfungerande, alerta kvinnor, glada i hågen och skulle föda barn och kom ut sjuka, skadade för livet med svåra handikapp. Vi och våra familjer har förlorat oerhört mycket både ekonomiskt och i livskvalitet och ingen av oss har fått ersättning från patientförsäkringen.
Kan det verkligen vara rätt att inte vi får ersättning från patientförsäkringen?
Hela tiden ska vi drabbade patienter trots svår sjukdom bevisa att vi har felbehandlats. Det är nästan omöjligt att få en läkare att sätta ett orsakssamband och då går det ju inte att bevisa att det finns något orsakssamband.
Jag tyckte i mitt fall att då får man väl använda uteslutningsmetoden eftersom det inte har kunnat bevisats att jag har någon annan neurologisk sjukdom heller, "trots min neurologiska sjukdom". Jag har alla kända svåra, typiska biverkningar som har kommit fram under de undersökningar, utredningar och artiklar som har gjorts av epiduralskador som jag har berättat om tidigare.
Jag tycker också att jag har orsaksambandet fastställt i och med anteckningen på baksidan av min anestesijournal som den kvinnliga läkaren gjorde när jag var på BB en vecka efter förlossningen och tog stygnen. Där skriver hon att jag inte hade någon känsel i ena låret när jag gick hem två dagar tidigare och fortfarande nedsatt känsel och att detta kom efter epiduralkatetern.
Dessutom i det intyg som den första neurologen har skrivit:till Försäkringskassan 980223:
"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92. Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem, en rätt avsevärd viktökning under graviditeten bedömdes vara viktig orsak till ryggproblemen. Småningom till kom mer bekymmer från benen. En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmott apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares och vi utredde pat med magnetkameraundersökning av rygg, ryggmärg, spinalvätskeanalyser. Inget patologiskt fynd. Misstanke i första hand på demyeliniserande sjukdom. Kompletterande neurofysiologisk undersökning med VEP, SEP utan hållpunkter för demyeliniserande sjukdom. Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har pat också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet, kraftlöshet.
Sammanfattande bedömning av hälsotillståndet:
En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan. Pat har följts upp med täta kontroller här under knappt ett år och gångsvårigheterna har dessvärre progredierat. Uppvisar nu en mer påtaglig gångrubbning med spasticitet och toedrag. Orsaken oklar. Misstanke om demyeliniserande sjukdom men magnekameraundersökning, spinalvätskeanalyser har inte givit stöd för denna misstanke.
Hade min första neurolog frågat på allt och inte bara MS hade han säkert hittat mitt "gamla myelit" (redan 1997) , dvs ett misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (gammalt) myelit. Det som har upptäckts nu senare, 2009, vid den första seriösa second opinion som jag har genomgått.
Bevisbördan är orimligt stor för oss drabbade patienter.
Dels är vi väldigt sjuka efter felbehandlingen och att då behöva kämpa för att få vettig behandling som kan hjälpa oss i våra svåra sjukdomstillstånd och att dessutom behöva slåss för vår rätt till ersättning från patientförsäkringen. Det är faktiskt väldigt omänskligt.
Kan det verkligen ha varit avsikten när LÖF/PSR skapades att de ska ha som utgångspunkt att vi svårt skadade patienter inte ska ha ersättning?
Är det verkligen så vi ska använda våra skattepengar?
Kan vi lita på att patientförsäkringen fungerar om vi råkar ut för en skada inom sjukvården eller är det så att vi måste skaffa en privat försäkring som verkligen faller ut om vi faktiskt råkar ut för felbehandling i sjukvården, innan vi ska in och få någon behandling av något slag?
Jag tror att de flesta medborgare i Sverige tror att vi är försäkrade inom sjukvården om det skulle hända något.
Det här kan ju faktiskt hända vem som helst!
Borde inte allmänheten informeras om att man troligtvis inte får ersättning om man råkar bli felbehandlad inom sjukvården?
Har vi som skattebetalare verkligen intresse av att skattefinansiera en verksamhet som i mitt tycke inte försöker att hjälpa oss patienter som har drabbats hårt av felbehandling i sjukvården?
Det vore väldigt intressant att ta del av LÖF/PSR:s totala budget, dvs se vilka omkostnader de har för att driva den här verksamheten som jag trodde skulle hjälpa oss drabbade patienter. Även att ta del av hur många i antal av de 44 % av de ersatta anmälningarna som gett utbetalningar på under 25000 kronor skulle vara intressant att se. Dvs hur många "svåra skador" som ersätts och hur många "lätta skador" som ingår i statistiken på 44 %.
Vilka är det egentligen som har fått de här 405 miljonerna i ersättning under 2009 som det talas om i artikeln?
En granskning skulle nog behövas för att utvärdera hur våra skattepengar används och även om LÖF/PSR behövs eller om det är bättre med privata alternativ som bättre svarar upp mot våra förväntningar av en patientförsäkring.
måndag 25 oktober 2010
Vad som redan är känt angående epiduralskador utöver de artiklar som jag tidigare har refererat till
Redan 1999 på Svenska Läkarsällskapets Riksstämma under punkten 25 MS i programmet togs problemet upp under rubriken:
"SKALL VI VERKLIGEN STICKA FOLK I RYGGEN?"
Man belyser att det under senare tid har kommit fram att det finns vissa risker med ryggbedövningen och att det under stora uppföljningsstudier har visat sig att det regelbundet händer att patienter har fått svårartade nervskador som kan vara livet ut.
I interpellation 2001/02:376 till den dåvarande socialministern om ersättning enligt patientskadelagen togs upp att patienter ska kunna få ersättning enligt patientskadelagen för sin skada om man skadas inom svensk hälso- och sjukvård. Problemet att vissa patienter faller mellan stolarna och inte får ersättning från patientförsäkringen, togs upp. Som ett exempel i interpellationen tas det upp att en drabbad patientgrupp är kvinnor som fått skador efter epiduralbedövning vid förlossning. Att kvinnorna har råkat oförtjänt illa ut vid förlossningen vid en vanlig behandling och att de inte heller har rätt till ersättning från patientförsäkringen.
"Att det är en nästintill försvinnande liten patientgrupp gör inte frågan mindre viktig. I värsta fall handlar det om skador som är bestående livet ut. Utöver många års lidande för både de drabbade kvinnorna och deras familjer, handlar det dessutom om försämrade möjligheter till arbete och inkomster".
Jag bifogar länken till interpellationen:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/ersattning-enligt-patientskade_GP10376/
Det tillsattes därefter en utredning som skulle se över Patientskadelagen som fick namnet SOU 2004:12.
Jag bifogar länken i tre delar:
http://data.riksdagen.se/fil/3F528D0B-3EAC-4C43-896F-19D6CA6A4FA1
http://data.riksdagen.se/fil/9FD4C126-4395-419E-9AC4-E978C0CF5669
http://data.riksdagen.se/fil/0B4D6835-9C97-4D1C-89BE-B4CCCD94E90E
Det är i den andra delen som det handlar om Patientskadelagen och från sidan 117-f, punkt 8.2.5, Behandlingsskador, tas det upp om möjlighet till ett facitresonemang. Det vill säga att man i efterhand går igenom om skadan hade kunnat undvikas genom att man hade valt ett annat tillvägagångssätt.
I utredningen tar man upp problematiken med skador som har uppstått av epiduralbedövning vid förlossning och att det kan bli skador av både läkemedlet och tillvägagångssättet.
"De uppkomna skadorna har som regel bestått i känselnedsättning eller värk i rygg och benmuskler, men även fall av försvagning av muskler eller t o m förlamning har förekommit"
Under punkten 8.2.10 Katastrofskador sid 127-f diskuterar man att det borde finnas en speciell bestämmelse när det blir allvarliga skador som inte står i rimlig proportion till det ingrepp man ska göra.
I den tidigare lagstiftningen som gällde i mitt fall fanns, Villkoren 2.2 om att ersättning kunde betalas ut om det uppstått svåra skador som lett till invaliditet eller dödsfall. Vi åberopade både 2:1 och 2:2 eftersom det sattes en epiduralkaterer som inte användes och att åtgärden har lett till svår invaliditet för mig.
Men i den nya Patientskadelagen finns inte motsvarande bestämmelse.
I utredningen kan man läsa:"Erfarenheterna från Patientskadenämnden visar emellertid att det finns ett visst behov av en s.k. katastrofbestämmelse som medger ersättning utifrån en skälighetsavvägning mellan ett lindrigt ingrepp och en mycket ovanlig men allvarlig skada såsom situationen ter sig vid skaderegleringstillfället. En sådan möjlighet finns i de övriga nordiska patientskadelagarna."
I sista stycket (sid 131) under samma punkt kommer man fram till att det borde införas en katastrofparagraf som ska tillämpas restriktivt.
Frågan är då vad hände med katastrofparagrafen efter att utredningen var klar?
Vad vi har kommit fram till så blev det ingenting mer än en statlig utredning som inte ledde till någonting vad det gäller vår typ av skador.
I SvD den 11 mars 2002 gick att läsa om en kvinna som fram till förlossningen 1998 var fullt frisk och arbetade heltid. Att hon nu är väldigt sjuk och fast skadorna har kopplats ihop med ryggbedövningen hon fick i samband med det akuta kejsarsnittet får hon ingen ersättning.
Bifogar länken till artikeln:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/smartlindring-gav-kronisk-vark_46052.svd#preambleend
I samma artikel berättas det om en då opublicerad kartläggning av komplikationer i samband med ryggbedövning som flera anestesiläkare höll på att slutföra. Två av anestesiläkarna som var med om kartläggningen poängterar att epiduralen är en mycket effektiv och säker smärtlindringsmetod och att den är betydligt säkrare än narkos. Den intervjuade läkaren i artikeln upprörs över att kvinnor som x x har så svårt att få ersättning, trots att sambandet med epiduralbedövningen verkar så tydligt. "Vi måste hitta ett sätt att stödja dessa patienter så de slipper gå till domstol, säger" Dr x x.
Jag hörde talas om ett inslag i ett nyhetsprogram under 2004 där man hade talat om en stor svensk studie om ryggbedövningar. Jag kontaktade därför reportern som hade gjort inslaget och fick ett mejlsvar.
"Inslaget gjordes i samband med att en stor svensk studie om just ryggbedövningar blivit klar. Studien har publicerats i en facktidskrift (Anastesiologi) och handlar om allvarliga komplikationer i samband med ryggbedövning, dvs både spinal och epidural. Narkosläkarna som gjort studien har via en enkätundersökning hos samtliga anestesikliniker i landet gått igenom de komplikationer av allvarligare art som uppstått mellan 1990-99. Uppgifter inhämtades även i flera register. Till skillnad från det som står beskrivet i litteraturen så såg man fler komplikationer än väntat - något som förmodligen beror på att det inte finns något ställe att rapportera in sådana fall och därför har heller ingen haft ordentlig koll".
"Det man kunde se var att kvinnor som får epiduralbedövningar i samband med förlossning utgjorde en lågriskgrupp". "Men de komplikationer som det ändå kunde handla om var blödningar i ryggkanalen, infektioner både i ryggen och i hjärnan och i värsta fall också förlamning."
"Kontentan är nu att läkarna bakom studien vill att Socialstyrelsen inrättar ett nationellt register där alla komplikationer registreras eftersom det saknas idag."
Efter att ha fått det här svaret från reportern kontaktade jag en av läkarna som var med och utförde studien och frågade om jag ingick i undersökningsmaterialet.
Jag fick till svar att jag inte ingick i undersökningen.
"SKALL VI VERKLIGEN STICKA FOLK I RYGGEN?"
Man belyser att det under senare tid har kommit fram att det finns vissa risker med ryggbedövningen och att det under stora uppföljningsstudier har visat sig att det regelbundet händer att patienter har fått svårartade nervskador som kan vara livet ut.
I interpellation 2001/02:376 till den dåvarande socialministern om ersättning enligt patientskadelagen togs upp att patienter ska kunna få ersättning enligt patientskadelagen för sin skada om man skadas inom svensk hälso- och sjukvård. Problemet att vissa patienter faller mellan stolarna och inte får ersättning från patientförsäkringen, togs upp. Som ett exempel i interpellationen tas det upp att en drabbad patientgrupp är kvinnor som fått skador efter epiduralbedövning vid förlossning. Att kvinnorna har råkat oförtjänt illa ut vid förlossningen vid en vanlig behandling och att de inte heller har rätt till ersättning från patientförsäkringen.
"Att det är en nästintill försvinnande liten patientgrupp gör inte frågan mindre viktig. I värsta fall handlar det om skador som är bestående livet ut. Utöver många års lidande för både de drabbade kvinnorna och deras familjer, handlar det dessutom om försämrade möjligheter till arbete och inkomster".
Jag bifogar länken till interpellationen:
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/ersattning-enligt-patientskade_GP10376/
Det tillsattes därefter en utredning som skulle se över Patientskadelagen som fick namnet SOU 2004:12.
Jag bifogar länken i tre delar:
http://data.riksdagen.se/fil/3F528D0B-3EAC-4C43-896F-19D6CA6A4FA1
http://data.riksdagen.se/fil/9FD4C126-4395-419E-9AC4-E978C0CF5669
http://data.riksdagen.se/fil/0B4D6835-9C97-4D1C-89BE-B4CCCD94E90E
Det är i den andra delen som det handlar om Patientskadelagen och från sidan 117-f, punkt 8.2.5, Behandlingsskador, tas det upp om möjlighet till ett facitresonemang. Det vill säga att man i efterhand går igenom om skadan hade kunnat undvikas genom att man hade valt ett annat tillvägagångssätt.
I utredningen tar man upp problematiken med skador som har uppstått av epiduralbedövning vid förlossning och att det kan bli skador av både läkemedlet och tillvägagångssättet.
"De uppkomna skadorna har som regel bestått i känselnedsättning eller värk i rygg och benmuskler, men även fall av försvagning av muskler eller t o m förlamning har förekommit"
Under punkten 8.2.10 Katastrofskador sid 127-f diskuterar man att det borde finnas en speciell bestämmelse när det blir allvarliga skador som inte står i rimlig proportion till det ingrepp man ska göra.
I den tidigare lagstiftningen som gällde i mitt fall fanns, Villkoren 2.2 om att ersättning kunde betalas ut om det uppstått svåra skador som lett till invaliditet eller dödsfall. Vi åberopade både 2:1 och 2:2 eftersom det sattes en epiduralkaterer som inte användes och att åtgärden har lett till svår invaliditet för mig.
Men i den nya Patientskadelagen finns inte motsvarande bestämmelse.
I utredningen kan man läsa:"Erfarenheterna från Patientskadenämnden visar emellertid att det finns ett visst behov av en s.k. katastrofbestämmelse som medger ersättning utifrån en skälighetsavvägning mellan ett lindrigt ingrepp och en mycket ovanlig men allvarlig skada såsom situationen ter sig vid skaderegleringstillfället. En sådan möjlighet finns i de övriga nordiska patientskadelagarna."
I sista stycket (sid 131) under samma punkt kommer man fram till att det borde införas en katastrofparagraf som ska tillämpas restriktivt.
Frågan är då vad hände med katastrofparagrafen efter att utredningen var klar?
Vad vi har kommit fram till så blev det ingenting mer än en statlig utredning som inte ledde till någonting vad det gäller vår typ av skador.
I SvD den 11 mars 2002 gick att läsa om en kvinna som fram till förlossningen 1998 var fullt frisk och arbetade heltid. Att hon nu är väldigt sjuk och fast skadorna har kopplats ihop med ryggbedövningen hon fick i samband med det akuta kejsarsnittet får hon ingen ersättning.
Bifogar länken till artikeln:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/smartlindring-gav-kronisk-vark_46052.svd#preambleend
I samma artikel berättas det om en då opublicerad kartläggning av komplikationer i samband med ryggbedövning som flera anestesiläkare höll på att slutföra. Två av anestesiläkarna som var med om kartläggningen poängterar att epiduralen är en mycket effektiv och säker smärtlindringsmetod och att den är betydligt säkrare än narkos. Den intervjuade läkaren i artikeln upprörs över att kvinnor som x x har så svårt att få ersättning, trots att sambandet med epiduralbedövningen verkar så tydligt. "Vi måste hitta ett sätt att stödja dessa patienter så de slipper gå till domstol, säger" Dr x x.
Jag hörde talas om ett inslag i ett nyhetsprogram under 2004 där man hade talat om en stor svensk studie om ryggbedövningar. Jag kontaktade därför reportern som hade gjort inslaget och fick ett mejlsvar.
"Inslaget gjordes i samband med att en stor svensk studie om just ryggbedövningar blivit klar. Studien har publicerats i en facktidskrift (Anastesiologi) och handlar om allvarliga komplikationer i samband med ryggbedövning, dvs både spinal och epidural. Narkosläkarna som gjort studien har via en enkätundersökning hos samtliga anestesikliniker i landet gått igenom de komplikationer av allvarligare art som uppstått mellan 1990-99. Uppgifter inhämtades även i flera register. Till skillnad från det som står beskrivet i litteraturen så såg man fler komplikationer än väntat - något som förmodligen beror på att det inte finns något ställe att rapportera in sådana fall och därför har heller ingen haft ordentlig koll".
"Det man kunde se var att kvinnor som får epiduralbedövningar i samband med förlossning utgjorde en lågriskgrupp". "Men de komplikationer som det ändå kunde handla om var blödningar i ryggkanalen, infektioner både i ryggen och i hjärnan och i värsta fall också förlamning."
"Kontentan är nu att läkarna bakom studien vill att Socialstyrelsen inrättar ett nationellt register där alla komplikationer registreras eftersom det saknas idag."
Efter att ha fått det här svaret från reportern kontaktade jag en av läkarna som var med och utförde studien och frågade om jag ingick i undersökningsmaterialet.
Jag fick till svar att jag inte ingick i undersökningen.
lördag 23 oktober 2010
Vårdguiden angående ryggbedövning vid förlossning
Enligt information på Vårdguidens hemsida står att läsa att feber, huvudvärk och/eller ryggsmärtor upp till tre veckor efter ryggbedövning kan vara tecken på allvarlig infektion och bör bedömas av läkare.
Bifogar länken:
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Behandlingar/Ryggbedovning-vid-forlossning/#close
Det framgår av texten att det ibland kan bli skador på nervrötter och ryggmärg men att det är mycket sällsynt. Skador kan uppstå genom att nålen eller slangen kan ge en blödning, nervskada eller att en infektion i ryggkanalen uppkommer.
Man har kommit fram till att risken är 1 på 200 000 ryggbedövning vid förlossningar.
Med tanke på att jag troligtvis inte är med i den statistiken heller och att det därigenom kan finnas ett mörkertal vad det gäller de här skadorna så kan det ju vara ännu fler som är skadade än vad som har framgått hittills.
Bifogar länken:
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Behandlingar/Ryggbedovning-vid-forlossning/#close
Det framgår av texten att det ibland kan bli skador på nervrötter och ryggmärg men att det är mycket sällsynt. Skador kan uppstå genom att nålen eller slangen kan ge en blödning, nervskada eller att en infektion i ryggkanalen uppkommer.
Man har kommit fram till att risken är 1 på 200 000 ryggbedövning vid förlossningar.
Med tanke på att jag troligtvis inte är med i den statistiken heller och att det därigenom kan finnas ett mörkertal vad det gäller de här skadorna så kan det ju vara ännu fler som är skadade än vad som har framgått hittills.
onsdag 13 oktober 2010
Utdrag från skiljedomen och lite egna funderingar
Under punkten
PARTERNAS BEVISNING
Anita x/ punkten 13 står det: i skiljedomen
I "Antikoagulantiabehandling och Ryggbedövning - svenska riktlinjer anförs bl a. följande. Flera författare har visat att risken för blödningskomplikation vid centrala blockader ökar graden av trauma vilket innebär att en spinalbedövning är säkrare än ren epiduralblockad som i sin tur är säkrare än analgesi med kvarliggande epiduralkateter. -Svår spinal (= flera stick) utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom. Två större studier, inkluderande mer än 100 fall av spinal hematom. visande att majoriteten av spinalblödningar uppkom hos patienter med kvarliggande epiduralkateter. Avlägsnandet av epiduralkatetern är lika riskfylld som införandet av densamma och 30-60 % av de kliniskt relevanta spinalhematom uppstår efter att katetern dragits. - En av de allvarligaste komplikationerna till punktion i spinalkanalen är bestående neurologiska bortfallssymtom till följd av kompression utövad av hematom. - Dekomprimering med laminektomi inom 8 timmar från symtomdebut ger goda möjligheter att undvika bestående men. Övervakning efter punktion i spinalkanalen och sjukhusens totala resurser måste därför möjliggöra tidig upptäckt av symtom och ge möjlighet till slutgiltig behandling inom 8 timmar. Sannolikt kan venösa epiduralblödningar ge trycksymtom, framför allt genom volymexpansion orsakad av osmos efter infektion. Detta kan förklara förekomsten av sent uppdykande symtom.- De symtom som ses vid hematomutveckling är: Pares i benen (debutsymtom i 46 %) ryggsmärtor (debutsymtom 38 %), sfinkterrubbningar, sensibilitetsbortfall, radierande smärtor och förlängd pares efter central blockad. Eftersom symtom kan debutera lång tid efter punktion måste alla patienter vara informerade om att vid dessa symtom omedelbart kontakta sjukvården. - Flest komplikationer ses i samband med kontinuerlig epiduralbedövning. De moment som anses medföra risk för blödning är förutom själva punktionen även manipulation av katetern, såväl lägesjusteringar som avlägsnandet. - Dagens postoperativa smärtlindring med kontinuerlig epiduralbedövning är en komplicerad teknik som stället stora krav på organisation och kunskap.
- Övervakningsrutiner och dokumentation måste vara väl strukturerade och tillämpas konsekvent. Ett speciellt protokoll för kontinuerlig epiduralbedövning är att föredra. För att upptäcka en eventuell blödning efterforskas ovan angivna symtom var 4:e tim."
I skiljedomen går att läsa att alla tre läkarna har muntligen bekräftat de uppgifter de lämnat i sina utlåtanden. De har tillagt bl a följande:
Dr 1
"Smärtan i vänster ben direkt efter det första nålsticket beror troligen på en nervrotskontakt som brukar gå över snabbt. Det är mycket osannolikt att Anita" ( xs) "besvär har uppkommit på grund av epiduralt hematom eller bakteriell infektion eftersom dessa komplikationer ger allvarlig neurologi i mycket nära anslutning till anläggandet av en epiduralkateter. Dessa båda komplikationer är dessutom synnerligen ovanliga. Nervus cutanis femoris lateralis är en ensorisk nerv som inte kan utveckla parapares."
Dr 2
"Det är sannolikt att man vid första sticket kom åt en nervrot som normalt bara ger en "elektrisk" stöt som kan bestå kortare eller längre tid. Epiduralt hematom och bakteriell infektion leder till ofta allvarliga, mycket typiska symtom som kommer snabbt, inte veckor eller månader, efter epiduralinsättningen."
Dr 3
"Det är mycket osannolikt att Anita" ( x) "inte skulle ha behövt sjukhusvård om det förelegat ett epiduralt hematom eller en bakteriell infektion efter anläggandet av epiduralkatetern."
"Föreligger ett direkt orsakssamband mellan anläggandet av epiduralkatetern och Anita" (x) "besvär?
Vid utredning av om en behandlingsskada föreligger enligt moment 2.1 är den första frågan om skadan har orsakats av behandlingen dvs det ska föreligga ett direkt orsakssamband mellan vårdåtgärden och skadan. Det innebär att om åtgärden inte hade vidtagits så hade i vart fall inte den skadan uppkommit."
"Anita" (x) "hävdar att det finns ett direkt orsakssamband mellan anläggandet av en epiduralkateter och de besvär som hon alltsedan behandlingen har haft dvs, att om åtgärden inte hade vidtagits så hade hennes besvär inte uppkommit."
"LÖF å sin sida anser att utredningen i målet inte ger stöd för att de besvär som Anita" (x) "har anmält med övervägande sannolikhet har orsakats av den inlagda epiduralkatetern."
"Vilka komplikationer kan förekomma vid epiduralanestesi?
Av utredningen av målet framgår följande.
Epiduralanestesi är en säker teknik och att det föreligger en mycket låg risk för allvarliga komplikationer. Dessa komplikationsrisker kan indelas i två grupper nämligen dels sidoeffekter av via katetersystemet tillfört läkemedel och dels punktions-/kateterbetingade komplikationer. Enligt" Dr 3 "manifisteras båda dessa komplikationstyper genom symtom som uppkommer resp blir maximala i tidsmässig nära anslutning till ingreppet. Endast den senare komplikationstypen är aktuell i detta fall."
"De vanligaste men också ofarliga komplikationerna inom denna grupp är accidentell nervrotskontakt, mjukdelssmärta, accidentell durapunktion och tekniska svårigheter vid punktion resp. katerintroduktion. Nervrotskontakt medför smärta inom ifrågavarande nervrots territorium, denna smärta är nästan alltid av övergående natur och bestående bortfallssymtom är mycket ovanliga. En punktionsbetingad mjukdelssmärta är också nästan alltid övergående. Durapunktion kan ge upphov till huvudvärk pga ryggmärgsvätskeläckage."
"I mycket sällsynta fall kan en allvarlig eller potentiellt allvarlig komplikation inträffa. Det rör sig om dels bakteriell infektion och dels epiduralt hematom. Bakteriell infektion kan medföra hjärnhinneinflammation, blodförgiftning eller varbildning. Symtomen vid dylika tillstånd är feber och allmänpåverkan samt vid hjärnhinneinflammation huvudvärk och medvetandepåverkan resp vid varbildning lokal smärta samt neurologiska symtom."
"Vilka besvär uppvisade Anita x efter epiduralanestesin?
Av Anita" (x) "egna uppgifter och övrig bevisning framgår i fråga om Anita" x "besvär följande:
Före förlossningen var hon fullt frisk. Redan vid det första sticket vid epiduralanestesin kände hon smärta i vänster ben och i ryggen. Påföljande dag upplevde hon stickningar och domningar i höger lår. Hon kände sig också hängig. Under sommaren 1992 började hon trampa fel och ramla omkull. Hon hade också ryggproblem. Under år 1994 började hon stöta i fötterna och fick sämre balans. Hennes besvär utvecklades alltmer och hon fick en ökad stelhet i kroppen samt smärta i hela kroppen samt kramper i ben, fötter, underliv och tarmar. Dessa besvär ledde till att hon i maj 1997 blev helt sjukskriven och hon har alltsedan dess varit helt arbetsoförmögen.
"Finns något orsakssamband mellan Anita"( x) "besvär och epiduralanestesin?"
"Utredningen ger enligt skiljenämndens uppfattning vid handen att Anita" (x)" i samband med och efter förlossningen uppvisat besvär som typiskt sett skulle kunna härröra från epiduralanestesin. Sålunda har hon haft smärta i vänster ben och ryggen samt stickningar och domningar höger ben. Vidare har hon senare utvecklat svaghet i benen samt balansrubbningar."
"Frågan i målet är om det är övervägande sannolikt att de besvär som Anita" ( x) "har visat upp har en annan orsak än epiduralanestesin."
"Om det hade rört sig om en bakteriell infektion eller ett epiduralt hematom - komplikationer som oftast är av allvarligt slag och synnerligen sällsynta - är det enligt läkarna mycket osannolikt att Anita"( x) "skulle ha kunnat klara sig utan vårdkontakt i tidsmässigt nära anslutning till behandlingen."
"När det slutligen gäller Anita" (x) "övriga besvär har besvären utvecklats efterhand och har lett till att Anita" (x) "efter fem år tog kontakt med sjukvården. De hörda läkarna har anfört att dessa besvär inte har något tidsmässigt samband med epiduralanestesin. Även i detta fall gäller att om Anita" (x) "hade drabbats av en allvarlig komplikation i form av bakteriell infektion eller ett epiduralt hematom så skulle denna komplikation ha krävt sjukvård i tidsmässigt nära anslutning till kateterinsättningen."
"Med hänsyn till vad som framkommit finner skiljenämnden övervägande sannolikt att Anita" (x) "besvär efter förlossningen har haft en annan orsak än anläggandet av en epiduralanestesi. Det har trots omfattande undersökningar inte gått att utreda om Anita" x "lider av någon definitionsmässigt organiskt betingad neurologisk funktionsstörning.
Sammanfattning
"Skiljenämnden finner det övervägande sannolikt att de besvär som Anita" (x) "lider av efter förlossningen år 1992 inte har samband med anläggandet av en epiduralanestesi. Anita" (x) "talan kan därför inte bifallas vare sig med stöd av § 2 moment 2.1 eller § 2 moment 2.2 Ersättningsbestämmelserna. Anita"( x)" talan ska därför ogillas."
Skiljedomen är undertecknad av alla tre skiljemännen.
Mina egna funderingar
Jag hade alla ovanstående symtom som jag har berättat och jag uppsökte BB i nära anslutning till förlossningen men hade glömt bort det. Jag har inte haft stöd av journalen från BB eftersom den är borta. Det hade ju varit väldigt bra att ha den som stöd för minnet och även som bevismaterial.
Jag låg på epiduralkatetern c 8 timmar och det gjorde väldigt ont. Jag hade huvudvärk, allmänpåverkan och troligtvis feber och dessutom ingen känsel i höger lår dagen efter förlossningen. Jag hörde väldigt dåligt och jag uppsökte BB när jag hade haft feber på över 42 grader efter hemkomsten men fick komma och träffa förlossningsläkaren först kvällen efter när han var i tjänst. Det var den bedömning som personal på BB gjorde när vi ringde och frågade vad vi skulle göra. Febern hade gått ner när jag träffade honom men som jag minns det ville han lägga in mig och gick iväg för att kontrollera om det fanns plats, men det fanns inga platser. Dessutom som jag minns det var han stressad just då för han hade fått gå ifrån en operation eller något för att undersöka mig. Han sa även att han skulle skriva in i min journal på BB om återbesöket eftersom det var där jag hade varit.
Någon övervakning skedde aldrig av mig under natten efter förlossningen. Som jag minns det kontrollerades varken feber eller blodtryck under de fem dagar som jag var på BB.
Det har gjorts en ofullständig utredning hos den första neurologen som jag ser det. De undersökningsfynd som har gjorts av min nuvarande neurolog hade troligtvis stärkt min ställning gentemot LÖF om de hade kommit fram innan skiljeförhandlingen.
Först stack läkaren en gång för att sätta in epiduralen och det gjorde vansinnigt ont, sedan stack hon en gång till för att den kom fel första gången. Sedan användes inte epiduralen iallafall. Jag är osäker på om läkaren bytte nål mellan sticken, jag såg inte eftersom det skedde bakom min rygg. Som jag minns det sövdes jag för att det var "personalbrist" vilket är väldigt märkligt, eftersom jag har fått höra att det krävs mer personal för att sätta narkos. Dessutom ska det vara farligare med narkos.
EDA:n användes inte alls, den bara satt där i ryggen i många timmar. Det blev ett väldigt tryck på den eftersom jag låg på rygg på den och jag hade gått upp c 26 kg under graviditeten.
Det finns inte någon notering i anestesijournalen om att doktorn stack två gånger för att sätta epiduralen och inte heller någon anledning till varför det byttes till narkos. Journalen är väldigt knapphändigt ifylld.
Som jag minns det från skiljeförhandlingen sa Dr 1, som var anestesiläkare, att han inte kunde förstå varför det byttes till narkos i mitt fall. Jag tycker mig minnas att han också sa att det måste ha varit fara för barnets liv och att man måste få ut barnet snabbt, annars skulle man inte ha bytt till narkos. Men det var det inte, det var "personalbrist". Dr 1 sa också vid det muntliga förhöret, som jag uppfattade det, angående bakteriell infektion, att ingenting är omöjligt, det var inte uteslutet. Han sa också att hematom (dvs blödning) bara kan diagnostiseras inom timmar efteråt, sedan är det för sent.
Det är min minnesbild av vad Dr 1 sa under skiljeförhandlingen.
Enligt min advokat och hennes biträdes anteckningar/minnesbilder, svarade Dr 1 - på motpartsombudets med allmänna fråga - ang bakteriell infektion att -" inget är omöjligt" samt "det går inte att utesluta". När det gäller epiduralt hematom anförde han att det ska diagnostiseras "inom timmar" och kan inte konstateras långt senare. Han anförde att anledningen till att man övergått från epidural till spinal, man vinner tid, bättre.
Narkos något farligare.
Dessvärre kom inte det här med i skiljedomen.
Jag har varit så fruktansvärt sjuk i många år. Det vore ju därför alldeles orimligt och omänskligt att begära att jag ska komma ihåg alla detaljer när jag inte ens har haft journalen från BB att luta mig mot. Där det högst troligt står noterat först att vi ringde och frågade vad vi skulle göra när jag hade hög feber och att de ville att jag skulle komma in först när förlossningsläkaren var i tjänst och att jag har varit på återbesök hos förlossningsläkaren i nära anslutning till förlossningen.
Eftersom min hjärna också är påverkad av skadan, är det inte särskilt konstigt att jag har haft minnesluckor.
Jag är svårt invalidiserad men har fått hjälp av medicinen Madopark de sista två åren. Åren innan var katastrofår då jag inte fungerade alls i stort sett. Jag var mer eller mindre sängliggande och kunde knappt äta själv och klädde på mig med stora svårigheter. När jag var uppe höll jag mig i väggar och bänkar för att överhuvudtaget kunna hålla mig på benen. Jag var beroende av ledsagare om jag skulle göra någonting utanför bostaden.
Som jag har berättat är jag helt beroende av Madopark för att få min kropp och hjärna att fungera Vissa tider på dygnet fungerar kroppen dåligt med stora gångsvårigheter, balansrubbningar och stelhet men valet mellan att äta Madopark eller inte är trots allt ganska lätt att göra eftersom jag har fått ett mycket bättre liv sedan jag började med Madopark.
Mycket av min energi har gått till att få livet att fungera för mig och min familj. Min ambition har varit att min dotter skulle få ha ett så normalt liv som möjligt trots allt. Hon har fått hjälpa mig väldigt mycket genom åren med både det ena och andra och därför har hon dragit ett orimligt stort lass här hemma som hennes jämnåriga kompisar inte har behövt göra.
PARTERNAS BEVISNING
Anita x/ punkten 13 står det: i skiljedomen
I "Antikoagulantiabehandling och Ryggbedövning - svenska riktlinjer anförs bl a. följande. Flera författare har visat att risken för blödningskomplikation vid centrala blockader ökar graden av trauma vilket innebär att en spinalbedövning är säkrare än ren epiduralblockad som i sin tur är säkrare än analgesi med kvarliggande epiduralkateter. -Svår spinal (= flera stick) utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom. Två större studier, inkluderande mer än 100 fall av spinal hematom. visande att majoriteten av spinalblödningar uppkom hos patienter med kvarliggande epiduralkateter. Avlägsnandet av epiduralkatetern är lika riskfylld som införandet av densamma och 30-60 % av de kliniskt relevanta spinalhematom uppstår efter att katetern dragits. - En av de allvarligaste komplikationerna till punktion i spinalkanalen är bestående neurologiska bortfallssymtom till följd av kompression utövad av hematom. - Dekomprimering med laminektomi inom 8 timmar från symtomdebut ger goda möjligheter att undvika bestående men. Övervakning efter punktion i spinalkanalen och sjukhusens totala resurser måste därför möjliggöra tidig upptäckt av symtom och ge möjlighet till slutgiltig behandling inom 8 timmar. Sannolikt kan venösa epiduralblödningar ge trycksymtom, framför allt genom volymexpansion orsakad av osmos efter infektion. Detta kan förklara förekomsten av sent uppdykande symtom.- De symtom som ses vid hematomutveckling är: Pares i benen (debutsymtom i 46 %) ryggsmärtor (debutsymtom 38 %), sfinkterrubbningar, sensibilitetsbortfall, radierande smärtor och förlängd pares efter central blockad. Eftersom symtom kan debutera lång tid efter punktion måste alla patienter vara informerade om att vid dessa symtom omedelbart kontakta sjukvården. - Flest komplikationer ses i samband med kontinuerlig epiduralbedövning. De moment som anses medföra risk för blödning är förutom själva punktionen även manipulation av katetern, såväl lägesjusteringar som avlägsnandet. - Dagens postoperativa smärtlindring med kontinuerlig epiduralbedövning är en komplicerad teknik som stället stora krav på organisation och kunskap.
- Övervakningsrutiner och dokumentation måste vara väl strukturerade och tillämpas konsekvent. Ett speciellt protokoll för kontinuerlig epiduralbedövning är att föredra. För att upptäcka en eventuell blödning efterforskas ovan angivna symtom var 4:e tim."
I skiljedomen går att läsa att alla tre läkarna har muntligen bekräftat de uppgifter de lämnat i sina utlåtanden. De har tillagt bl a följande:
Dr 1
"Smärtan i vänster ben direkt efter det första nålsticket beror troligen på en nervrotskontakt som brukar gå över snabbt. Det är mycket osannolikt att Anita" ( xs) "besvär har uppkommit på grund av epiduralt hematom eller bakteriell infektion eftersom dessa komplikationer ger allvarlig neurologi i mycket nära anslutning till anläggandet av en epiduralkateter. Dessa båda komplikationer är dessutom synnerligen ovanliga. Nervus cutanis femoris lateralis är en ensorisk nerv som inte kan utveckla parapares."
Dr 2
"Det är sannolikt att man vid första sticket kom åt en nervrot som normalt bara ger en "elektrisk" stöt som kan bestå kortare eller längre tid. Epiduralt hematom och bakteriell infektion leder till ofta allvarliga, mycket typiska symtom som kommer snabbt, inte veckor eller månader, efter epiduralinsättningen."
Dr 3
"Det är mycket osannolikt att Anita" ( x) "inte skulle ha behövt sjukhusvård om det förelegat ett epiduralt hematom eller en bakteriell infektion efter anläggandet av epiduralkatetern."
"Föreligger ett direkt orsakssamband mellan anläggandet av epiduralkatetern och Anita" (x) "besvär?
Vid utredning av om en behandlingsskada föreligger enligt moment 2.1 är den första frågan om skadan har orsakats av behandlingen dvs det ska föreligga ett direkt orsakssamband mellan vårdåtgärden och skadan. Det innebär att om åtgärden inte hade vidtagits så hade i vart fall inte den skadan uppkommit."
"Anita" (x) "hävdar att det finns ett direkt orsakssamband mellan anläggandet av en epiduralkateter och de besvär som hon alltsedan behandlingen har haft dvs, att om åtgärden inte hade vidtagits så hade hennes besvär inte uppkommit."
"LÖF å sin sida anser att utredningen i målet inte ger stöd för att de besvär som Anita" (x) "har anmält med övervägande sannolikhet har orsakats av den inlagda epiduralkatetern."
"Vilka komplikationer kan förekomma vid epiduralanestesi?
Av utredningen av målet framgår följande.
Epiduralanestesi är en säker teknik och att det föreligger en mycket låg risk för allvarliga komplikationer. Dessa komplikationsrisker kan indelas i två grupper nämligen dels sidoeffekter av via katetersystemet tillfört läkemedel och dels punktions-/kateterbetingade komplikationer. Enligt" Dr 3 "manifisteras båda dessa komplikationstyper genom symtom som uppkommer resp blir maximala i tidsmässig nära anslutning till ingreppet. Endast den senare komplikationstypen är aktuell i detta fall."
"De vanligaste men också ofarliga komplikationerna inom denna grupp är accidentell nervrotskontakt, mjukdelssmärta, accidentell durapunktion och tekniska svårigheter vid punktion resp. katerintroduktion. Nervrotskontakt medför smärta inom ifrågavarande nervrots territorium, denna smärta är nästan alltid av övergående natur och bestående bortfallssymtom är mycket ovanliga. En punktionsbetingad mjukdelssmärta är också nästan alltid övergående. Durapunktion kan ge upphov till huvudvärk pga ryggmärgsvätskeläckage."
"I mycket sällsynta fall kan en allvarlig eller potentiellt allvarlig komplikation inträffa. Det rör sig om dels bakteriell infektion och dels epiduralt hematom. Bakteriell infektion kan medföra hjärnhinneinflammation, blodförgiftning eller varbildning. Symtomen vid dylika tillstånd är feber och allmänpåverkan samt vid hjärnhinneinflammation huvudvärk och medvetandepåverkan resp vid varbildning lokal smärta samt neurologiska symtom."
"Vilka besvär uppvisade Anita x efter epiduralanestesin?
Av Anita" (x) "egna uppgifter och övrig bevisning framgår i fråga om Anita" x "besvär följande:
Före förlossningen var hon fullt frisk. Redan vid det första sticket vid epiduralanestesin kände hon smärta i vänster ben och i ryggen. Påföljande dag upplevde hon stickningar och domningar i höger lår. Hon kände sig också hängig. Under sommaren 1992 började hon trampa fel och ramla omkull. Hon hade också ryggproblem. Under år 1994 började hon stöta i fötterna och fick sämre balans. Hennes besvär utvecklades alltmer och hon fick en ökad stelhet i kroppen samt smärta i hela kroppen samt kramper i ben, fötter, underliv och tarmar. Dessa besvär ledde till att hon i maj 1997 blev helt sjukskriven och hon har alltsedan dess varit helt arbetsoförmögen.
"Finns något orsakssamband mellan Anita"( x) "besvär och epiduralanestesin?"
"Utredningen ger enligt skiljenämndens uppfattning vid handen att Anita" (x)" i samband med och efter förlossningen uppvisat besvär som typiskt sett skulle kunna härröra från epiduralanestesin. Sålunda har hon haft smärta i vänster ben och ryggen samt stickningar och domningar höger ben. Vidare har hon senare utvecklat svaghet i benen samt balansrubbningar."
"Frågan i målet är om det är övervägande sannolikt att de besvär som Anita" ( x) "har visat upp har en annan orsak än epiduralanestesin."
"Om det hade rört sig om en bakteriell infektion eller ett epiduralt hematom - komplikationer som oftast är av allvarligt slag och synnerligen sällsynta - är det enligt läkarna mycket osannolikt att Anita"( x) "skulle ha kunnat klara sig utan vårdkontakt i tidsmässigt nära anslutning till behandlingen."
"När det slutligen gäller Anita" (x) "övriga besvär har besvären utvecklats efterhand och har lett till att Anita" (x) "efter fem år tog kontakt med sjukvården. De hörda läkarna har anfört att dessa besvär inte har något tidsmässigt samband med epiduralanestesin. Även i detta fall gäller att om Anita" (x) "hade drabbats av en allvarlig komplikation i form av bakteriell infektion eller ett epiduralt hematom så skulle denna komplikation ha krävt sjukvård i tidsmässigt nära anslutning till kateterinsättningen."
"Med hänsyn till vad som framkommit finner skiljenämnden övervägande sannolikt att Anita" (x) "besvär efter förlossningen har haft en annan orsak än anläggandet av en epiduralanestesi. Det har trots omfattande undersökningar inte gått att utreda om Anita" x "lider av någon definitionsmässigt organiskt betingad neurologisk funktionsstörning.
Sammanfattning
"Skiljenämnden finner det övervägande sannolikt att de besvär som Anita" (x) "lider av efter förlossningen år 1992 inte har samband med anläggandet av en epiduralanestesi. Anita" (x) "talan kan därför inte bifallas vare sig med stöd av § 2 moment 2.1 eller § 2 moment 2.2 Ersättningsbestämmelserna. Anita"( x)" talan ska därför ogillas."
Skiljedomen är undertecknad av alla tre skiljemännen.
Mina egna funderingar
Jag hade alla ovanstående symtom som jag har berättat och jag uppsökte BB i nära anslutning till förlossningen men hade glömt bort det. Jag har inte haft stöd av journalen från BB eftersom den är borta. Det hade ju varit väldigt bra att ha den som stöd för minnet och även som bevismaterial.
Jag låg på epiduralkatetern c 8 timmar och det gjorde väldigt ont. Jag hade huvudvärk, allmänpåverkan och troligtvis feber och dessutom ingen känsel i höger lår dagen efter förlossningen. Jag hörde väldigt dåligt och jag uppsökte BB när jag hade haft feber på över 42 grader efter hemkomsten men fick komma och träffa förlossningsläkaren först kvällen efter när han var i tjänst. Det var den bedömning som personal på BB gjorde när vi ringde och frågade vad vi skulle göra. Febern hade gått ner när jag träffade honom men som jag minns det ville han lägga in mig och gick iväg för att kontrollera om det fanns plats, men det fanns inga platser. Dessutom som jag minns det var han stressad just då för han hade fått gå ifrån en operation eller något för att undersöka mig. Han sa även att han skulle skriva in i min journal på BB om återbesöket eftersom det var där jag hade varit.
Någon övervakning skedde aldrig av mig under natten efter förlossningen. Som jag minns det kontrollerades varken feber eller blodtryck under de fem dagar som jag var på BB.
Det har gjorts en ofullständig utredning hos den första neurologen som jag ser det. De undersökningsfynd som har gjorts av min nuvarande neurolog hade troligtvis stärkt min ställning gentemot LÖF om de hade kommit fram innan skiljeförhandlingen.
Först stack läkaren en gång för att sätta in epiduralen och det gjorde vansinnigt ont, sedan stack hon en gång till för att den kom fel första gången. Sedan användes inte epiduralen iallafall. Jag är osäker på om läkaren bytte nål mellan sticken, jag såg inte eftersom det skedde bakom min rygg. Som jag minns det sövdes jag för att det var "personalbrist" vilket är väldigt märkligt, eftersom jag har fått höra att det krävs mer personal för att sätta narkos. Dessutom ska det vara farligare med narkos.
EDA:n användes inte alls, den bara satt där i ryggen i många timmar. Det blev ett väldigt tryck på den eftersom jag låg på rygg på den och jag hade gått upp c 26 kg under graviditeten.
Det finns inte någon notering i anestesijournalen om att doktorn stack två gånger för att sätta epiduralen och inte heller någon anledning till varför det byttes till narkos. Journalen är väldigt knapphändigt ifylld.
Som jag minns det från skiljeförhandlingen sa Dr 1, som var anestesiläkare, att han inte kunde förstå varför det byttes till narkos i mitt fall. Jag tycker mig minnas att han också sa att det måste ha varit fara för barnets liv och att man måste få ut barnet snabbt, annars skulle man inte ha bytt till narkos. Men det var det inte, det var "personalbrist". Dr 1 sa också vid det muntliga förhöret, som jag uppfattade det, angående bakteriell infektion, att ingenting är omöjligt, det var inte uteslutet. Han sa också att hematom (dvs blödning) bara kan diagnostiseras inom timmar efteråt, sedan är det för sent.
Det är min minnesbild av vad Dr 1 sa under skiljeförhandlingen.
Enligt min advokat och hennes biträdes anteckningar/minnesbilder, svarade Dr 1 - på motpartsombudets med allmänna fråga - ang bakteriell infektion att -" inget är omöjligt" samt "det går inte att utesluta". När det gäller epiduralt hematom anförde han att det ska diagnostiseras "inom timmar" och kan inte konstateras långt senare. Han anförde att anledningen till att man övergått från epidural till spinal, man vinner tid, bättre.
Narkos något farligare.
Dessvärre kom inte det här med i skiljedomen.
Jag har varit så fruktansvärt sjuk i många år. Det vore ju därför alldeles orimligt och omänskligt att begära att jag ska komma ihåg alla detaljer när jag inte ens har haft journalen från BB att luta mig mot. Där det högst troligt står noterat först att vi ringde och frågade vad vi skulle göra när jag hade hög feber och att de ville att jag skulle komma in först när förlossningsläkaren var i tjänst och att jag har varit på återbesök hos förlossningsläkaren i nära anslutning till förlossningen.
Eftersom min hjärna också är påverkad av skadan, är det inte särskilt konstigt att jag har haft minnesluckor.
Jag är svårt invalidiserad men har fått hjälp av medicinen Madopark de sista två åren. Åren innan var katastrofår då jag inte fungerade alls i stort sett. Jag var mer eller mindre sängliggande och kunde knappt äta själv och klädde på mig med stora svårigheter. När jag var uppe höll jag mig i väggar och bänkar för att överhuvudtaget kunna hålla mig på benen. Jag var beroende av ledsagare om jag skulle göra någonting utanför bostaden.
Som jag har berättat är jag helt beroende av Madopark för att få min kropp och hjärna att fungera Vissa tider på dygnet fungerar kroppen dåligt med stora gångsvårigheter, balansrubbningar och stelhet men valet mellan att äta Madopark eller inte är trots allt ganska lätt att göra eftersom jag har fått ett mycket bättre liv sedan jag började med Madopark.
Mycket av min energi har gått till att få livet att fungera för mig och min familj. Min ambition har varit att min dotter skulle få ha ett så normalt liv som möjligt trots allt. Hon har fått hjälpa mig väldigt mycket genom åren med både det ena och andra och därför har hon dragit ett orimligt stort lass här hemma som hennes jämnåriga kompisar inte har behövt göra.
tisdag 12 oktober 2010
Skiljeförhandlingen
PARTERNAS BEVISNING (enligt skiljedomen)
Skiljenämnden har under punkt 1) i skiljedomen tagit upp det som framkom muntligen under förhandlingen från mig, men allt jag berättade kom inte med i skiljedomen.
Därför återger jag själv vad jag berättade:
Jag berättade för skiljenämnden, att epiduralkatetern sattes in kl 12.30 och togs ut sent på kvällen. Jag låg på den i många timmar och jag vägde mycket då eftersom jag hade gått upp 26 kg under graviditeten. Jag berättade också att jag själv försökte ta bort det onda på ryggen och vred och vände på mig många gånger eftersom det var väldigt obehagligt att ha epiduralkatetern insatt så länge och att ligga på den. Jag försökte även komma åt med handen själv. Slutligen kom det in en personal och jag frågade vad det var som gjorde så ont på ryggen? Jag fick då till svar att de skulle ta bort epiduralkatetern snart men jag vill minnas att det dröjde ganska lång tid innan den togs bort. Jag minns på slutet att jag grät för att det gjorde så ont och att jag vädjade till personalen att de skulle ta bort den. Morgonen därpå vaknade jag och upptäckte att min dotter hade körts ut i sovsalen under natten eftersom jag inte hade hört när hon gallskrek, vilket hon hade gjort väldigt länge. Jag är normalt väldigt lättväckt och vaknar vid minsta lilla ljud. Jag berättade också vid förhandlingen att jag kände mig hängig, allmänt sjuk efter förlossningen och att jag hörde dåligt. Att jag inte hade något minne av att man kontrollerade feber eller blodtryck under hela vistelsen på BB.
Jag berättade också att jag alltsedan förlossningen har haft ont i ryggen och att jag började trampa fel och ramla på sommaren -92, dvs skadeåret. Jag studerade på universitetet ht-93 och kände redan då att hjärnan var påverkad eftersom jag hade svårare att lära än tidigare. Sommaren -94 när jag var på väg till en anställningsintervju snubblade jag på mina fötter och förstod inte varför och tog mig inte tid att analysera det då. Sedan snurrade allt så fort så jag hade inte tid att fundera. 1 september -94 började jag min tjänst som enhetschef, ett mycket roligt och stimulerande jobb. Jag utlovades en mycket god löneutveckling framöver. Ett jobb som jag inte orkade ha längre pga min sjukdom som blev alltmer påtaglig. Min dotter var sjukskriven av barnläkare hela hösten -96, jag var därför hemma för vård av barn och jag hade inte tid att fokusera på mig själv. I februari -97 kom jag till en sjukgymnast för första gången och sedan gick det väldigt fort. I maj -97 blev jag sjukskriven av neurolog för mina neurologiska besvär och har i princip inte jobbat sedan dess.
Allt det här berättade jag muntligt för skiljenämnden och en hel del var nytt för nämnden eftersom vi inte hade tagit upp det i skrivelser tidigare. Som jag har nämnt tidigare kom min advokat och jag att diskutera den kvarliggande epiduralkatetern först någon dag innan skiljeförhandlingen. Därför passade jag på att berätta det muntligt vid skiljeförhandlingen eftersom det var väldigt viktigt för bedömningen tänkte jag.
Min advokat påpekade vid förhandlingen att någon övervakning av mig inte hade skett efter förlossningen. Hon påpekade också att det saknas journalanteckningar från BB och att journalanteckningarna från anestesin var väldigt knapphändiga.
Vid det muntliga förhöret av den ena anestesiläkaren, Dr 1, som jag uppfattade det, sa han angående bakteriell infektion, att ingenting är omöjligt, det var inte uteslutet. Jag tycker mig minnas att han också sa att det måste ha varit fara för barnets liv och att man snabbt måste ha ut barnet annars skulle man inte ha bytt till narkos. Han sa också att hematom (dvs blödning) bara kan diagnostiseras inom timmar efteråt, sedan är det för sent.
Det är min minnesbild av vad Dr 1 sa under skiljeförhandlingen..
Enligt min advokat och hennes biträdes anteckningar/minnesbilder, svarade Dr 1 - på motpartsombudets med allmänna fråga - ang bakteriell infektion att -" inget är omöjligt" samt "det går inte att utesluta". När det gäller epiduralt hematom anförde han att det ska diagnostiseras "inom timmar" och kan inte konstateras långt senare. Han anförde att anledningen till att man övergått från epidural till spinal, man vinner tid, bättre.
Narkos något farligare.
Som avslutning vid förhandlingen med skiljenämnden fick jag möjlighet att yttra mig efter slutpläderingarna. Jag sa då att jag vet ju inte vad som hände, men någonting hände. Jag kom in frisk för att föda barn och kom ut sjuk. Jag vet ju inte om det var en smutsig nål, hanteringen av epiduralkatetern eller att den satt i för länge, hematom eller om man har stuckit sönder nerver, durapunktion eller allting tillsammans. Någonting hände som startade allting. Så här med facit i hand kan jag tycka att det var dumt att inte uppsöka läkare tidigare men vi måste komma ihåg att det är över 16 år sedan. Vi var inte lika upplysta då. Nuförtiden vet jag att man ska uppsöka läkare och få allting dokumenterat. Jag är van att klara mig själv och inte gnälla i onödan. Jag försökte lösa mina problem själv med akupunktur och massage och insåg inte förrän 1997 hur allvarligt sjuk jag var. Då kom jag i något slags chocktillstånd när jag kom till husläkaren och hade inte hunnit analysera situationen ännu när jag träffade honom.
Jag sa också att jag bet ihop och kämpade på med ett litet barn som behövde mig och ett tufft chefsjobb.
Mycket av det ovanstående framgår inte av skiljedomen och det stod inte heller i några skrivelser som vi hade inkommit med tidigare. Det var därför som jag tog jag upp det där och då eftersom det var min sista möjlighet att få med det i bedömningen..
Vad det gäller vad Dr 1 sa under förhöret som jag nämner ovan, framgår inte det heller av skiljedomen.
Skiljedomen var omfattande, på 26 sidor och skiljeförhandlingen pågick i 6 timmar så allt kan självklart inte finnas med i skiljedomen. Jag kan ju tycka att det här var väldigt viktiga upplysningar som borde ha stärkt min position och från mitt perspektiv.hade det därför varit bra om det hade varit med i skiljedomen..
Jag är också medveten om att det här var ett komplicerat mål och att de här uppgifterna inte fanns tidigare.
Om skiljenämnden, LÖF. jag och advokaten hade haft tillgång till journalerna från BB innan skiljeförhandlingen då hade vi ju vetat att jag mycket troligt hade haft en bakteriell infektion eller hematom eller troligtvis både och, eftersom jag fick så hög feber som över 42 grader i nära anslutning till utskrivningen.
Om jag hade haft tillgång till journalerna från BB tidigare, hade jag kunnat minnas återbesöket på BB mycket lättare. Då hade även skiljenämnden och LÖF haft tillgång till BB-journalerna där det rimligtvis borde ha stått att vi först ringde till BB och att jag uppsökte BB och träffade förlossningsläkaren.
Om nämnden dessutom hade haft tillgång till de undersökningsfynd som har framkommit under utredningen hos min nuvarande neurolog under 2009, som är: En misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (gammalt) myelit samt även extrapyramdial sjukdom, som på DAT scan ser ut som Parkinsons sjukdom.
Dvs de undersökningar som man har underlåtit att göra på det första sjukhuset eftersom man bara undersökte om jag hade MS.
Min nuvarande neurolog har gett mig huvuddiagnos "Myelit" som är en inflammation i ryggmärgen och kan utvecklas efter en infektion. Myelit kan se ut som MS och man kan vad jag förstår ha Myelit vid MS.
Men jag har inte MS.
Under senare år har jag dessutom utvecklat extrapyramdiala symptom.
I ansökan för parkeringstillstånd i september 2010 har min neurolog skrivit som diagnos:"Myelit" sedan 90-talet och under beskrivning av funktionshindret: Motorisk nedsättning, spastisk parapares, samt nedsatt balans i benen med en maximal gångsträcka på ett hundratal meter. Har även extrapyramdiala symptom och tar för detta Madopark.
Om skiljenämnden hade haft tillgång till ovanstående uppgifter innan skiljeförhandlingen hade kanske skiljedomen blivit helt annorlunda och jag hade fått ersättning.
Skiljenämnden har under punkt 1) i skiljedomen tagit upp det som framkom muntligen under förhandlingen från mig, men allt jag berättade kom inte med i skiljedomen.
Därför återger jag själv vad jag berättade:
Jag berättade för skiljenämnden, att epiduralkatetern sattes in kl 12.30 och togs ut sent på kvällen. Jag låg på den i många timmar och jag vägde mycket då eftersom jag hade gått upp 26 kg under graviditeten. Jag berättade också att jag själv försökte ta bort det onda på ryggen och vred och vände på mig många gånger eftersom det var väldigt obehagligt att ha epiduralkatetern insatt så länge och att ligga på den. Jag försökte även komma åt med handen själv. Slutligen kom det in en personal och jag frågade vad det var som gjorde så ont på ryggen? Jag fick då till svar att de skulle ta bort epiduralkatetern snart men jag vill minnas att det dröjde ganska lång tid innan den togs bort. Jag minns på slutet att jag grät för att det gjorde så ont och att jag vädjade till personalen att de skulle ta bort den. Morgonen därpå vaknade jag och upptäckte att min dotter hade körts ut i sovsalen under natten eftersom jag inte hade hört när hon gallskrek, vilket hon hade gjort väldigt länge. Jag är normalt väldigt lättväckt och vaknar vid minsta lilla ljud. Jag berättade också vid förhandlingen att jag kände mig hängig, allmänt sjuk efter förlossningen och att jag hörde dåligt. Att jag inte hade något minne av att man kontrollerade feber eller blodtryck under hela vistelsen på BB.
Jag berättade också att jag alltsedan förlossningen har haft ont i ryggen och att jag började trampa fel och ramla på sommaren -92, dvs skadeåret. Jag studerade på universitetet ht-93 och kände redan då att hjärnan var påverkad eftersom jag hade svårare att lära än tidigare. Sommaren -94 när jag var på väg till en anställningsintervju snubblade jag på mina fötter och förstod inte varför och tog mig inte tid att analysera det då. Sedan snurrade allt så fort så jag hade inte tid att fundera. 1 september -94 började jag min tjänst som enhetschef, ett mycket roligt och stimulerande jobb. Jag utlovades en mycket god löneutveckling framöver. Ett jobb som jag inte orkade ha längre pga min sjukdom som blev alltmer påtaglig. Min dotter var sjukskriven av barnläkare hela hösten -96, jag var därför hemma för vård av barn och jag hade inte tid att fokusera på mig själv. I februari -97 kom jag till en sjukgymnast för första gången och sedan gick det väldigt fort. I maj -97 blev jag sjukskriven av neurolog för mina neurologiska besvär och har i princip inte jobbat sedan dess.
Allt det här berättade jag muntligt för skiljenämnden och en hel del var nytt för nämnden eftersom vi inte hade tagit upp det i skrivelser tidigare. Som jag har nämnt tidigare kom min advokat och jag att diskutera den kvarliggande epiduralkatetern först någon dag innan skiljeförhandlingen. Därför passade jag på att berätta det muntligt vid skiljeförhandlingen eftersom det var väldigt viktigt för bedömningen tänkte jag.
Min advokat påpekade vid förhandlingen att någon övervakning av mig inte hade skett efter förlossningen. Hon påpekade också att det saknas journalanteckningar från BB och att journalanteckningarna från anestesin var väldigt knapphändiga.
Vid det muntliga förhöret av den ena anestesiläkaren, Dr 1, som jag uppfattade det, sa han angående bakteriell infektion, att ingenting är omöjligt, det var inte uteslutet. Jag tycker mig minnas att han också sa att det måste ha varit fara för barnets liv och att man snabbt måste ha ut barnet annars skulle man inte ha bytt till narkos. Han sa också att hematom (dvs blödning) bara kan diagnostiseras inom timmar efteråt, sedan är det för sent.
Det är min minnesbild av vad Dr 1 sa under skiljeförhandlingen..
Enligt min advokat och hennes biträdes anteckningar/minnesbilder, svarade Dr 1 - på motpartsombudets med allmänna fråga - ang bakteriell infektion att -" inget är omöjligt" samt "det går inte att utesluta". När det gäller epiduralt hematom anförde han att det ska diagnostiseras "inom timmar" och kan inte konstateras långt senare. Han anförde att anledningen till att man övergått från epidural till spinal, man vinner tid, bättre.
Narkos något farligare.
Som avslutning vid förhandlingen med skiljenämnden fick jag möjlighet att yttra mig efter slutpläderingarna. Jag sa då att jag vet ju inte vad som hände, men någonting hände. Jag kom in frisk för att föda barn och kom ut sjuk. Jag vet ju inte om det var en smutsig nål, hanteringen av epiduralkatetern eller att den satt i för länge, hematom eller om man har stuckit sönder nerver, durapunktion eller allting tillsammans. Någonting hände som startade allting. Så här med facit i hand kan jag tycka att det var dumt att inte uppsöka läkare tidigare men vi måste komma ihåg att det är över 16 år sedan. Vi var inte lika upplysta då. Nuförtiden vet jag att man ska uppsöka läkare och få allting dokumenterat. Jag är van att klara mig själv och inte gnälla i onödan. Jag försökte lösa mina problem själv med akupunktur och massage och insåg inte förrän 1997 hur allvarligt sjuk jag var. Då kom jag i något slags chocktillstånd när jag kom till husläkaren och hade inte hunnit analysera situationen ännu när jag träffade honom.
Jag sa också att jag bet ihop och kämpade på med ett litet barn som behövde mig och ett tufft chefsjobb.
Mycket av det ovanstående framgår inte av skiljedomen och det stod inte heller i några skrivelser som vi hade inkommit med tidigare. Det var därför som jag tog jag upp det där och då eftersom det var min sista möjlighet att få med det i bedömningen..
Vad det gäller vad Dr 1 sa under förhöret som jag nämner ovan, framgår inte det heller av skiljedomen.
Skiljedomen var omfattande, på 26 sidor och skiljeförhandlingen pågick i 6 timmar så allt kan självklart inte finnas med i skiljedomen. Jag kan ju tycka att det här var väldigt viktiga upplysningar som borde ha stärkt min position och från mitt perspektiv.hade det därför varit bra om det hade varit med i skiljedomen..
Jag är också medveten om att det här var ett komplicerat mål och att de här uppgifterna inte fanns tidigare.
Om skiljenämnden, LÖF. jag och advokaten hade haft tillgång till journalerna från BB innan skiljeförhandlingen då hade vi ju vetat att jag mycket troligt hade haft en bakteriell infektion eller hematom eller troligtvis både och, eftersom jag fick så hög feber som över 42 grader i nära anslutning till utskrivningen.
Om jag hade haft tillgång till journalerna från BB tidigare, hade jag kunnat minnas återbesöket på BB mycket lättare. Då hade även skiljenämnden och LÖF haft tillgång till BB-journalerna där det rimligtvis borde ha stått att vi först ringde till BB och att jag uppsökte BB och träffade förlossningsläkaren.
Om nämnden dessutom hade haft tillgång till de undersökningsfynd som har framkommit under utredningen hos min nuvarande neurolog under 2009, som är: En misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (gammalt) myelit samt även extrapyramdial sjukdom, som på DAT scan ser ut som Parkinsons sjukdom.
Dvs de undersökningar som man har underlåtit att göra på det första sjukhuset eftersom man bara undersökte om jag hade MS.
Min nuvarande neurolog har gett mig huvuddiagnos "Myelit" som är en inflammation i ryggmärgen och kan utvecklas efter en infektion. Myelit kan se ut som MS och man kan vad jag förstår ha Myelit vid MS.
Men jag har inte MS.
Under senare år har jag dessutom utvecklat extrapyramdiala symptom.
I ansökan för parkeringstillstånd i september 2010 har min neurolog skrivit som diagnos:"Myelit" sedan 90-talet och under beskrivning av funktionshindret: Motorisk nedsättning, spastisk parapares, samt nedsatt balans i benen med en maximal gångsträcka på ett hundratal meter. Har även extrapyramdiala symptom och tar för detta Madopark.
Om skiljenämnden hade haft tillgång till ovanstående uppgifter innan skiljeförhandlingen hade kanske skiljedomen blivit helt annorlunda och jag hade fått ersättning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)