Jag tittade på Sankt Görans sjukhus, en TV serie som jag upplever ger en ganska ärlig bild av verkliga situationer som uppkommer inom sjukhusets vård. Jag upplever det väldigt positivt att komma innanför väggarna och få inblick både från personal och patienters perspektiv.
Det senaste avsnittet handlade bland annat om en ung kvinna som vid förlossning hade fått epidural och jag upplevde henne som väldigt orolig för att hon hade så ont i sin rygg efter epiduralen hade satts. Hon fokuserade bara på det och personalen lovade hjälpa henne med det.
Jag hoppas verkligen att hon fick bra hjälp med detta efteråt och att hon inte får livslånga problem som jag fick.
Jag hade också väldigt ont i ryggen efteråt och har haft sedan dess. Det känns som om ryggen har gått av. Jag har hört det från flera epiduralskadade kvinnor att de också har upplevt det så.
Det här bör man verkligen ta på allvar inom sjukvården och följa upp för att se till för att undvika för framtiden.
I ett annat avsnitt i samma programserie hade man ett personalmöte där neurologen som är med i den här programserien hade fått 20 minuter på sig för att påkalla uppmärksamhet från personalen på tecken på stroke hos patienter efter ortopediska operationer och som jag uppfattade det då det ibland händer att det blir syrebrist i hjärnan.
Ett tecken som han nämnde var att mungipan faller som då inte är ett normalt tecken efter en operation av en axel t ex. Han ville då att personal som såg någon sådan förändring skulle tillkalla neurolog för att kunna sätta in åtgärder då tidsaspekten är väldigt viktig i sådana situationer.
De hade visst haft något sådant fall där neurologer blev inkopplade sent och det är då svårare att hjälpa patienten.
Så budskapet var håll utkik efter tecken efter operationer Tittarna fick bara se några minuter från mötet så det avhandlades säkert mycket mer under de 20 minuterna som inte jag vet om.
Det var väldigt intressant tycker jag för jag har själv upplevt efter en ortopedisk operation att jag fick som en stroke flera timmar efter operationen och har men efter det fortfarande.
I mitt fall var det en fraktur i armbågen som hade opererats och jag var lätt bedövad i hela armen från tidig morgon. Det sattes även narkos. Efter operationen var jag relativt pigg och jag minns att jag på kvällen stod och pratade med en annan patient och en från personalen när det plötsligt kändes som jag tappade ansiktet och jag upplevde det som att jag sluddrade och höll på att segna ner på golvet. I sista stund gjorde jag en kraftansträngning och reste mig upp. Jag hade svårt att prata men det var ingen reaktion från de andra personerna men de tittade å andra sidan bara på varandra så jag gick och la mig i sängen. Väldigt förvirrad kände jag mig.
Efter en stund vek handen in sig, alla fingrar kramade in i handen och där satt de kvar hela natten och gick inte att rubba och armen var som en hängande trasa. Den var helt död och bara hängde och färgen på armen hade ändrats och jag upplevde den som brun/svart.
Det var så obehagligt och jag var livrädd – minns att jag tänkte, ska jag ha det så här resten av livet nu? Det här pågick hela natten.
Jag hade riktig otur att det var personalbyte och nattpersonal hade gått på som inte hade sett mig och min arm innan och jag försökte få nattsköterskan att ta dit en läkare, en neurolog eller anestesiläkare men hon vägrade och sa att det är normalt efter bedövning. Finns ingen läkare här nu och de har inte tid med sånt här. Jag försökte och försökte men det gick inte.
Jag krävde iallafall att hon skulle göra en anteckning i journalen och till slut gjorde hon det.
Det här är också väldigt allvarligt och som sjukvården borde ta till sig och analysera vad som gick fel för att undvika det i framtiden på flera patienter.
Jag uppskattar verkligen att både neurolog och ortoped på Sankt Görans sjukhus väckte frågan då den är oerhört viktig för alla egentligen. Alla kan ju faktiskt drabbas, även sjukvårdspersonal behöver opereras ibland.
En eloge till Sankt Görans sjukhus som jag upplever inte duckar för verkliga problem och vågar visa prov på svårigheter som faktiskt har uppstått under vårdtillfällen inom det egna sjukhuset.
Jag uppskattar ärligheten och äktheten i det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar