Jag kontaktade Socialstyrelsen med anledning av att jag är intresserad av att veta hur mycket epiduralanvändandet vid förlossningar har ökat. Barnmorskorna i barnmorskeupproret säger att det har ökat markant och enligt dem beror det ökade epiduralanvändandet vid förlossningar på att de inte har tid att ta hand om de födande kvinnorna på det sätt som behövs. Detta är på grund av att det är för lite personal och att de har flera förlossningar att sköta samtidigt. Barnmorskorna har sagt i uttalanden att det är en direkt koppling med deras stressiga arbetssituation till det ökande epiduralanvändandet.
Jag har gått in och tittat på en länk som handlar om förlossningar. Vad jag kan utläsa av statistiken så
har antal epiduraler vid förlossningar ökat markant. Det skiljer en del mellan
olika län också.
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18669/2012-4-2_Bilaga1.pdf
På
sidan 18 i det här dokumentet kan jag se att 1973 användes epiduralblockad
vid förlossningar för förstföderskor för 1,5 % och för omföderskor 0,3 % dvs
totalt 0,9 %
1992 då jag födde vår dotter var det 23,3 % för FF och 5,9 för OF dvs totalt 13,2 %
2000 var andelen 43,7 % för FF och 15,3 för OF dvs totalt 24,3 %
2010 var andelen 48,8 % för FF och 18,2 för OF dvs totalt 31,6 %
På sidan 19 går det att utläsa att epidural ges för riket år 2010 vid 48,8 % av förlossningarna för förstföderskor. Nedan statistik för några landsting:
Stockholms läns landsting ligger på 59,9 %,
Skåne ligger på 32,5 % enligt dokumentet.
(Litet frågetecken för Kristianstads sjukhus som ligger på endast 17,9 %)
Gävleborg 59,4 %
Dalarna 60,0 %
Jämtland 61,4 %
Östergötland 54,9 %
Norrbotten 57,2 %
När jag går in på sidan 20 och går in per sjukhus kan jag se att sjukhusen i Stockholms län ligger väldigt högt i användande av epiduraler för förstföderskor under år 2010. Jag plockar ut några sjukhus och visar den statistik som är redovisad av Socialstyrelsen.. Det är många fler sjukhus som ingår i statistiken som går att utläsa i ovanstående länk från Socialstyrelsen.
Danderyds sjukhus 60,6 %
Karolinska sjukhuset 71,7 %
Huddinge sjukhus 59,0 %
Södertälje sjukhus 64,3 %
Södersjukhuset 58,2 %
Sundbyberg sjukhus 60,6 %
Falu lasarett 60 %
Gävle sjukhus 61,4 %
Östersunds sjukhus 61,4
Kristianstads sjukhus 17,9 % (?)
Helsingborgs lasarett 46,2 %
Utöver den här statistiken som bara avser vaginala förlossningar tillkommer förlossningar med kejsarsnitt där det också används epidural många gånger.
Epidural är inte riskfritt och det krävs stor koncentration för att sätta en epidural och det ska göras först efter noga övervägande enligt de artiklar som framstående anestesiläkare har skrivit som jag tidigare har hänvisat till i min blogg.
I mitt fall, som jag har berättat tidigare i bloggen, kom anestesiläkaren tillsammans med flera andra i personalen in i rummet där jag satt på sängkanten och väntade och någon hade antagligen sagt något väldigt roligt just när de klev in genom dörren, för de skrattade väldigt mycket allihop och länge. Anestesiläkaren skrattade fortfarande när hon stack in epiduralsprutan i ryggen och jag minns att jag tänkte, men kära nån koncentrera dig på det du ska göra.
Det gjorde vansinnigt ont i vänster höft och det strålade ner i vänster ben. Sedan konstaterade läkaren att hon hade stuckit fel och att hon måste sticka om.
Det är underförstått vad jag förstår att samma nål inte kan användas för flera stick. Själv är jag väldigt osäker på om anestesiläkaren bytte nål när hon stack andra gången. Jag såg inte eftersom det skedde bakom min rygg, men jag har inget minne av att hon bytte nål innan hon stack nästa gång. Jag fick dessutom narkos efteråt vilket är väldigt märkligt och min epiduralkateter användes aldrig för att ge någon smärtlindring, utan den bara satt där i ryggen och gjorde vansinnigt ont när jag låg på den. Vilket jag gjorde i många timmar eftersom jag hade ryggläge hela tiden.
Det är min minnesbild från när jag väl vaknade upp efteråt på uppvaket, helt ensam. Jag minns att jag själv försökte att få bort det som gjorde ont på ryggen och att jag vred och vände på mig många gånger och jag försökte komma åt med mina händer för att få bort det som gjorde så ont. Jag var väldigt groggy efter narkosen självklart och förstod inte vad det var på ryggen som gjorde så ont. Jag minns att jag låg och grät för att det gjorde så ont att ha epiduralen insatt i ryggen och att jag vädjade till personalen att de skulle ta bort den.
Jag har hört flera historier från kvinnor som har blivit stuckna flera gånger med samma nål och det låter inte alls bra i mina lekmannaöron.
Dessutom borde patienterna bli informerade innan om de risker som föreligger med epidural men min uppfattning är att så inte sker. Jag och de skadade kvinnor som jag har kontakt med fick ingen som helst information om att det var några risker med epidural. Som jag också har skrivit tidigare fick jag bara veta att jag skulle förlösas med kejsarsnitt för att min dotter låg i säte och att det skulle ske med lokalbedövning. Jag var inte ens medveten om att jag skulle få epidural.
Lokalbedövning för mig betyder inte epidural.
Anestesi och smärtläkaren Björn Bragée (även "Arga doktorn" i SVT), skrev till mig tidigare som jag har publicerat i ett annat inlägg på bloggen också, att han tycker att det är fruktansvärt illa att vi inte har blivit informerade om riskerna innan. Jag citerar;
"Man bör vid
planerade ingrepp i lugn och ro få både muntlig och skriftlig
information innan, inklusive risken för infektioner och nervskador. När
det är mer akut skall man i alla fall veta att det inte är som att ta
ett blodprov, precis, utan att man faktiskt är inne och behandlar i
centrala nervssystemet."
Bifogar även länk till tidigare inlägg på bloggen med utdrag ur min advokats skrivelse till skiljenämnden där hon
hänvisar till flera artiklar som har skrivits av framstående anestesiläkare som visar på att det kan uppstå
skador av ett felaktigt handhavande av epiduralkateter:
http://anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/skrivelse-till-skiljenamnden.html
Bifogar även mitt tidigare inlägg på bloggen med utdrag från
skiljedomen som beskriver sjukdomsutveckling efter felaktigt handhavande
av epiduralkateter:
http://www.anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/utdrag-fran-skiljedomen-och-lite-egna.html
Jag bifogar länk till forumet "Familjeliv" där en kvinna har skrivit tidigare i år om att hon har stora problem efter en epidural. Hon uppmanar andra kvinnor att inte ta epidural:
http://www.familjeliv.se/Forum-3-149/m68480600.html
Bifogar även en annan diskussion som pågått under 2010 också på forumet "Familjeliv" mellan kvinnor som har uppenbara problem efter ryggbedövning.
http://www.familjeliv.se/Forum-3-149/m55695644.html
Bifogar en annan länk från samma forum, "Familjeliv" där det var en diskussion under 2011, om förlossningar och epidural där det verkar vara ett par kvinnor som har problem efter epidural (TS och Norr Tösen). Ingen av de här två kvinnorna ville ens ha epidural enligt det de har skrivit på forumet.
http://www.familjeliv.se/Forum-4-335/m58255438-2.html
Sammantaget tycker jag att det är djupt oroväckande att
epiduralanvändandet har ökat så enormt sedan 1973 då mätningarna
började. Då var användandet vid förlossningar 1,5 % för förstföderskor
och 0,3 % för omföderskor, dvs 0,9 % totalt för riket.
Jag är uppriktigt sagt väldigt oroad av att flera kvinnor kan komma att bli skadade helt i onödan och få sina liv förstörda och att de ska behöva genomgå det lidande som jag och andra skadade kvinnor har fått genomgå och fortfarande genomgår.
torsdag 28 november 2013
torsdag 11 juli 2013
Intressant artikel i SvD idag om det ökande epiduralanvändandet vid förlossningar
Idag är det en väldigt intressant artikel i SvD om att den stressade arbetssituationen för barnmorskorna gör att många kvinnor tar epidural vid sina förlossningar. Detta för att personalens arbete ska fungera bättre.
Jag citerar från artikeln;
"Stockholm ligger högst i landet när det gäller epiduralbedövningar bland föderskor – men också allvarliga bristningar. Enligt de barnmorskor SvD talat med är det ökade epiduralanvändandet direkt kopplat till barnmorskornas stress och brist på tid"
Jag länkar artikeln:
http://www.svd.se/nyheter/stockholm/barnmorskor-stress-tvingar-till-bedovning_8337094.svdDet sägs i artikeln att, "– Det är ett tydligt samband. En kvinna som inte tar bedövning måste ha stöd hos sig hela tiden. Har hon inte det så ser vi att hon önskar epidural tidigare, säger Ia Jeppson."
Är inte vi tillräckligt viktiga för att prioriteras i sjukvården när vi föder barn?
Borde inte patientsäkerheten för både mamma och barn kunna garanteras i mycket högre utsträckning än vad den verkar göra nu?
Är inte det rimligt att kvinnor har rätt att få stöd under förlossningen om vi inte vill ha epidural?
Alla vill inte ha epidural. Jag har tidigare berättat på min blogg att flera av kvinnorna som har blivit skadade av epidural, inte ville ha epidural vid sina förlossningar men att de övertalades av personalen, för att det skulle vara så bra. Det visade sig efteråt att det inte alls var bra för dem.
Politikerna tror kanske att det går att spara pengar i förlossningsvården och i ett kortsiktigt perspektiv blir det kanske besparingar genom att minska personalen. Men ur ett långsiktigt perspektiv kan det väl knappast bli det med alla kvinnor som blir skadade under sina förlossningar. Som efter förlossningen får söka hjälp för sina besvär i sjukvården och därigenom belastar sjukvården betydligt mer än om det hade blivit rätt från början.
Varken ur ett ekonomiskt eller mänskligt perspektiv kan det vara någon besparing på sikt. Utan snarare ett stort slöseri.
Vi som har blivit skadade av epiduraler och har fått våra liv förstörda vid förlossningen utsätts för ett onödigt lidande och får leva med svåra handikapp och smärtor resten av livet med en mycket sämre livskvalité och ekonomi. Vi blir förtidspensionerade eller är långtidssjukskrivna, vilket medför en mycket försämrad ekonomi livet ut för oss genom att vi inte kan arbeta mer.
Det kan väl knappast vara någon besparing för samhället?
Min egen kommentar, 2013-07-30
Det framkommer mer och mer under den debatt som pågår om förlossningsvården, att födande kvinnor mer eller mindre tvingas till att ta ryggbedövningar vid sina förlossningar för att få personalens arbete att fungera bättre.
Vid
en intervju som gjordes med två barnmorskor i TV4 Nyhetsmorgon den
15/7, framgår att det sätts ryggbedövningar för att barnmorskorna
inte har tid att sitta hos de födande kvinnorna och för att kvinnorna
ska vara tysta. Det har jag också hört från en kvinna som inte ville
ha ryggbedövning vid sin förlossning. Hennes anestesiläkare som skulle sätta ryggbedövningen sa till
henne, att här får alla ryggbedövning för att personalen inte orkar med
skriken.
Jag har förståelse för barnmorskornas situation också. Har de så fruktansvärt stressigt på grund av att det är alldeles för lite personal så vad ska de göra?
Men vad händer med patientsäkerheten och kvinnornas valfrihet?
Bifogar länken till intervjun:
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2396699
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2396699
lördag 13 april 2013
Artikel i Arbetarbladet idag om patientförsäkringen
I tidningen Arbetarbladet är det idag en artikel om att fler patienter anmäler vårdskador än tidigare. Ökningen tros bero på att patientförsäkringen är mer känd nu.
Jag har tidigare gjort ett inlägg på min blogg om patientförsäkringen och hade då stöd av en artikel från LÖF. I den artikeln som jag hänvisade till fanns statistik på att det var 44 % av de anmälda skadorna som fick ersättning för åren 2003-2009 och att det betalades ut totalt 409 miljoner kronor under 2009. Det sas i den artikeln att de flesta ersättningsbelopp ligger under 25000 kr. Jag funderade då på, vilka det egentligen är som får ersättning från patientförsäkringen?
Om de flesta som får ersättning från patientförsäkringen får ersättningar på belopp under 25000 kr, då ligger de ju där och höjer upp statistiken/procenten på utbetalda ersättningar, vad jag förstår. Om varje ärende räknas lika mycket.
Så det skulle vara väldigt intressant att veta hur många i antal av totalt antal som av dessa 44 % har gett ersättning på under 25000 kr.
Jag är osäker på om de 409 miljoner kr som utbetalades under 2009 var nya försäkringsärenden som beslutats om under 2009, eller om det var gamla ärenden som släpar med år efter år, som ligger i det beloppet också. Typ för livränta (ersättning för förlorad arbetsförtjänst) för tidigare utdömda försäkringsärenden som betalas ut varje år, tills personen avlider.
Om det är så är det kanske inte alls många som har fått någon hög ersättning under året.
Jag undrade i mitt blogginlägg hur stor andel "svåra" skador som ersätts och hur många "lätta" skador som ersätts? Det skulle också vara intressant att veta vilka som inte får ersättning och på vilka grunder.
Jag länkade till artikeln från LÖF i mitt blogginlägg men nu när jag klickar på den så finns den inte tillgänglig längre.
Jag bifogar mitt tidigare inlägg:
http://anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/11/vilka-kan-fa-ersattning-fran.html
I dagens artikel i Arbetarbladet sägs det att det förra året betalades ut 477 miljoner kr från patientförsäkringen och att 39 % av anmälda skador beviljades ersättning. Jag citerar från artikeln:
"Om man skadas inom vården kan man få ersättning för kostnader men också för lidandet och de men som man fått. Om man får en bestående skada som påverkar möjligheten att arbeta kan man även få ersättning för förlorade framtida inkomster.
Men bara för att man skadats i vården är det inte säkert att man får några pengar.
Förra året var det bara 39 procent av de som anmälde vårdskada som fick ersättning.
– En vanlig orsak är att den skada man vill ha ersättning för inte bedöms bero på behandlingen utan är en följd av den sjukdom man har. Det kan också vara så att skadan visserligen har orsakats av behandlingen men att man bedömt att den inte kunnat undvikas, säger Lena Mansnérus
Om man till exempel efter ett benbrott drabbas av benförkortning får man inte ersättning om skadan beror på benbrottet i sig, däremot om den hade kunnat undvikas med bättre behandling.
Och trots ökningen är det fortfarande bara en bråkdel av vårdskadorna som anmäls till patientförsäkringen.
Förra året fick man in totalt 12 900 skadeanmälningar medan Socialstyrelsens studier pekar på att över 100 000 patienter skadas varje år.
– Det finns ett stort mörkertal, konstaterar Lena Mansnérus"
Lena Mansnérus är utredningschef på patientförsäkringen (LÖF).
Bifogar länken:
http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.5775043-fler-anmaler-vardskador-men-morkertalet-ar-stort
Jag har väldigt svårt att förstå resonemanget "att skadan inte har kunnat undvikas".
Som i våra fall t ex:
Vi åkte in till BB fullt friska för att föda barn och kom ut med skador efter epidural som påverkar hela resten av livet med svåra smärtor och handikapp. Skadan påverkar oss både fysiskt och ekonomiskt.
In frisk till BB och ut sjuk.......
Inte kunnat undvikas................?
Hur tänker man då?
Att föda barn är ingen sjukdom och är alltså inte ett livshotande tillstånd och man dör inte av att inte få epidural vid förlossning.
In frisk och ut sjuk..............
Vi kvinnor var inte ens medvetna om att det fanns några risker med epidural, det hade ingen upplyst oss om. I mitt fall sa doktorn bara en vanlig lokalbedövning, det gör vi ofta och det brukar gå så bra. Så jag var inte ens medveten om att jag skulle få epidural. Lokalbedövning för mig betyder inte epidural. Dessutom användes aldrig epiduralen eftersom jag fick narkos.
Några av de andra skadade kvinnorna blev övertalade av personalen på förlossningen att ta epidural för att det är så bra.
Anestesi och smärtläkaren Björn Bragée har skrivit till mig att han tycker att det är fruktansvärt illa.
Jag citerar vad han skrev till mig:
"Man bör vid planerade ingrepp i lugn och ro få både muntlig och skriftlig information innan, inklusive risken för infektioner och nervskador. När det är mer akut skall man i alla fall veta att det inte är som att ta ett blodprov, precis, utan att man faktiskt är inne och behandlar i centrala nervssystemet."
Bifogar även länk till tidigare inlägg på bloggen med utdrag ur min advokats skrivelse till skiljenämnden där hon hänvisar till flera artiklar som har skrivits av framstående anestesiläkare som visar på att det kan uppstå skador av ett felaktigt handhavande av epiduralkateter:
http://anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/skrivelse-till-skiljenamnden.html
Bifogar även mitt tidigare inlägg på bloggen med utdrag från skiljedomen som beskriver sjukdomsutveckling efter felaktigt handhavande av epiduralkateter:
http://www.anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/utdrag-fran-skiljedomen-och-lite-egna.html
Varför betalas det inte ut ersättning i form av skadestånd och livränta från patientförsäkringen när vi blivit skadade vid förlossningen?
Hur kan skadan bli kvinnornas ansvar och problem?
Det kan väl inte vara vårt fel att vi har blivit skadade.
Jag har tidigare gjort ett inlägg på min blogg om patientförsäkringen och hade då stöd av en artikel från LÖF. I den artikeln som jag hänvisade till fanns statistik på att det var 44 % av de anmälda skadorna som fick ersättning för åren 2003-2009 och att det betalades ut totalt 409 miljoner kronor under 2009. Det sas i den artikeln att de flesta ersättningsbelopp ligger under 25000 kr. Jag funderade då på, vilka det egentligen är som får ersättning från patientförsäkringen?
Om de flesta som får ersättning från patientförsäkringen får ersättningar på belopp under 25000 kr, då ligger de ju där och höjer upp statistiken/procenten på utbetalda ersättningar, vad jag förstår. Om varje ärende räknas lika mycket.
Så det skulle vara väldigt intressant att veta hur många i antal av totalt antal som av dessa 44 % har gett ersättning på under 25000 kr.
Jag är osäker på om de 409 miljoner kr som utbetalades under 2009 var nya försäkringsärenden som beslutats om under 2009, eller om det var gamla ärenden som släpar med år efter år, som ligger i det beloppet också. Typ för livränta (ersättning för förlorad arbetsförtjänst) för tidigare utdömda försäkringsärenden som betalas ut varje år, tills personen avlider.
Om det är så är det kanske inte alls många som har fått någon hög ersättning under året.
Jag undrade i mitt blogginlägg hur stor andel "svåra" skador som ersätts och hur många "lätta" skador som ersätts? Det skulle också vara intressant att veta vilka som inte får ersättning och på vilka grunder.
Jag länkade till artikeln från LÖF i mitt blogginlägg men nu när jag klickar på den så finns den inte tillgänglig längre.
Jag bifogar mitt tidigare inlägg:
http://anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/11/vilka-kan-fa-ersattning-fran.html
I dagens artikel i Arbetarbladet sägs det att det förra året betalades ut 477 miljoner kr från patientförsäkringen och att 39 % av anmälda skador beviljades ersättning. Jag citerar från artikeln:
"Om man skadas inom vården kan man få ersättning för kostnader men också för lidandet och de men som man fått. Om man får en bestående skada som påverkar möjligheten att arbeta kan man även få ersättning för förlorade framtida inkomster.
Men bara för att man skadats i vården är det inte säkert att man får några pengar.
Förra året var det bara 39 procent av de som anmälde vårdskada som fick ersättning.
– En vanlig orsak är att den skada man vill ha ersättning för inte bedöms bero på behandlingen utan är en följd av den sjukdom man har. Det kan också vara så att skadan visserligen har orsakats av behandlingen men att man bedömt att den inte kunnat undvikas, säger Lena Mansnérus
Om man till exempel efter ett benbrott drabbas av benförkortning får man inte ersättning om skadan beror på benbrottet i sig, däremot om den hade kunnat undvikas med bättre behandling.
Och trots ökningen är det fortfarande bara en bråkdel av vårdskadorna som anmäls till patientförsäkringen.
Förra året fick man in totalt 12 900 skadeanmälningar medan Socialstyrelsens studier pekar på att över 100 000 patienter skadas varje år.
– Det finns ett stort mörkertal, konstaterar Lena Mansnérus"
Lena Mansnérus är utredningschef på patientförsäkringen (LÖF).
Bifogar länken:
http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.5775043-fler-anmaler-vardskador-men-morkertalet-ar-stort
Jag har väldigt svårt att förstå resonemanget "att skadan inte har kunnat undvikas".
Som i våra fall t ex:
Vi åkte in till BB fullt friska för att föda barn och kom ut med skador efter epidural som påverkar hela resten av livet med svåra smärtor och handikapp. Skadan påverkar oss både fysiskt och ekonomiskt.
In frisk till BB och ut sjuk.......
Inte kunnat undvikas................?
Hur tänker man då?
Att föda barn är ingen sjukdom och är alltså inte ett livshotande tillstånd och man dör inte av att inte få epidural vid förlossning.
In frisk och ut sjuk..............
Vi kvinnor var inte ens medvetna om att det fanns några risker med epidural, det hade ingen upplyst oss om. I mitt fall sa doktorn bara en vanlig lokalbedövning, det gör vi ofta och det brukar gå så bra. Så jag var inte ens medveten om att jag skulle få epidural. Lokalbedövning för mig betyder inte epidural. Dessutom användes aldrig epiduralen eftersom jag fick narkos.
Några av de andra skadade kvinnorna blev övertalade av personalen på förlossningen att ta epidural för att det är så bra.
Anestesi och smärtläkaren Björn Bragée har skrivit till mig att han tycker att det är fruktansvärt illa.
Jag citerar vad han skrev till mig:
"Man bör vid planerade ingrepp i lugn och ro få både muntlig och skriftlig information innan, inklusive risken för infektioner och nervskador. När det är mer akut skall man i alla fall veta att det inte är som att ta ett blodprov, precis, utan att man faktiskt är inne och behandlar i centrala nervssystemet."
Bifogar även länk till tidigare inlägg på bloggen med utdrag ur min advokats skrivelse till skiljenämnden där hon hänvisar till flera artiklar som har skrivits av framstående anestesiläkare som visar på att det kan uppstå skador av ett felaktigt handhavande av epiduralkateter:
http://anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/skrivelse-till-skiljenamnden.html
Bifogar även mitt tidigare inlägg på bloggen med utdrag från skiljedomen som beskriver sjukdomsutveckling efter felaktigt handhavande av epiduralkateter:
http://www.anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/utdrag-fran-skiljedomen-och-lite-egna.html
Varför betalas det inte ut ersättning i form av skadestånd och livränta från patientförsäkringen när vi blivit skadade vid förlossningen?
Hur kan skadan bli kvinnornas ansvar och problem?
Det kan väl inte vara vårt fel att vi har blivit skadade.
måndag 18 mars 2013
På TV4 Nyhetsmorgon idag om förlossning, smärtlindring/epidural vid förlossning
Idag på TV4 Nyhetsmorgon hade de ett avsnitt om "Allt du vill veta om förlossning" där det var en förlossningsöverläkare, en barnmorska och en psykolog med.
12,16 minuter in i programtiden pratade de om smärtlindring vid förlossning där barnmorskan tog upp tillgängliga smärtlindringsmetoder som är ryggbedövning, lustgas men även de lite mer alternativa smärtlindringsmetoder som finns. Tilde de Paula som var en av programledarna nämnde också akupunktur som enligt barnmorskan används vid mellan 6-10 procent av förlossningarna.
Jag tycker att det var väldigt bra att de här mer ofarliga metoderna togs upp som alternativ till epidural.
Förlossningsöverläkaren tog upp att den bästa smärtlindringsmetoden är ryggbedövning och att det finns en viss risk för övergående besvär såsom lite ont i ryggen, lite pirr i benen och domningar. Att det i regel går över efter några veckor, eller högst några månader. Då frågade programledaren med anledning av att "Anita" har frågat om skador efter epidural som kan uppkomma och att hon (dvs jag) själv är skadad och nu är orolig för att flera ska bli skadade. Programledaren nämnde även att det var flera som hade skrivit till redaktionen om det här. Förlossningsöverläkaren sa då "att det finns sällsynta, väldigt sällsynta komplikationer som gör att man kan få allvarliga nervskador efter ryggbedövning" men att det är jätteovanligt. Det kan inte vara mer än högst en varje år i Sverige.
Barnmorskan sa att epiduralen inte är helt ofarlig och att det krävs förberedelser innan. Hon sa även att just epiduralen är ett större ingrepp i kroppen och att det inte är som att bada precis.
Jag har skrivit tidigare i min blogg om att jag är fundersam över hur skadestatistiken har tagits fram. Jag undrar om den bara är baserad på skadeanmälningar som har rapporterats från anestesikliniker på sjukhusen? I så fall kan det finnas ett mörkertal tror jag. Av de kvinnor som jag har kontakt med som är skadade av epidural är det ingen som ingår i den kända skadestatistiken.
En annan intressant fråga är också om det görs någon uppföljning på de här kvinnorna som förlossningsöverläkaren nämnde. Som har problem från några veckor efter förlossningen upp till några månader? Görs det uppföljning efter en viss tid till exempel efter 1 år, 2 år eller 3 år för att se om besvären har gått över? Eller kan det vara så att de här kvinnorna slutligen hamnar hos neurologer precis som jag gjorde, eller som J som snurrar runt i sjukvården och som har en egen berättelse här på min blogg?
Då är de inte heller med i någon statistik för skadade efter epidural.
Som jag har berättat tidigare fick jag ingen som helst information om att det fanns några risker med epiduralbedövning innan kejsarsnittet. Den information som jag fick var bara att det var en vanlig lokalbedövning och att det gör vi ofta här och det brukar gå så bra, som läkaren sa till mig när jag passade på att fråga hur det skulle gå till, när jag fick datum för kejsarsnitt. Jag fick ju kejsarsnitt för att min dotter fortfarande låg i säte efter att jag hade varit inne på ett vändningsförsök på sjukhuset.
Bifogar länken till Nyhetsmorgon idag:
https://www.youtube.com/watch?v=uLcuo-03Iuk&feature=youtu.be
12,16 minuter in i programtiden pratade de om smärtlindring vid förlossning där barnmorskan tog upp tillgängliga smärtlindringsmetoder som är ryggbedövning, lustgas men även de lite mer alternativa smärtlindringsmetoder som finns. Tilde de Paula som var en av programledarna nämnde också akupunktur som enligt barnmorskan används vid mellan 6-10 procent av förlossningarna.
Jag tycker att det var väldigt bra att de här mer ofarliga metoderna togs upp som alternativ till epidural.
Förlossningsöverläkaren tog upp att den bästa smärtlindringsmetoden är ryggbedövning och att det finns en viss risk för övergående besvär såsom lite ont i ryggen, lite pirr i benen och domningar. Att det i regel går över efter några veckor, eller högst några månader. Då frågade programledaren med anledning av att "Anita" har frågat om skador efter epidural som kan uppkomma och att hon (dvs jag) själv är skadad och nu är orolig för att flera ska bli skadade. Programledaren nämnde även att det var flera som hade skrivit till redaktionen om det här. Förlossningsöverläkaren sa då "att det finns sällsynta, väldigt sällsynta komplikationer som gör att man kan få allvarliga nervskador efter ryggbedövning" men att det är jätteovanligt. Det kan inte vara mer än högst en varje år i Sverige.
Barnmorskan sa att epiduralen inte är helt ofarlig och att det krävs förberedelser innan. Hon sa även att just epiduralen är ett större ingrepp i kroppen och att det inte är som att bada precis.
Jag har skrivit tidigare i min blogg om att jag är fundersam över hur skadestatistiken har tagits fram. Jag undrar om den bara är baserad på skadeanmälningar som har rapporterats från anestesikliniker på sjukhusen? I så fall kan det finnas ett mörkertal tror jag. Av de kvinnor som jag har kontakt med som är skadade av epidural är det ingen som ingår i den kända skadestatistiken.
En annan intressant fråga är också om det görs någon uppföljning på de här kvinnorna som förlossningsöverläkaren nämnde. Som har problem från några veckor efter förlossningen upp till några månader? Görs det uppföljning efter en viss tid till exempel efter 1 år, 2 år eller 3 år för att se om besvären har gått över? Eller kan det vara så att de här kvinnorna slutligen hamnar hos neurologer precis som jag gjorde, eller som J som snurrar runt i sjukvården och som har en egen berättelse här på min blogg?
Då är de inte heller med i någon statistik för skadade efter epidural.
Som jag har berättat tidigare fick jag ingen som helst information om att det fanns några risker med epiduralbedövning innan kejsarsnittet. Den information som jag fick var bara att det var en vanlig lokalbedövning och att det gör vi ofta här och det brukar gå så bra, som läkaren sa till mig när jag passade på att fråga hur det skulle gå till, när jag fick datum för kejsarsnitt. Jag fick ju kejsarsnitt för att min dotter fortfarande låg i säte efter att jag hade varit inne på ett vändningsförsök på sjukhuset.
Bifogar länken till Nyhetsmorgon idag:
https://www.youtube.com/watch?v=uLcuo-03Iuk&feature=youtu.be
onsdag 13 mars 2013
Artiklar i senaste Läkartidningen om vårdskador, patientsäkerhet och etik.
Igår, 2013-03-12 publicerades en artikel i Läkartidningen nummer 11 som
handlar om att personal som har varit inblandade i vårdskador också behöver
hjälp att bearbeta det som har hänt.
I artikeln tas upp att:
"Ett systematiskt stöd i form av samtal med kolleger och chefer efterfrågades liksom en mer öppen attityd på arbetsplatsen till det faktum att alla begår misstag."
Sjukvårdspersonalen mår säkert också dåligt när det sker felbehandlingar i vården och kanske i synnerhet om de själva har varit inblandade på något sätt. Jag tror inte heller att personalen är oberörd och som jag har skrivit tidigare, läkare och övrig vårdpersonal är också människor och alla människor kan göra misstag.
Precis som jag också har skrivit tidigare tror jag att det är många som arbetar i sjukvården som mår dåligt av att patienter blir skadade och att skadade patienter inte ens får ersättning från patientförsäkringen. Det kan ju inte kännas bra för dem heller.
Bifogar länken:
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=19359
Avslutningsvis i artikeln rekommenderas läsarna att även läsa:
"Patientsäkerhet är sjukvårdens viktigaste strategiska fråga
Medicinsk kommentar" Jag citerar nedan från artikeln:
"Sammanfattat
Vårdskador drabbar tre offer - patienten, inblandade medarbetare och organisationen.
Patienten ska informeras om skadan, få ett beklagande och snarast ges adekvat behandling för skadan.
Inblandade medarbetare ska ges systematiskt krisstöd.
Patienten och medarbetarna ska göras delaktiga i arbetet med att ta fram åtgärder för att förhindra en upprepning."
Bifogar länken:
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=19352
Det låter väldigt lovande tycker jag. Det vore väl alldeles utmärkt om sjukvården vill och kan lära sig något av oss som har blivit skadade. Vi som är skadade vill inte att fler ska behöva drabbas av det som har drabbat oss. Så om sjukvården vill ha hjälp från oss på något sätt för att undvika att sådana här skador sker i fortsättningen så är jag villig att hjälpa till om jag kan bidra med något.
I samma nummer av Läkartidningen finns också en artikel om etik där det står:
"En medicinsk etik baserad på principerna att göra gott, inte skada, respektera självbestämmande och vara rättvis bör kompletteras med en etik som framhåller önskvärda egenskaper (»dygder«) och förhållningssätt hos läkare och andra vårdgivare."
Bifogar länken:
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=19364
I artikeln tas upp att:
"Ett systematiskt stöd i form av samtal med kolleger och chefer efterfrågades liksom en mer öppen attityd på arbetsplatsen till det faktum att alla begår misstag."
Sjukvårdspersonalen mår säkert också dåligt när det sker felbehandlingar i vården och kanske i synnerhet om de själva har varit inblandade på något sätt. Jag tror inte heller att personalen är oberörd och som jag har skrivit tidigare, läkare och övrig vårdpersonal är också människor och alla människor kan göra misstag.
Precis som jag också har skrivit tidigare tror jag att det är många som arbetar i sjukvården som mår dåligt av att patienter blir skadade och att skadade patienter inte ens får ersättning från patientförsäkringen. Det kan ju inte kännas bra för dem heller.
Bifogar länken:
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=19359
Avslutningsvis i artikeln rekommenderas läsarna att även läsa:
"Patientsäkerhet är sjukvårdens viktigaste strategiska fråga
Medicinsk kommentar" Jag citerar nedan från artikeln:
"Sammanfattat
Vårdskador drabbar tre offer - patienten, inblandade medarbetare och organisationen.
Patienten ska informeras om skadan, få ett beklagande och snarast ges adekvat behandling för skadan.
Inblandade medarbetare ska ges systematiskt krisstöd.
Patienten och medarbetarna ska göras delaktiga i arbetet med att ta fram åtgärder för att förhindra en upprepning."
Bifogar länken:
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=19352
Det låter väldigt lovande tycker jag. Det vore väl alldeles utmärkt om sjukvården vill och kan lära sig något av oss som har blivit skadade. Vi som är skadade vill inte att fler ska behöva drabbas av det som har drabbat oss. Så om sjukvården vill ha hjälp från oss på något sätt för att undvika att sådana här skador sker i fortsättningen så är jag villig att hjälpa till om jag kan bidra med något.
I samma nummer av Läkartidningen finns också en artikel om etik där det står:
"En medicinsk etik baserad på principerna att göra gott, inte skada, respektera självbestämmande och vara rättvis bör kompletteras med en etik som framhåller önskvärda egenskaper (»dygder«) och förhållningssätt hos läkare och andra vårdgivare."
Bifogar länken:
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=19364
måndag 15 oktober 2012
Svårighet att bevisa ett orsakssamband med epiduralen
4 mars 2011 var det ett inslag på TV 4 nyheterna om narkos. Att det finns risker med narkos och att 20 personer har dött under narkos de senaste 10 åren.
Jag hittade en artikel i Aftonbladet om en kvinna där man bytte till narkos under kejsarsnittet efter att epiduralen inte hade tagit. Bifogar länken:
http://wwwc.aftonbladet.se/kvinna/0007/12/johanna.html
Det sägs i artikeln att det är mycket säkrare för kvinnan att inte sövas.
"Det är bara i sällsynta fall som kvinnan blir nedsövd genom narkos".
I mitt fall användes aldrig ens epiduralen. Först stack läkaren en gång för att sätta in epiduralen och det gjorde vansinnigt ont, sedan stack hon en gång till för att den kom fel första gången. Sedan användes inte epiduralen iallafall. Jag är osäker på om läkaren bytte nål mellan sticken, jag såg inte eftersom det skedde bakom min rygg. Som jag minns det sövdes jag för att det var "personalbrist" vilket är väldigt märkligt, eftersom jag har fått höra att det krävs mer personal för att sätta narkos. Dessutom ska det vara farligare med narkos.
Det finns inte någon notering i anestesijournalen om att doktorn stack två gånger för att sätta epiduralen och inte heller någon anledning till varför det byttes till narkos. Journalen är väldigt knapphändigt ifylld.
Som jag minns det från skiljeförhandlingen sa Dr 1, som var anestesiläkare, att han inte kunde förstå varför det byttes till narkos i mitt fall. Jag tycker mig minnas att han också sa att det måste ha varit fara för barnets liv och att man måste få ut barnet snabbt, annars skulle man inte ha bytt till narkos. Men det var det inte, det var "personalbrist". Dr 1 sa också vid det muntliga förhöret, som jag uppfattade det, angående bakteriell infektion, att ingenting är omöjligt, det var inte uteslutet. Han sa också att hematom (dvs blödning) bara kan diagnostiseras inom timmar efteråt, sedan är det för sent.
Det är min minnesbild av vad Dr 1 sa under skiljeförhandlingen.
Enligt min advokat och hennes biträdes anteckningar/minnesbilder, svarade Dr 1 - på motpartsombudets med allmänna fråga - ang bakteriell infektion att -" inget är omöjligt" samt "det går inte att utesluta". När det gäller epiduralt hematom anförde han att det ska diagnostiseras "inom timmar" och kan inte konstateras långt senare. Han anförde att anledningen till att man övergått från epidural till spinal, man vinner tid, bättre.
Narkos något farligare.
Dessvärre kom inte det här med i skiljedomen.
Jag träffade en annan läkare en enda gång och när vi diskuterade min sjukdom och jag sa att jag inte förstår varför de bytte till narkos, sa den doktorn, att de måste ha stuckit fel när de satte epiduralen, så att de inte kunde använda den. Det var säkert därför som de bytte till narkos.
Jag har intyg och journalutdrag som jag har skrivit om här på bloggen tidigare som jag tycker styrker ett orsakssamband med epiduralen. Många av dem hade vi med vid skiljeförhandlingen.
Dessutom har jag de typiska, svåra och kända biverkningar av felaktigt handhavande av epidural som har framkommit i flera utredningar och artiklar som har gjorts av framstående anestesiläkare. Artiklarna hade vi med vid skiljeförhandlingen. Läs även mitt tidigare blogginlägg,"Skrivelse till skiljenämnden" och även mitt tidigare inlägg med utdrag från skiljedomen.
http://anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/skrivelse-till-skiljenamnden.html
http://www.anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/utdrag-fran-skiljedomen-och-lite-egna.html
Däremot har jag inte lyckats med att få en läkare att skriva ett intyg om att det är ett mycket övervägande sannolikt orsakssamband med epiduralen.
Vilken läkare ska göra det och riskera sin egen karriär och rykte i läkarkåren?
Vad jag förstår är det där skon klämmer. Som jag har berättat tidigare, är det i princip omöjligt att få en läkare att skriva ett sådant utlåtande.
Efter att jag inte fick hjälp från Socialstyrelsen med att söka min borttappade journal skrev jag till sjukhusdirektören. Då har sjukhuset via landstingsarkivet fått tag i min BB journal. Dock saknas anteckning om att min sambo hade ringt när jag hade haft väldigt hög feber (runt 42 grader) och att jag var på återbesök hos förlossningsläkaren på BB.
Jag har alldeles bestämt för mig att förlossningsläkaren vid återbesöket ville lägga in mig men det fanns inga platser. Jag minns tydligt att han vände sig om i dörröppningen till BB och sa att han skulle skriva att jag hade varit på återbesök i min BB-journal, eftersom det var där jag var på återbesök. (Vi träffades i korridoren utanför BB-ingången).
Som jag har berättat tidigare så träffade jag förlossningsläkaren i ett köpcentrum i närheten och han stod med sitt sällskap i en affär och när han fick syn på mig kom han genast ut och frågade mig hur jag mår och sa att han hade tänkt på mig. Det tyder på att han var orolig för mig och jag antar att han förlöser åtskilliga kvinnor och antagligen går han inte fram till alla dem som han har förlöst och frågar hur de mår och säger att han har tänkt på dem.
Som jag har berättat tidigare hade jag glömt bort det här återbesöket på BB innan skiljeförhandlingen och började minnas under skiljeförhandlingen, när min advokat läste ur förlossningsjournalen, förlossningsläkarens namn. Min advokat påpekade också att det är väldigt märkligt att BB-journalen är borta Då började mitt minne komma tillbaka. Därför kände skiljenämnden och de anlitade läkarna inte till att jag hade haft så hög feber och att jag hade varit på återbesök på BB i nära anslutning till förlossningen.
Frågan är om det hade gjort någon skillnad iallafall eftersom jag fortfarande inte kunde eller kan styrka det. Eftersom BB-journalen har varit borta i alla år och nu när den är upphittad finns det ingen notering om återbesöket i allafall.
Däremot kan jag notera att det är skrivet i BB-journalen att jag kom ner från uppvaket kl 20,30 efter sövd. Det står även noterat: Haft EDA under op ej använd.
I BB-journalen har iallafall den läkaren som tog stygnen skrivit, alltså samma läkare som skrev notering om besvär efter epiduralen på baksidan av anestesiournalen:
5/4 Anita kommer polikliniskt för sut.tagning. Anita påpekar att hon fortfarande har stickningar och domningar i hö lår som kvarstår hela tiden. Detta kom efter EDA-kat 1:a försök.
På baksidan av anestesijournalen hade hon skrivit (som PSR/LÖF och skiljenämnden hade tillgång till tidigare):
Pat hade ingen känsel i låret när hon gick hem. Ingen anteckning finns i journalen.
5/4 Kom pat polikliniskt för suturtagning. Hon påpekade då (se rapport/åtgärd/?) att hon fortfarande hade stickningar och domningar i hö lår. Detta kom efter EDA-katetern.
Eftersom den här läkaren skrev både på baksidan av anestesijournalen och också en anteckning i BB-journalen, kan jag tänka mig att hon gjorde det utifall någon av dem skulle komma bort. Sedan har min BB-journal varit borta i många år och kommit fram nu först,vilket också är väldigt märkligt. Den har inte gått att få fram tidigare. Förlossningsläkaren försökte också att hjälpa mig att få tag i den efter skiljeförhandlingen, under sommaren 2008, utan att lyckas. Antagligen har den varit "felsorterad" och hamnade på sin rätta plats när journalerna gick till landstingsarkivet där det antagligen upptäcktes att den låg på fel ställe.
Men som sagt, BB-journalen är inte komplett eftersom det saknas notering om mitt återbesök efter utskrivningen, som förlossningsläkaren särskilt poängterade att han skulle skriva in i min BB-journal, eftersom det var där jag var på återbesök. Dessutom tycker jag att det borde ha noterats i journalen att vi hade ringt till sköterskan och berättat att jag hade haft så extremt hög feber. Även om man på sjukhuset säger att de inte hade den rutinen då, utan bara hade en telefonlista, där de noterade att jag
t ex skulle komma på återbesök och träffa förlossningsläkaren. Sedan efter återbesöket slängde de listorna på den tiden som jag har fått uppgift om från sjukhusets kvinnoklinik.
Borde inte det ha noterats i min BB-journal när jag hade så extremt hög feber redan på den tiden?
Dessutom sa jag till läkaren som skrev ut mig från BB att jag ville att det skulle noteras i min journal att jag inte hade någon känsel i höger lår när jag gick hem. Hon sa att det brukar gå över men jag var ganska påstridig och krävde att det skulle skrivas in i min journal. Vi får se, sa hon när jag insisterade på att det skulle skrivas in i journalen. Den noteringen saknas också.
Journalen ser i mina ögon inte avslutad ut. Det står bara en 3:a på det datum som jag skrevs ut och inget mer.
Hur ska vi skadade någonsin kunna "bevisa" ett mycket övervägande sannolikt orsakssamband med epiduralen?
Vilken läkare skulle vilja utfärda ett sånt utlåtande för att hjälpa oss skadade?
Vi har inte en chans mot patientförsäkringen, LÖF.
Vi skriver inte våra journaler själva och vi behöver aldrig godkänna det som doktorn skriver. Han/hon kan låta bli att skriva viktiga saker eller så kan journalen komma bort som den gjorde för mig.
Funktionellt som flera av neurologerna har använt för mig är tydligen den nya benämningen för SVBK (sveda, värk och brännkärring) har jag hört av en läkare på en föreläsning nyligen. Ordet funktionell har förföljt mig. Min första neurolog tog väl antagligen till det när han inte kunde påvisa att jag hade MS eller borrelia vad jag förstår.
Jag kom till den första neurologen i april 1997 och han skrev i min journal:
Kan inte påminna sig några specifika hälsoproblem förrän efter sectioförlösning-92. Vid anläggandet av epidural fick pat känselstörning och obehag och minns att doktorn behövde sticka om och att det till slut blev nödvändigt att göra narkos. Tiden efter kejsarsnittet hade hon ett visst obehag i ryggen. Kände sig avdomnad inom en fläck.
"Så småningom började hon känna sig styv, stum, spänd i benmusklerna, särskilt låren och i sätesregionen. Började slänga med hö fot. Vä höft ville haka upp sig. Ibland vred sig vä fot inåt vid gång. Har märkt en smygande avdomning på lårens framsidor, i några tår på vä fot. Hö arm har av sig själv intagit en lätt böjd ställning i armbågsleden när hon inte tänker på armen. Kan skriva och har god kraft i armen, men det känns inte riktigt som förut."
"Omgivningen reagerat på att pat släpar fötterna vid gång."
Neurologiskt
Går med lätt inåtrotationstendens i hö ben. Håller hö arm lätt flekterad. Barre susp pos bilat, sänkningstendens. Patellar- och akillesreflexer mycket livliga, klonustendens hö.
Babinski klart positiv bilat. Obetydlig tonusökning vid snabba passiva rörelser, något tydligare då hastigheten ökar i rörelsen, inget riktigt fällknivsfenomen. Ingen patellarklonus. Mycket livliga reflexer i båda armarna. Bukreflexer saknas. Grasset med diskret, men klar pronation hö, lätt vä."
Balans nedsatt, kan inte parera lätt knuff.
Instämmer i misstanke om demyeliniserande sjukdom.
Vi kallar pat på lumbalpunktion.
Därefter gjorde jag LP och MR för att utreda MS och Borrelia vad jag förstår. Frågeställningen var demyeliserande sjukdom?
Jag blev sjukskriven i maj 1997 och har i princip inte jobbat sedan dess. Det gick väldigt snabbt när jag väl kom till läkare och då hade jag kämpat länge utan att uppsöka läkare.
Journalanteckning 970821
Aktuellt: Utreds för gångsvårigheter och känselstörning fläckvis i undre kroppshalvan.
Anamnes sannolikt tillbaka till -92. Också ryggtrötthets/värkproblem.
Oförändrade symtom, stumhetskänsla i benen,,domningar över båda låren.
Spänd. Mycket livliga patellar- och akillesreflexer, möjligen med viss hö-sidig övervikt.
Babinski pos bilat.
Barre susp pos bilat.
Knä/hälpekning långsamt, men i övrigt u.a.
Huvuddiagnos:Gång med spastiskt inslag.
Där gjorde han bedömningen att min sjukdomshistoria sannolikt startade 1992,
("Anamnes sannolikt tillbaka till -92"), det vill säga, samma år som förlossningen.
Neurologen skrev 1997-10-16 en remiss för VEP och SEP
"Diagnosfrågeställning: Demyeliserande sjukdom??"
"Några års anamnes på ryggtrötthet, småningom tunga, släpande ben. I status hyperreflex och pos Babinski bilat, fläckvis känselnedsättning på låren."
I intyg till Försäkringskassan 980223 har neurologen skrivit:
"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92. Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem, en rätt avsevärd viktökning under graviditeten bedömdes vara viktig orsak till ryggproblemen. Småningom till kom mer bekymmer från benen. En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmott apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares och vi utredde pat med magnetkameraundersökning av rygg, ryggmärg, spinalvätskeanalyser. Inget patologiskt fynd. Misstanke i första hand på demyeliniserande sjukdom. Kompletterande neurofysiologisk undersökning med VEP, SEP utan hållpunkter för demyeliniserande sjukdom. Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har pat också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet, kraftlöshet.
Sammanfattande bedömning av hälsotillståndet:
En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan. Pat har följts upp med täta kontroller här under knappt ett år och gångsvårigheterna har dessvärre progredierat. Uppvisar nu en mer påtaglig gångrubbning med spasticitet och toedrag. Orsaken oklar. Misstanke om demyeliniserande sjukdom men magnekameraundersökning, spinalvätskeanalyser har inte givit stöd för denna misstanke.
Vad jag kan förstå var anledningen till att mitt sjukdomstillstånd, en misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (tidigare) myelit inte upptäcktes då under utredningen, var för att neurologen hade fel frågeställning till MR och andra undersökningar. Mitt myelit som jag säkerligen hade redan då hittades inte eftersom frågeställningen var fel. Min sjukdom såg från början ut som MS.
Han skrev i min journal 000921:
Oförändrade besvär. Går släpande med ena benet, ont i benen, ont i kroppen. Även svårt att sitta.ner.
Bedömning: Tillståndet oförändrat. Gångrubbning med centralnervösa komponenter. Babinski, tonusökning, reflexstegring.
Organisk utredning utan påvisad etiologi. Gångrubbning kompliceras troligen av en funktionell pålagring.
Allt det här fanns med till skiljenämnden.
Trots att jag hade så svåra neurologiska symtom.och gav neurologen intyg i april 2000 från min sjukgymnast om att fortsatt utredning var önskvärd, eftersom något var neurologiskt fel, som hon skrev två gånger i det intyget, valde han att strunta i att utreda mig vidare. Även mina psykiska friskförklaringar från både psykolog på rehab och psykiater har han struntat i.
Han har utrett mig för MS och Borrelia bara och därefter har han skrivit i min journal och i brev till annan neurolog om att jag är noggrannt utredd och att gångrubbningen troligen kompliceras av en funktionell pålagring.
I det omnämnda brevet till den andra neurologen skrev han:
"Patienten är noggrant utredd MR- och liquomässigt utan att vi kunnat finna någon bakomliggande patologi. Jag har uppfattat tillståndet som en gångrubbning på organisk basis med en funktionell pålagring.
Efter långvarig sjukskrivning och stora svårigheter att återgå i arbete utreddes patienten på rehabiliteringsmedicinska kliniken.
Även psykiatriskt bedömd."
När man läser det här brevet får man uppfattningen att psykiater och psykolog stödjer honom i den här teorin om funktionell pålagring. Han underlåter att säga att jag är psykiskt friskförklarad och antyder precis motsatsen. Sanningen är ju den att jag var psykiskt friskförklarad både av psykolog på rehab och psykiater redan 1998 och i januari1999. Dessutom blev jag inte alls tvingad att skrivas in på Rehab som det lät i brevet, utan jag bad om det själv, eftersom jag trodde att det kunde vara bra för mig.
Sedan har efterföljande neurologer som jag har träffat hakat på och också antytt att det skulle vara funktionellt. Antagligen för att det står i min journal hos den första neurologen.
Utom min nuvarande neurolog som gjorde en seriös utredning och hittade mitt myelit. Jag kom till honom först några månader efter skiljeförhandlingen.
Min neurolog har skrivit i intyg 2011-05-11
"Intyg angående sjukdom
Anita har alltsedan en epiduralbedövning i början av 90-talet upplevt motorisk och sensorisk nedsättning i nedre extremiteter. Kliniskt finns tecken till både motorisk och sensorisk nedsättning med stegrade reflexer och förhöjda vibrationströsklar. Sammantaget bild förenlig med genomgången myelit.
MR undersökning av ryggmärgen ger visst stöd för detta då man ser misstänkt signalförändring i cervikala ryggmärgen som skulle kunna vara en rest efter myelit. Sammantaget bedöms tillståndet således som rest efter genomgången myelit.
Under senare år har det tillkommit extrapyramdiala symptom där kliniken sammantaget med resultat av DAT scan ger underlag för bi-diagnosen Parkinsons sjukdom."
Min huvuddiagnos är Myelit och jag har även extrapyramdiala symtom.
Myelit är inflammation i ryggmärgen som man kan få av en infektion. Myelit liknar MS.
I ansökan för parkeringstillstånd i september 2010 har min neurolog skrivit som diagnos:"Myelit" sedan 90-talet och under beskrivning av funktionshindret: Motorisk nedsättning, spastisk parapares, samt nedsatt balans i benen med en maximal gångsträcka på ett hundratal meter. Har även extrapyramdiala symptom och tar för detta Madopark.
I intyg i december 2010 har min neurolog skrivit att: Funktionshindret är Spastisk parapares (= motoriskt bortfall) till följd av myelit sedan 90-talet och att detta gör att jag har svårigheter att gå, ökad uttröttbarhet, max gångsträcka ca 100 meter, nedsatt balans.
Min sjukgymnast som för övrigt är specialiserad på neuro, har sagt till mig i alla år att det här är 110 % inte funktionellt utan det är neurologiskt. Intyg från sjukgymnasten fanns med till skiljenämnden där hon bland annat skrev att fortsatt utredning var önskvärd eftersom något var neurologiskt fel.
Neuropsykologen på rehab på sjukhuset sa när jag var inskriven där att det här absolut inte är psykiskt som jag har berättat tidigare på bloggen.
Psykiatern som jag uppsökte för att få "friskintyg" skrev i intyg 990115:
Att jag har genomgått Königoperation på bägge fötter eftersom jag stöter i fötterna när jag går. Att jag såväl i stående som vid gång på golv har påtagliga balanssvårigheter. Benen släpar vid gång, speciellt vänster. Ökad tonus i vadmuskulatiren.
Psykisk status: Pat är klar, orienterad och alert vid samtal. Hon ger en fullödig formell och emotionell kontakt. Ingen depressivitet. Ingen ångest. Ingen affektlabilitet. Utstrålar glädje och tillförsikt.
Bedömning: Förekomsten av symtom och symtomförloppet liksom patientens eget agerande talar direkt emot psykisk åkomma. Jag finner ingen primär psykisk sjukdomskomponent, ej heller någon psykisk pålagring. Därför är min bedömning den att pat trots allt hon gått igenom, alltfort har en utmärkt god psykisk hälsa.
Det här utlåtandet från psykiatern fanns med till skiljenämnden.
Flera av oss skadade har blivit tillfrågade om hur vi har det hemma och hur relationen till våra män är. Jag liksom flera andra av de skadade kvinnorna har fått uppsöka psykiater eller psykolog för att skaffa oss "friskintyg".
Jag tycker att jag hade bra på fötterna för att "bevisa" ett orsakssamband med epiduralen redan vid skiljeförhandlingen. Trots det har jag inte fått någon ersättning från patientförsäkringen för att vi inte kunde "bevisa" ett orsakssamband med epiduralen.
Den andra kvinnan som jag har berättat om och bifogat artikel från SvD, har ett orsakssamband satt av anestesiläkare. Trots det har hon inte fått ersättning från patientförsäkringen för att "skadan inte hade kunnat undvikas". Hon fick 200.000 kr av nåd (ex gratia) från regeringen. Men det är ju ett löjligt litet belopp med tanke på hur hennes och hennes familjs liv har blivit efter förlossningen. .
Egentligen vet jag bara en enda kvinna som har fått ersättning från patientförsäkringen för sin svåra skada av en epidural. Hon hade både mycket svår smärtproblematik och förlamning och hon fick enligt uppgift det löjligt låga beloppet om 15.000 kr. Hon ingår väl därmed i LÖF:s statistik över utbetalda ersättningar för det året som hon fick pengarna antar jag och höjer upp statistiken/procenten av utbetalda försäkringsersättningar.
De andra skadade kvinnorna som jag har kontakt med har inte fått ersättning, antingen med motiveringen att det inte är ett övervägande sannolikt orsakssamband med epiduralen eller att skadan inte har kunnat undvikas.
För en del av oss kom symtomen direkt, vilket krävde omedelbar sjukvård och för andra har symtomen kommit lite mer smygande. För oss alla kändes det direkt att det hände något i kroppen. Sedan är det väldigt svårt att ta till sig att just jag har blivit så svårt skadad bara av att föda barn eftersom sånt inte händer. Det är så väldigt svårt att ta in. Man vill ju bara att kroppen ska vara som den var innan förlossningen. Dessutom ska vi ta hand om våra barn och familjer och få livet att fungera i övrigt också så jag tror att det kan vara lätt att blunda för sina problem.
Är det bara vi kvinnor som ska ta alla risker när vi föder barn, helt ovetande om riskerna?
Kan det verkligen vara rätt att vi får klara oss själva bäst vi kan efteråt?
Innan förlossningen var vi självständiga och självförsörjande kvinnor med en yrkeskarriär. Nu är vi lågavlönade förtidspensionärer eller långtidssjukskrivna beroende av våra män både ekonomiskt och rent praktiskt. Vi har en mycket försämrad ekonomi livet ut på grund av att vi inte kan arbeta och tjäna in en bra pension. Dessutom har vi svåra smärtor och gångsvårigheter (förlamning) eller andra besvär.
Allt detta på grund av att vi åkte in till BB för att föda barn.
Ja vad ska man säga?
Visst hade skadan kunnat undvikas och som sagt var hur ska vi skadade kunna bevisa ett mycket övervägande sannolikt orsakssamband med epiduralen?
Faktum kvarstår att vi har blivit skadade i sjukvården vid våra förlossningar och fått våra liv förstörda. Det kan väl inte vara vårt fel?
Hur kan vi bli ansvariga för konsekvenserna av felbehandlingen vid våra förlossningar?
Det måste vara ett systemfel när det är så här omöjligt att "bevisa" ett orsakssamband med epiduralen när vi har blivit så fruktansvärt sjuka av epiduralen vid våra förlossningar. Som dessutom har blivit bestående för oss livet ut.
Kan det verkligen vara avsikten med patientförsäkringen, att vi som har skadats i sjukvården inte ska ha ersättning?
Vi som har blivit skadade är helt rättslösa.
Jag hittade en artikel i Aftonbladet om en kvinna där man bytte till narkos under kejsarsnittet efter att epiduralen inte hade tagit. Bifogar länken:
http://wwwc.aftonbladet.se/kvinna/0007/12/johanna.html
Det sägs i artikeln att det är mycket säkrare för kvinnan att inte sövas.
"Det är bara i sällsynta fall som kvinnan blir nedsövd genom narkos".
I mitt fall användes aldrig ens epiduralen. Först stack läkaren en gång för att sätta in epiduralen och det gjorde vansinnigt ont, sedan stack hon en gång till för att den kom fel första gången. Sedan användes inte epiduralen iallafall. Jag är osäker på om läkaren bytte nål mellan sticken, jag såg inte eftersom det skedde bakom min rygg. Som jag minns det sövdes jag för att det var "personalbrist" vilket är väldigt märkligt, eftersom jag har fått höra att det krävs mer personal för att sätta narkos. Dessutom ska det vara farligare med narkos.
Det finns inte någon notering i anestesijournalen om att doktorn stack två gånger för att sätta epiduralen och inte heller någon anledning till varför det byttes till narkos. Journalen är väldigt knapphändigt ifylld.
Som jag minns det från skiljeförhandlingen sa Dr 1, som var anestesiläkare, att han inte kunde förstå varför det byttes till narkos i mitt fall. Jag tycker mig minnas att han också sa att det måste ha varit fara för barnets liv och att man måste få ut barnet snabbt, annars skulle man inte ha bytt till narkos. Men det var det inte, det var "personalbrist". Dr 1 sa också vid det muntliga förhöret, som jag uppfattade det, angående bakteriell infektion, att ingenting är omöjligt, det var inte uteslutet. Han sa också att hematom (dvs blödning) bara kan diagnostiseras inom timmar efteråt, sedan är det för sent.
Det är min minnesbild av vad Dr 1 sa under skiljeförhandlingen.
Enligt min advokat och hennes biträdes anteckningar/minnesbilder, svarade Dr 1 - på motpartsombudets med allmänna fråga - ang bakteriell infektion att -" inget är omöjligt" samt "det går inte att utesluta". När det gäller epiduralt hematom anförde han att det ska diagnostiseras "inom timmar" och kan inte konstateras långt senare. Han anförde att anledningen till att man övergått från epidural till spinal, man vinner tid, bättre.
Narkos något farligare.
Dessvärre kom inte det här med i skiljedomen.
Jag träffade en annan läkare en enda gång och när vi diskuterade min sjukdom och jag sa att jag inte förstår varför de bytte till narkos, sa den doktorn, att de måste ha stuckit fel när de satte epiduralen, så att de inte kunde använda den. Det var säkert därför som de bytte till narkos.
Jag har intyg och journalutdrag som jag har skrivit om här på bloggen tidigare som jag tycker styrker ett orsakssamband med epiduralen. Många av dem hade vi med vid skiljeförhandlingen.
Dessutom har jag de typiska, svåra och kända biverkningar av felaktigt handhavande av epidural som har framkommit i flera utredningar och artiklar som har gjorts av framstående anestesiläkare. Artiklarna hade vi med vid skiljeförhandlingen. Läs även mitt tidigare blogginlägg,"Skrivelse till skiljenämnden" och även mitt tidigare inlägg med utdrag från skiljedomen.
http://anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/skrivelse-till-skiljenamnden.html
http://www.anitasepiduralskada.blogspot.se/2010/10/utdrag-fran-skiljedomen-och-lite-egna.html
Däremot har jag inte lyckats med att få en läkare att skriva ett intyg om att det är ett mycket övervägande sannolikt orsakssamband med epiduralen.
Vilken läkare ska göra det och riskera sin egen karriär och rykte i läkarkåren?
Vad jag förstår är det där skon klämmer. Som jag har berättat tidigare, är det i princip omöjligt att få en läkare att skriva ett sådant utlåtande.
Efter att jag inte fick hjälp från Socialstyrelsen med att söka min borttappade journal skrev jag till sjukhusdirektören. Då har sjukhuset via landstingsarkivet fått tag i min BB journal. Dock saknas anteckning om att min sambo hade ringt när jag hade haft väldigt hög feber (runt 42 grader) och att jag var på återbesök hos förlossningsläkaren på BB.
Jag har alldeles bestämt för mig att förlossningsläkaren vid återbesöket ville lägga in mig men det fanns inga platser. Jag minns tydligt att han vände sig om i dörröppningen till BB och sa att han skulle skriva att jag hade varit på återbesök i min BB-journal, eftersom det var där jag var på återbesök. (Vi träffades i korridoren utanför BB-ingången).
Som jag har berättat tidigare så träffade jag förlossningsläkaren i ett köpcentrum i närheten och han stod med sitt sällskap i en affär och när han fick syn på mig kom han genast ut och frågade mig hur jag mår och sa att han hade tänkt på mig. Det tyder på att han var orolig för mig och jag antar att han förlöser åtskilliga kvinnor och antagligen går han inte fram till alla dem som han har förlöst och frågar hur de mår och säger att han har tänkt på dem.
Som jag har berättat tidigare hade jag glömt bort det här återbesöket på BB innan skiljeförhandlingen och började minnas under skiljeförhandlingen, när min advokat läste ur förlossningsjournalen, förlossningsläkarens namn. Min advokat påpekade också att det är väldigt märkligt att BB-journalen är borta Då började mitt minne komma tillbaka. Därför kände skiljenämnden och de anlitade läkarna inte till att jag hade haft så hög feber och att jag hade varit på återbesök på BB i nära anslutning till förlossningen.
Frågan är om det hade gjort någon skillnad iallafall eftersom jag fortfarande inte kunde eller kan styrka det. Eftersom BB-journalen har varit borta i alla år och nu när den är upphittad finns det ingen notering om återbesöket i allafall.
Däremot kan jag notera att det är skrivet i BB-journalen att jag kom ner från uppvaket kl 20,30 efter sövd. Det står även noterat: Haft EDA under op ej använd.
I BB-journalen har iallafall den läkaren som tog stygnen skrivit, alltså samma läkare som skrev notering om besvär efter epiduralen på baksidan av anestesiournalen:
5/4 Anita kommer polikliniskt för sut.tagning. Anita påpekar att hon fortfarande har stickningar och domningar i hö lår som kvarstår hela tiden. Detta kom efter EDA-kat 1:a försök.
På baksidan av anestesijournalen hade hon skrivit (som PSR/LÖF och skiljenämnden hade tillgång till tidigare):
Pat hade ingen känsel i låret när hon gick hem. Ingen anteckning finns i journalen.
5/4 Kom pat polikliniskt för suturtagning. Hon påpekade då (se rapport/åtgärd/?) att hon fortfarande hade stickningar och domningar i hö lår. Detta kom efter EDA-katetern.
Eftersom den här läkaren skrev både på baksidan av anestesijournalen och också en anteckning i BB-journalen, kan jag tänka mig att hon gjorde det utifall någon av dem skulle komma bort. Sedan har min BB-journal varit borta i många år och kommit fram nu först,vilket också är väldigt märkligt. Den har inte gått att få fram tidigare. Förlossningsläkaren försökte också att hjälpa mig att få tag i den efter skiljeförhandlingen, under sommaren 2008, utan att lyckas. Antagligen har den varit "felsorterad" och hamnade på sin rätta plats när journalerna gick till landstingsarkivet där det antagligen upptäcktes att den låg på fel ställe.
Men som sagt, BB-journalen är inte komplett eftersom det saknas notering om mitt återbesök efter utskrivningen, som förlossningsläkaren särskilt poängterade att han skulle skriva in i min BB-journal, eftersom det var där jag var på återbesök. Dessutom tycker jag att det borde ha noterats i journalen att vi hade ringt till sköterskan och berättat att jag hade haft så extremt hög feber. Även om man på sjukhuset säger att de inte hade den rutinen då, utan bara hade en telefonlista, där de noterade att jag
t ex skulle komma på återbesök och träffa förlossningsläkaren. Sedan efter återbesöket slängde de listorna på den tiden som jag har fått uppgift om från sjukhusets kvinnoklinik.
Borde inte det ha noterats i min BB-journal när jag hade så extremt hög feber redan på den tiden?
Dessutom sa jag till läkaren som skrev ut mig från BB att jag ville att det skulle noteras i min journal att jag inte hade någon känsel i höger lår när jag gick hem. Hon sa att det brukar gå över men jag var ganska påstridig och krävde att det skulle skrivas in i min journal. Vi får se, sa hon när jag insisterade på att det skulle skrivas in i journalen. Den noteringen saknas också.
Journalen ser i mina ögon inte avslutad ut. Det står bara en 3:a på det datum som jag skrevs ut och inget mer.
Hur ska vi skadade någonsin kunna "bevisa" ett mycket övervägande sannolikt orsakssamband med epiduralen?
Vilken läkare skulle vilja utfärda ett sånt utlåtande för att hjälpa oss skadade?
Vi har inte en chans mot patientförsäkringen, LÖF.
Vi skriver inte våra journaler själva och vi behöver aldrig godkänna det som doktorn skriver. Han/hon kan låta bli att skriva viktiga saker eller så kan journalen komma bort som den gjorde för mig.
Funktionellt som flera av neurologerna har använt för mig är tydligen den nya benämningen för SVBK (sveda, värk och brännkärring) har jag hört av en läkare på en föreläsning nyligen. Ordet funktionell har förföljt mig. Min första neurolog tog väl antagligen till det när han inte kunde påvisa att jag hade MS eller borrelia vad jag förstår.
Jag kom till den första neurologen i april 1997 och han skrev i min journal:
Kan inte påminna sig några specifika hälsoproblem förrän efter sectioförlösning-92. Vid anläggandet av epidural fick pat känselstörning och obehag och minns att doktorn behövde sticka om och att det till slut blev nödvändigt att göra narkos. Tiden efter kejsarsnittet hade hon ett visst obehag i ryggen. Kände sig avdomnad inom en fläck.
"Så småningom började hon känna sig styv, stum, spänd i benmusklerna, särskilt låren och i sätesregionen. Började slänga med hö fot. Vä höft ville haka upp sig. Ibland vred sig vä fot inåt vid gång. Har märkt en smygande avdomning på lårens framsidor, i några tår på vä fot. Hö arm har av sig själv intagit en lätt böjd ställning i armbågsleden när hon inte tänker på armen. Kan skriva och har god kraft i armen, men det känns inte riktigt som förut."
"Omgivningen reagerat på att pat släpar fötterna vid gång."
Neurologiskt
Går med lätt inåtrotationstendens i hö ben. Håller hö arm lätt flekterad. Barre susp pos bilat, sänkningstendens. Patellar- och akillesreflexer mycket livliga, klonustendens hö.
Babinski klart positiv bilat. Obetydlig tonusökning vid snabba passiva rörelser, något tydligare då hastigheten ökar i rörelsen, inget riktigt fällknivsfenomen. Ingen patellarklonus. Mycket livliga reflexer i båda armarna. Bukreflexer saknas. Grasset med diskret, men klar pronation hö, lätt vä."
Balans nedsatt, kan inte parera lätt knuff.
Instämmer i misstanke om demyeliniserande sjukdom.
Vi kallar pat på lumbalpunktion.
Därefter gjorde jag LP och MR för att utreda MS och Borrelia vad jag förstår. Frågeställningen var demyeliserande sjukdom?
Jag blev sjukskriven i maj 1997 och har i princip inte jobbat sedan dess. Det gick väldigt snabbt när jag väl kom till läkare och då hade jag kämpat länge utan att uppsöka läkare.
Journalanteckning 970821
Aktuellt: Utreds för gångsvårigheter och känselstörning fläckvis i undre kroppshalvan.
Anamnes sannolikt tillbaka till -92. Också ryggtrötthets/värkproblem.
Oförändrade symtom, stumhetskänsla i benen,,domningar över båda låren.
Spänd. Mycket livliga patellar- och akillesreflexer, möjligen med viss hö-sidig övervikt.
Babinski pos bilat.
Barre susp pos bilat.
Knä/hälpekning långsamt, men i övrigt u.a.
Huvuddiagnos:Gång med spastiskt inslag.
Där gjorde han bedömningen att min sjukdomshistoria sannolikt startade 1992,
("Anamnes sannolikt tillbaka till -92"), det vill säga, samma år som förlossningen.
Neurologen skrev 1997-10-16 en remiss för VEP och SEP
"Diagnosfrågeställning: Demyeliserande sjukdom??"
"Några års anamnes på ryggtrötthet, småningom tunga, släpande ben. I status hyperreflex och pos Babinski bilat, fläckvis känselnedsättning på låren."
I intyg till Försäkringskassan 980223 har neurologen skrivit:
"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92. Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem, en rätt avsevärd viktökning under graviditeten bedömdes vara viktig orsak till ryggproblemen. Småningom till kom mer bekymmer från benen. En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmott apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares och vi utredde pat med magnetkameraundersökning av rygg, ryggmärg, spinalvätskeanalyser. Inget patologiskt fynd. Misstanke i första hand på demyeliniserande sjukdom. Kompletterande neurofysiologisk undersökning med VEP, SEP utan hållpunkter för demyeliniserande sjukdom. Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har pat också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet, kraftlöshet.
Sammanfattande bedömning av hälsotillståndet:
En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan. Pat har följts upp med täta kontroller här under knappt ett år och gångsvårigheterna har dessvärre progredierat. Uppvisar nu en mer påtaglig gångrubbning med spasticitet och toedrag. Orsaken oklar. Misstanke om demyeliniserande sjukdom men magnekameraundersökning, spinalvätskeanalyser har inte givit stöd för denna misstanke.
Vad jag kan förstå var anledningen till att mitt sjukdomstillstånd, en misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (tidigare) myelit inte upptäcktes då under utredningen, var för att neurologen hade fel frågeställning till MR och andra undersökningar. Mitt myelit som jag säkerligen hade redan då hittades inte eftersom frågeställningen var fel. Min sjukdom såg från början ut som MS.
Han skrev i min journal 000921:
Oförändrade besvär. Går släpande med ena benet, ont i benen, ont i kroppen. Även svårt att sitta.ner.
Bedömning: Tillståndet oförändrat. Gångrubbning med centralnervösa komponenter. Babinski, tonusökning, reflexstegring.
Organisk utredning utan påvisad etiologi. Gångrubbning kompliceras troligen av en funktionell pålagring.
Allt det här fanns med till skiljenämnden.
Trots att jag hade så svåra neurologiska symtom.och gav neurologen intyg i april 2000 från min sjukgymnast om att fortsatt utredning var önskvärd, eftersom något var neurologiskt fel, som hon skrev två gånger i det intyget, valde han att strunta i att utreda mig vidare. Även mina psykiska friskförklaringar från både psykolog på rehab och psykiater har han struntat i.
Han har utrett mig för MS och Borrelia bara och därefter har han skrivit i min journal och i brev till annan neurolog om att jag är noggrannt utredd och att gångrubbningen troligen kompliceras av en funktionell pålagring.
I det omnämnda brevet till den andra neurologen skrev han:
"Patienten är noggrant utredd MR- och liquomässigt utan att vi kunnat finna någon bakomliggande patologi. Jag har uppfattat tillståndet som en gångrubbning på organisk basis med en funktionell pålagring.
Efter långvarig sjukskrivning och stora svårigheter att återgå i arbete utreddes patienten på rehabiliteringsmedicinska kliniken.
Även psykiatriskt bedömd."
När man läser det här brevet får man uppfattningen att psykiater och psykolog stödjer honom i den här teorin om funktionell pålagring. Han underlåter att säga att jag är psykiskt friskförklarad och antyder precis motsatsen. Sanningen är ju den att jag var psykiskt friskförklarad både av psykolog på rehab och psykiater redan 1998 och i januari1999. Dessutom blev jag inte alls tvingad att skrivas in på Rehab som det lät i brevet, utan jag bad om det själv, eftersom jag trodde att det kunde vara bra för mig.
Sedan har efterföljande neurologer som jag har träffat hakat på och också antytt att det skulle vara funktionellt. Antagligen för att det står i min journal hos den första neurologen.
Utom min nuvarande neurolog som gjorde en seriös utredning och hittade mitt myelit. Jag kom till honom först några månader efter skiljeförhandlingen.
Min neurolog har skrivit i intyg 2011-05-11
"Intyg angående sjukdom
Anita har alltsedan en epiduralbedövning i början av 90-talet upplevt motorisk och sensorisk nedsättning i nedre extremiteter. Kliniskt finns tecken till både motorisk och sensorisk nedsättning med stegrade reflexer och förhöjda vibrationströsklar. Sammantaget bild förenlig med genomgången myelit.
MR undersökning av ryggmärgen ger visst stöd för detta då man ser misstänkt signalförändring i cervikala ryggmärgen som skulle kunna vara en rest efter myelit. Sammantaget bedöms tillståndet således som rest efter genomgången myelit.
Under senare år har det tillkommit extrapyramdiala symptom där kliniken sammantaget med resultat av DAT scan ger underlag för bi-diagnosen Parkinsons sjukdom."
Min huvuddiagnos är Myelit och jag har även extrapyramdiala symtom.
Myelit är inflammation i ryggmärgen som man kan få av en infektion. Myelit liknar MS.
I ansökan för parkeringstillstånd i september 2010 har min neurolog skrivit som diagnos:"Myelit" sedan 90-talet och under beskrivning av funktionshindret: Motorisk nedsättning, spastisk parapares, samt nedsatt balans i benen med en maximal gångsträcka på ett hundratal meter. Har även extrapyramdiala symptom och tar för detta Madopark.
I intyg i december 2010 har min neurolog skrivit att: Funktionshindret är Spastisk parapares (= motoriskt bortfall) till följd av myelit sedan 90-talet och att detta gör att jag har svårigheter att gå, ökad uttröttbarhet, max gångsträcka ca 100 meter, nedsatt balans.
Min sjukgymnast som för övrigt är specialiserad på neuro, har sagt till mig i alla år att det här är 110 % inte funktionellt utan det är neurologiskt. Intyg från sjukgymnasten fanns med till skiljenämnden där hon bland annat skrev att fortsatt utredning var önskvärd eftersom något var neurologiskt fel.
Neuropsykologen på rehab på sjukhuset sa när jag var inskriven där att det här absolut inte är psykiskt som jag har berättat tidigare på bloggen.
Psykiatern som jag uppsökte för att få "friskintyg" skrev i intyg 990115:
Att jag har genomgått Königoperation på bägge fötter eftersom jag stöter i fötterna när jag går. Att jag såväl i stående som vid gång på golv har påtagliga balanssvårigheter. Benen släpar vid gång, speciellt vänster. Ökad tonus i vadmuskulatiren.
Psykisk status: Pat är klar, orienterad och alert vid samtal. Hon ger en fullödig formell och emotionell kontakt. Ingen depressivitet. Ingen ångest. Ingen affektlabilitet. Utstrålar glädje och tillförsikt.
Bedömning: Förekomsten av symtom och symtomförloppet liksom patientens eget agerande talar direkt emot psykisk åkomma. Jag finner ingen primär psykisk sjukdomskomponent, ej heller någon psykisk pålagring. Därför är min bedömning den att pat trots allt hon gått igenom, alltfort har en utmärkt god psykisk hälsa.
Det här utlåtandet från psykiatern fanns med till skiljenämnden.
Flera av oss skadade har blivit tillfrågade om hur vi har det hemma och hur relationen till våra män är. Jag liksom flera andra av de skadade kvinnorna har fått uppsöka psykiater eller psykolog för att skaffa oss "friskintyg".
Jag tycker att jag hade bra på fötterna för att "bevisa" ett orsakssamband med epiduralen redan vid skiljeförhandlingen. Trots det har jag inte fått någon ersättning från patientförsäkringen för att vi inte kunde "bevisa" ett orsakssamband med epiduralen.
Den andra kvinnan som jag har berättat om och bifogat artikel från SvD, har ett orsakssamband satt av anestesiläkare. Trots det har hon inte fått ersättning från patientförsäkringen för att "skadan inte hade kunnat undvikas". Hon fick 200.000 kr av nåd (ex gratia) från regeringen. Men det är ju ett löjligt litet belopp med tanke på hur hennes och hennes familjs liv har blivit efter förlossningen. .
Egentligen vet jag bara en enda kvinna som har fått ersättning från patientförsäkringen för sin svåra skada av en epidural. Hon hade både mycket svår smärtproblematik och förlamning och hon fick enligt uppgift det löjligt låga beloppet om 15.000 kr. Hon ingår väl därmed i LÖF:s statistik över utbetalda ersättningar för det året som hon fick pengarna antar jag och höjer upp statistiken/procenten av utbetalda försäkringsersättningar.
De andra skadade kvinnorna som jag har kontakt med har inte fått ersättning, antingen med motiveringen att det inte är ett övervägande sannolikt orsakssamband med epiduralen eller att skadan inte har kunnat undvikas.
För en del av oss kom symtomen direkt, vilket krävde omedelbar sjukvård och för andra har symtomen kommit lite mer smygande. För oss alla kändes det direkt att det hände något i kroppen. Sedan är det väldigt svårt att ta till sig att just jag har blivit så svårt skadad bara av att föda barn eftersom sånt inte händer. Det är så väldigt svårt att ta in. Man vill ju bara att kroppen ska vara som den var innan förlossningen. Dessutom ska vi ta hand om våra barn och familjer och få livet att fungera i övrigt också så jag tror att det kan vara lätt att blunda för sina problem.
Är det bara vi kvinnor som ska ta alla risker när vi föder barn, helt ovetande om riskerna?
Kan det verkligen vara rätt att vi får klara oss själva bäst vi kan efteråt?
Innan förlossningen var vi självständiga och självförsörjande kvinnor med en yrkeskarriär. Nu är vi lågavlönade förtidspensionärer eller långtidssjukskrivna beroende av våra män både ekonomiskt och rent praktiskt. Vi har en mycket försämrad ekonomi livet ut på grund av att vi inte kan arbeta och tjäna in en bra pension. Dessutom har vi svåra smärtor och gångsvårigheter (förlamning) eller andra besvär.
Allt detta på grund av att vi åkte in till BB för att föda barn.
Ja vad ska man säga?
Visst hade skadan kunnat undvikas och som sagt var hur ska vi skadade kunna bevisa ett mycket övervägande sannolikt orsakssamband med epiduralen?
Faktum kvarstår att vi har blivit skadade i sjukvården vid våra förlossningar och fått våra liv förstörda. Det kan väl inte vara vårt fel?
Hur kan vi bli ansvariga för konsekvenserna av felbehandlingen vid våra förlossningar?
Det måste vara ett systemfel när det är så här omöjligt att "bevisa" ett orsakssamband med epiduralen när vi har blivit så fruktansvärt sjuka av epiduralen vid våra förlossningar. Som dessutom har blivit bestående för oss livet ut.
Kan det verkligen vara avsikten med patientförsäkringen, att vi som har skadats i sjukvården inte ska ha ersättning?
Vi som har blivit skadade är helt rättslösa.
lördag 29 september 2012
Artikel i Aftonbladet om Hannah Graafs förlossning då epiduralen sattes fel
Idag är det en artikel i Aftonbladet om Hannah Graafs förlossning för tio veckor sedan, då epiduralen sattes fel och hon fick en så kallad durapunktion. Artikeln handlar om hur sjuk hon blev men att hon nu mår bättre. Enligt artikeln lider hon fortfarande av huvudvärk och ömhet i ryggen.
Jag bifogar artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article15523264.ab
Jag hoppas innerligt att det går bra för henne och att huvudvärken och ömheten i ryggen går över så småningom.
I onsdags var det ett väldigt intressant program på Uppdrag granskning om brister i förlossningsvården. De skador som det handlade om i det här programmet var sfinkterruptur och om hur de skadade kvinnorna har svårt att få hjälp i sjukvården.
Bifogar länkar:
http://www.svt.se/ug/allvarliga-forlossningsskador-syns-inte-i-journalerna
http://www.svt.se/ug/kliniker-belonas-om-de-inte-rapporterar-forlossningsskador
Jag har tidigare fått en kommentar på bloggen från en kvinna "Valkyria" som hade en sådan skada och hon hade förutom fysiska problem efter sin förlossning även svårigheter att få ersättning från patientförsäkringen. Precis som jag och andra kvinnor som har skadats av epidural vid våra förlossningar som inte heller får ersättning från patientförsäkringen.
Varför är bevisbördan så oerhört stor för oss? Det är en omöjlig uppgift att bevisa ett orsakssamband.
Varför har vi så svårt att få hjälp?
Vi kvinnor åkte bara in till BB för att föda våra efterlängtade barn och har blivit så svårt skadade vid våra förlossningar och vi får klara oss helt själva efteråt.
Det kan inte vara rätt. Varför tas vi inte på allvar?
Jag bifogar artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article15523264.ab
Jag hoppas innerligt att det går bra för henne och att huvudvärken och ömheten i ryggen går över så småningom.
I onsdags var det ett väldigt intressant program på Uppdrag granskning om brister i förlossningsvården. De skador som det handlade om i det här programmet var sfinkterruptur och om hur de skadade kvinnorna har svårt att få hjälp i sjukvården.
Bifogar länkar:
http://www.svt.se/ug/allvarliga-forlossningsskador-syns-inte-i-journalerna
http://www.svt.se/ug/kliniker-belonas-om-de-inte-rapporterar-forlossningsskador
Jag har tidigare fått en kommentar på bloggen från en kvinna "Valkyria" som hade en sådan skada och hon hade förutom fysiska problem efter sin förlossning även svårigheter att få ersättning från patientförsäkringen. Precis som jag och andra kvinnor som har skadats av epidural vid våra förlossningar som inte heller får ersättning från patientförsäkringen.
Varför är bevisbördan så oerhört stor för oss? Det är en omöjlig uppgift att bevisa ett orsakssamband.
Varför har vi så svårt att få hjälp?
Vi kvinnor åkte bara in till BB för att föda våra efterlängtade barn och har blivit så svårt skadade vid våra förlossningar och vi får klara oss helt själva efteråt.
Det kan inte vara rätt. Varför tas vi inte på allvar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)