I februari 2008 inkom min advokat med yttrande över LÖF:s svaromål samt slutlig bevisuppgift till skiljenämnden.
PSR gör i svaromålet åtskillnad mellan Anita x besvär på höger och vänster sida. Det kan konstateras att Anita x har haft problem både på höger och vänster sida från tiden för anläggandet av epiduralkatetern. I denna del hänvisas till bilaga 20 i detta yttrande där det konstateras att Anita x har Babinski klart positiv bilateralt (se även samstämmiga slutsatser, bilaga 3 och 5 í yttrandet av den 4 december 2007) Såsom även redogjorts för i yttrandet av 4 december 2007 kände Anita x omedelbart vid anläggandet av epiduralkatetern en oerhörd smärta i vänster höft som strålade ner i vänster ben och dagen efter förlossningen hade Anita x ingen känsel i höger lår.
Dessa besvär har inte varit av övergående natur utan har på sätt som tidigare redovisats succesivt förvärrats till det invalidiserande tillstånd som Anita x befinner sig i idag.
Det samband som LÖF finner mellan smärtreaktionen i vänster höft och ben samt anläggandet av epiduralkatetern gör sig således gällande på Anita x samtliga åberopade besvär. Dessa omfattande skadeverkningar utgör sammantaget en svår invaliditet såsom avses i 2.2 § ersättningsbestämmelserna.
LÖF:s inställning till käromålet grundar sig huvudsakligen på innehållet i de tre sakkunnigutlåtanden som inhämtats. Med full vetskap om att de tre sakkunnigläkarna skall höras inför skiljenämnden, finner Anita x det ändå angeläget att redan här lämna några kommentarer till innehållet i de av LÖF åberopade omständigheterna.
Utlåtandena kan sammanfattas enligt följande:
1) De omedelbara besvär Anita x drabbats av är resultatet av en perifer neuropati, som är vanlig vid graviditet och som inte har något samband med epiduralanestesin. Senare neurologiska besvär har inte med övervägande sannolikhet orsakats av den inlagda epiduralkatetern (Dr 1 och Dr 2)
2) Anita x har sannolikt drabbats av en accidentell nervrotskontakt vid anläggandet av katetersystemet. Detta är emellertid en icke undvikbar komplikation (Dr 3)
Av det ovanstående framgår att de tillfrågade läkarnas bedömningar skiljer sig på väsentliga punkter.
Det som förenar de tillfrågade läkarnas bedömningar är slutsatsen "icke ersättningsbar behandlingsskada".
Gemensamt för de tre utlåtandena är vidare att de utgår från en grav missuppfattning av de faktiska omständigheterna. De tillfrågade sakkunnigläkarna talar samtliga om "de neurologiska besvär som uppkommer långt senare". På sätt som redovisats i målet har det emellertid inte funnits något besvärsfritt intervall efter de omedelbara besvären efter förlossningen. De neurologiska besvär, som debuterade omedelbart efter förlossningen i xx 1992, gick aldrig tillbaka utan tilltog tvärtom i art och omfattning under den efterföljande tiden. Som vidare redovisats började Anita x oförklarligt trampa fel och ramla i augusti 1992 (= skadeåret), varefter besvären succesivt kom att förvärras till aktuell status, innebärande en mycket grav funktionsnedsättning i gångapparaten för vilken Anita x varit sjukskriven i stort sett oavbrutet sedan 1997. Sedan 2002 har Anita x varit beviljad sjukbidrag och helt sjukbidrag sedan den 1 september 2004. Idag är Anita x tillstånd så allvarligt att hon vid vistelser utanför hemmet är i behov av ledsagare vilket hon erhåller från Röda Korset.
Det förhållandet att Anita x inte varit sjukskriven eller uppsökt läkare för sina besvär förrän i mars 1997 har i sammanhanget ingen självständig betydelse. Anita x var till en början föräldraledig i 1,5 år. Därefter var hon arbetslös under en period och påbörjade sedan en tjänst som enhetschef vid xx xx i september 1994. Som Anita x tidigare förklarat åsidosatte hon länge sina egna besvär och försökte kämpa på, sina besvär till trots, med ett litet barn och ett krävande arbete. Dessa förhållanden, som redovisats inom ramen för patientskadeärendet, bör rimligen tillmätas betydelse i denna kontext.
Anita x skall härefter kommentera de aktuella utlåtandena separat.
Utlåtandet av den 10 maj 2006 från Dr 1
Dr 1 anför att "dokumentationen rörande inläggningen är synnerligen knapphändig". Trots detta förhållande kommer Dr 1 till slutsatsen att "(h)andäggningen av epiduralkatetern var medicinskt motiverad" (utlåtandet s 2 p 3). Det är lite oklart vad Dr 1 avser med denna formulering, som rent språkligt synes besvara två för den aktuella prövningen relevanta frågor, huruvida den aktuella åtgärden - anläggandet av epiduralkatetern - var medicinskt motiverad, samt huruvida utförandet skett de lege artis. Dr 1 motiverar inte närmare hur han - i avsaknad av egentliga journalanteckningar - kommit till denna slutsats. Vad gäller frågan om utförandet, grundar sig Dr 1 på följande förhållande: "det finns ingenting som antyder att den inte skulle ha lagts lege artis".
Enligt Anita x innebär de knapphändiga journalanteckningarna samt den omständigheten att epiduralkatetern aldrig kom att användas, att rekvisitet "medicinskt motiverad åtgärd" ej kan anses uppfyllt. Vidare måste i avsaknad av närmare journalanteckningar Anita x (samt makens) redogörelse läggas till grund för bedömningen av huruvida ingreppet utförts de lege artis. Dr 1 har emelllertid valt att helt bortse från Anita x anförda omständigheter i denna del.
Anita x kan inte närmare kommentera Dr 1 bedömning om hon skulle ha drabbats av "meralgia parestetica. Dr 1 utlåtande grundar sig emellertid på utgångspunkten att "övriga neurologiska besvär uppkommit långt senare", vilket kommenterats ovan och som där anförts inte äger sin riktighet. Det skall vidare tilläggas att sett ut ett skadeståndsrättsligt perspektiv är ett orsakssamband mellan skada och besvär inte uteslutet på den grunden att det under flera år inte föreligger några journalanteckningar.
Utlåtandet av den 12 juni 2006 från Dr 2
Dr 2 konstaterar i likhet med Dr 1 att journalhandlingen kring epiduralanestesin är ofullständigt ifylld. Dr 2 ger vidare en redogörelse för omständigheter kring valet av anestesimetod som i vart fall inte framgår av de journalhandlingar som Anita x har tillgång till. Det är t ex oklart vad Dr 2 påstående om att "(i)ndikationen kom senare på dagen att betraktas som akut varför anestesimetoden ändrades till narkos" hämtats.
Dr 2 anför vidare att epiduralen anlades i mellanrummet mellan andra och tredje ländkotan. I den knapphändigt ifyllda epiduralblanketten är det emellertid antecknat att epiduralen anlades mellan L3 och L4.
Dr 2 anmärker vidare att Anita x uppgivit att hon drabbats av nedsatt känsel i höger ben redan dygnet efter förlossningen, samt att detta styrks av journalhandlingar från återbesöket. Dr 2 anför vidare att domningen enligt uppgift från det juridiska ombudet kom 5 dagar efter operationen. Det finns, vilket Dr 2 formulering låter antyda, inget motsägelsefullt i detta. Av Anita x egen redogörelse, som bilagts anmälan och som rimligen bör kunna tjäna som utgångspunkt för de faktiska omständigheterna framgår följande: "Dagen efter hade jag ingen känsel i höger lår vilket jag påpekade för personalen. När jag gick hem från BB fem dagar efter förlossningen hade jag domningar och stickningar i höger lår. En vecka efter förlossningen var jag på BB-avdelningen polikliniskt och tog bort stygnen. Den läkare som jag träffade då gjorde en journalanteckning om mina problem som kom efter insättningen av epiduralkatetern".
På motsvarande sätt synes Dr 2 antyda att det finns något motsägelsefullt i journalanteckningarna från 1997 från husläkaren avseende Anita x redogörelse för besvärens debut, vilket inte är fallet. På sätt som redovisats tidigare förvärrades de neurologiska besvären över tiden, vilket dessa journalanteckningar också utvisar.
Dr 2 refererar vidare till ett intyg från första neurologen 990215 till PSR. Dr 2 underlåter emellertid att kommentera det andra intyg som utfärdats av samme läkare, denna gång till försäkringskassan.
I till PSR ingivet intyg 980223 anför första neurologen:
"Kvarstående känselstörning i huden efter ryggbedövning i samband med kejsarsnitt -92. Närmaste åren ryggbesvär av karaktär ryggtrötthetsproblem. Småningom tillkom mer bekymmer från benen.
En känsla av stelhet, muskeltrötthet. Började gå alltmer slängande med hö fot. Kom till neurologmottagningen apr -97. Uppvisade då en spastisk parapares. Förutom stelheten och muskeluttröttbarheten i benen har patienten också besvärats av en allmänt ökad uttröttbarhet.
Status: Långsam gång med tydliga toedrag, särskilt vä sid. Positiv babinski hö sida. Misstänkt positiv vä. Bilateral central pares i benen (förlamning båda sidor)."
I en sammanfattning av X hälsotillstånd anför neurologen "En succesivt tilltagande parapares med debut sannolikt för några år sedan".
De journalanteckningar från sjukhusets rehabklinik 981022 med noteringar angående "dans" och "snabbare gång" som Dr 2 valt att lyfta fram skall jämföras med det i ärendet intagna sjukgymnastanteckningarna från samma tid (bil 2 till yttrandet av den 4 december 2007.
971014 antecknas: "Armar påverkade. Ökad tonus, ont lumbal vid palp. Ont/stelhet i talocruralleder bilat. Tar snedsteg när hon står och pratar med mig. Armreflexer u a men anger att det går trögt med finmotoriska rörelser ././.Sammanfattning: Rygg, fot och höfter börjar ta stryk av den ökade tonusen.
990329 antecknas: Ont i bröstrygg/axelleder/lumbal fotleder. Rör sig långsamt. Försenade balansreaktioner".
Det skall ånyo understrykas att det inte rör sig om något lättare symtom, utan om ett mycket omfattande rörelsehandikapp, för vilket Anita x redan 1998 beviljades bilstöd från försäkringskassan, parkeringstillstånd samt - 1999 - färdtjänst. Som tidigare anförts är det aktuella funktionshindret av en sådan omfattning att det gör Anita x helt arbetsoförmögen.
Vad gäller Dr 2 sammanfattning samt bedömning avseende det medicinskt motiverade med anläggandet av epiduralkateter samt huruvida anläggandet skedde "de lege artis", hänvisas till ovan anförda kommentarer till Dr 1 utlåtande. Det framgår inte heller av Dr 2 utlåtande hur denna kunnat komma fram till de slutsatser han gör i dessa relevanta frågor på basis av de mycket knapphändiga journalanteckningarna. Hänvisningen till att den gängse uppfattningen att ryggbedövning är den säkraste metoden för barn och moder vid planerade kejsarsnitt skall ställas dels mot det kända riskerna som man i enlighet med skrivelsen av den 22 september 2005 bilagda underlaget vet att denna metod trots allt är förenade med, dels den faktiska omständigheten i det aktuella fallet att epiduralkatetern aldrig kom att användas. Avsaknaden av i journalerna angiven orsak till det senare förhållandet skall också läggas till grund för bedömningen i denna del.
Dr 2 grundar sin slutliga bedömning att det inte föreligger något samband mellan Anita x alltmer försvårade besvär och anläggandet av epiduralkatetern framförallt på påståendet att de inte har något tidsmässigt samband. Denna bedömning baserar sig således, som utvecklats inledningsvis, på en felaktig utgångspunkt. Då detta är så centralt skall följande ånyo framhållas:
1) Besvären har ett klart tidsmässigt samband då Anita x kom in frisk och besvärsfri till förlossningen xx xx 1992 och skrevs ut därifrån med i anmälan angivna neurologiska besvär.
2) De neurologiska besvär som ligger till grund för Anita x anmälan har inte debuterat långt senare. Anita x har nu vid upprepade tillfällen förklarat att hon allt sedan skadetillfället haft neurologiska besvär, som gradvis förvärrats. Något besvärsfritt intervall föreligger ej.
Dr 2 anför avslutningsvis att de utredningar som gjorts inte "kunnat påvisa någon orsak till Anita x mångfacetterade besvär som kunnat relateras till epiduralkatetern". Det skall i detta sammanhang särskilt framhållas att de omfattande utredningar som gjorts inte heller kunnat visa någon alternativ orsak till besvären. Detta skall dock utvecklas under kommentaren till Dr 3 utlåtande nedan.
Utlåtande 2006-07-14 från Dr 3
I Dr 3 utförliga och genomarbetade utlåtande finns några punkter som Anita x särskilt önskar kommentera. Dr 3 finner att "uppgifter från Anita x sannolikgör att det vid anläggandet av katetersystemet inträffade en accidentell nervrotskontakt med därav följande smärta". Dr 3 menar dock att detta är en icke undvikbar komplikation. Han utvecklar emellertid inte varför detta skulle vara en icke undvikbar komplikation och det kan noteras att detta inte är ett krav enligt tillämpliga ersättningsbestämmelsen 2.2.
Dr 3 anför vidare att den samlade neurologiska neurologin ej är förenlig med ett resttillstånd efter mekanisk nervrotsskada.
Det skall noteras att Dr 3 anför att "om det utöver den sannolika accidentella nervrotskontakten trots tidigare angiven mycket låg statistisk sannolikhetsgrad de facto uppkom ett epiduralt hemtom gäller enl min bedömning det följande: komplikationen var ej undvikbar, hematomets symtomatologi var så lindrig att man ej skulle ha intervenerat kirurgiskt utan endast inväntat den spontana hematomresorption som sker över tid, hematomet kan ej förklara den symtomatologi som A x har utvecklat.
Detta konstaterande står emellertid i strid med av Anita x framtagna referenser till forskningsresultat kring den aktuella frågan och som samtliga tillfrågade sakkunnigläkare lämnat i stort sett okommenterade. Det ska härvid även understrykas att den låga statistiska graden och bedömningen att komplikationen ej var undvikbar inte fråntar Anita x rätt till ersättning enligt den tillämpliga bestämmelsen 2.2. Det är just denna typ av allvarliga, sällan förekommande och ej undvikbara skador som skall ersättas enligt bestämmelsen.
Till bemötande av Dr 3 ståndpunkt avseende den symtomatologi som Anita x utvecklat får Anita x här särskilt lyfta fram skrivelsen benämnd "Antikoagulantiabehandling och Ryggbedövning - svenska riktlinjer". vari anges att (e)n av de allvarligaste komplikationerna till punktion i spinalkanalen är bestående neurologiska bortfallssymtom till följd av kompression utövad av ett hematom", att "svår spinal - (flera stick) utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom" samt att symtom som kan ses vid hematomutveckling är "Pares i benen (debutsymtom i 46 %. Ryggsmärtor (debutsymtom i 38 %. Sfinkterrubbningar. Sensibilitetsbortfall. Radierande smärtor. Förlängd pares efter central blockad" (se bevisuppgift p 12)..
Anita x besvär är således typiskt sett sådana som kan uppstå vid felaktigt handhavande av epiduralkateter.
Dr 3 redogör avslutningsvis för de många alternativa skadeorsaker som utretts och som det i enlighet med Dr 3 utlåtande ej finns hållpunkter för. Dr 3 anför att det föreligger en mångfald ytterligare neurologiska diagnoser som "är tänkbara inom det differentialdiagnostiska panoramat" (yttrandet s 3). Vilka dessa hittills ej utredda neurologiska diagnoser skulle kunna vara utvecklas inte. Enligt Anita x förefaller det emellertid mindre troligt att de specialistläkare som hon hittills träffat skulle ha underlåtit att misstänka och utreda sådana alternativ, om de förefallit realistiska. Som kommentar till Dr 3 anmärkning att det skulle vara av intresse att ta del av närmare uppgifter rörande fadern med tanke på "den - dock sannolikt avlägsna möjligheten till en genetiskt betingad neurologisk sjukdom" (utlåtandet s 3) skall följande framhållas. Den journalnotering till vilken Dr 3 hänvisar om att Anita x far "haft gångsvårigheter i många år", har sin grund i att fadern, som då var 78 år, genomgått en ögonoperation på grund av grav synstörning och därefter utvecklat gångsvårigheter.
Till komplettering av vad som redan anförts avseende genomförda utredningar av alternativa skadeorsaker, får Anita x avslutningsvis hänvisa till bilagda intyg avseende psykiskt hälsotillstånd av den 15 januari 1999 av Dr x, spec psykiatri, vilket utvisar att Anita x inte lider av någon psykisk åkomma utan har en utmärkt god psykisk hälsa.
Dr 1 och 2 är anestesiläkare och Dr 3 är neurolog.
lördag 9 oktober 2010
torsdag 7 oktober 2010
Skrivelse till skiljenämnden
I skrivelse till skiljenämnden i december 2007 skrev min advokat (lite nedkortat här) :
Orsakssamband föreligger
Till stöd för föreliggande orsakssamband mellan anmäld skada samt besvär får Anita x särskilt framhålla följande omständigheter.
Besvären debuterade vid förlossningen
Anita x var helt besvärsfri före förlossningen och levde ett fysiskt aktivt liv där hon cyklade, simmade, sjöng i kör och gick på Friskis och Svettis regelbundet. Det föreligger inte heller någon utredning eller några journalanteckningar om att Anita x skulle ha lidit av de aktuella besvären före förlossningen: Anita x har allt sedan förlossningen 1992 påtalat att de besvär hon har uppkommit efter och till följd av anläggandet av epiduralkatetern. Omfattande utredning och undersökningar angående Anita x styrker det faktum att hennes hälsotillstånd sedan xx xx 1992 gradvis har försämrats. Det har inte förelegat något besvärsfritt intervall sedan skadetillfället. Det tidsmässiga sambandet talar starkt för att besvären orsakats av epiduralkatetern.
Inga alternativa skadeorsaker
Efter omfattande utredningar har alternativa orsaker till konstaterad babinski bilateral, parapares och ökad tonus - såsom tumör, MS och andra neurologiska sjukdomar - uteslutits. Det måste således kunna anses styrkt att hade epiduralkatetern ej anlagts, hade i vart fall anmäld skada inte uppkommit.
Besvären är typiskt sett sådana som uppstår vid felaktivt handhavande av epiduralkateter
De symtom som Anita x lider av är typiskt sett sådana besvär som kan uppkomma vid anläggande av epiduralkateter. Detta framgår av den forskning som bedrivits på området, vilket belyses genom följande artiklar.
I artikeln "Severe complications assosiated with epidural and spinal anastehesias in Finland 1987-1993. A study based on patient insurance claims" av Aromaa U, Lahdensuu M, Conzannitis DA: Bland de anmälda komplikationerna till epiduralbedövning finns "paraparesis", "Peroneal nerve paresis" samt "neurological deficit".
I artikeln "Adverse effects of spinal and epidural anastesia" av Parnass SM, Schmidt KJ
anges "parapleghia from eighter haematoma or abscess, arachnoiditis or trauma" som kända komplikationer.
I en artikel från 2004 presenterades en undersökning om neurologiska komplikationer i Sverige mellan åren 1990-1999 vilket även inkluderade undersökningar kring epiduralkateter ( "Severe Neurological Complications after Central Neurological Blockades in Sweden 1990-1999", av Moen, Dahlgren och Irestedt: Anesthesiology 2004; 101:950-9, s, 950 ff). Enligt författarna så visade resultatet på fler komplikationer än väntat och att det var en större frekvens av neurologiska besvär efter begagnandet av epiduralblockader (s 950). Bland de komplikationer som påträffades i studien återfinns "permanent neurologic damage" (s 950).
I bilagda "Antikoagulantiabehandling och Ryggbedövning - svenska riktlinjer" framhålls att utövandet av epiduralbedövning är en komplicerad teknik som ställer stora krav på organisation och kunskap och utövarna måste vara väl förtrogna med konceptet (s 10). I riktlinjerna anges att "(e)n av de allvarligaste komplikationerna till punktion i spinalkanalen är bestående neurologiska bortfallssymtom till följd av kompression utövad av hematom" (s 11). Vidare framhålles att "svår spinal - (flera stick) utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom" (s 9). I riktlinjerna påpekas att symtomgivande spinalblödning efter ryggbedövning är en allvarlig komplikation som kräver omedelbara åtgärder (s 2).
Symtom som kan ses vid hematomutveckling är i enlighet med riktlinjerna (s 12):
"* Pares i benen (debutsymtom i 46 %)
* Ryggsmärtor (debutsymtom i 38 %)
* Sfinkterrubbningar
* Sensibilitetsbortfall
* Radierande smärtor
* Förlängd pares efter central blockad"
I ett yttrande av x x , ordförande i Sveriges Allmänna Patientförening framgår att symptomförloppet kan te sig olika för olika personer men att Anita x ändå är ett typexempel på att något gått snett vid anläggandet av epiduralkatetern.
Sammanfattningsvis utvisar ovan anförda omständigheter att det vid anläggandet av epiduralkatetern har uppstått en skada som hos Anita x medfört aktuella besvär.
I enlighet med vad som ska anföras nedan omfattas behandlingsskadan av såväl § 2.1 som § 2.2 i ersättningsbestämmelserna. Först ska rekvisiten jämlikt § 2.1 genomgås.
Anläggandet av epiduralkatetern var inte en medicinskt motiverad åtgärd
I ovan redovisade artikel av Moen, Dahlgren och Irestedt förordar författarna - mot bakgrund att det föreligger risker för svåra komplikationer - att ett anläggande av epiduralkateter endast skall ske efter noggrant övervägande (s 958). I Anita x fall synes anläggandet av epiduralkatetern överhuvudtaget inte ha föregåtts av något övervägande. I vilket fall bär journalerna inte spår av detta. Åtgärden föregicks inte heller av någon diskussion med Anita x avseende de eventuella riskerna med epiduralkatetern. I synnerhet med tanke på att katetern - genom ett strax därpå fattat beslut från sjukhusets sida - ej kom att användas, måste det starkt ifrågasättas huruvida det varit medicinskt motiverat att anlägga den aktuella katetern i Anita x fall. Anita x gör gällande att så ej var fallet.
Skadan hade kunnat undvikas genom ett annat utförande
Som framgår av redogörelsen ovan misslyckades anläggandet av epiduralkatetern vid det första försöket. Anita x kände omedelbart en oerhörd smärta i höften och smärtan strålade ner i benet. Stämningen bland personalen i samband med ingreppet var okoncentrerad. Dessa omständigheter bekräftas av barnets far. Det faktum att det inte framgår av journalerna att det rörde sig om två försök beror sannolikt på en brist i sjukhusets rutiner. På sätt som redovisats ovan framhålles i en av de citerade studierna att flera stick utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom. Med hänsyn taget till samtliga dessa omständigheter gör Anita x gällande att man hade kunnat undvika skadan genom ett annat - mer omsorgsfullt och professionellt - utförande vid anläggandet av epiduralkatetern.
Behandlingsskada jämlikt § 2.1 ersättningsbestämmelserna föreligger således. På sätt som ovan anförts gör Anita x även gällande att behandlingsskadan omfattas av § 2.2 i ersättningsbestämmelserna.
Rätt till ersättning enligt 2.2
Då det ingrepp som orsakat Anita x skada är en rutinmässig behandling i form av en epiduralbedövning i samband med förlossning och Anita x skada lett till svår invaliditet är Anita x berättigad till ersättning även enligt Villkoren 2.2.
Skälighetsbedömningen skall baseras på den faktiska kunskap om patientens vårdbehov och tillstånd i övrigt som finns vid skaderegleringstillfället. Vid värderingen av om svår invaliditet föreligger ska hänsyn tas till hur skadan påverkar den skadelidandes hela livssituation.
Det kan konstateras att Anita x skadats till följd av en vanlig epiduralbedövning vid kejsarsnitt. Då behandlingen satts in som smärtlindring är det uppenbart att den träffas av bestämmelsen då skadan obehandlad är av övergående art. Att just epiduralbehandlingar omfattas av bestämmelsen redogörs även för i SOU 2004:12 s 129 f.
Det kan även konstateras att Anita x idag lider av svår invaliditet och att hela hennes livssituation försämrats av skadan. Det skall här framhållas att Anita x idag är helt arbetsoförmögen till följd av skadan och att hon är vidare berättigad bilstöd, parkeringstillstånd samt färdtjänst. Det är sammanfattningsvis klart fråga om en svår invaliditet i bestämmelsens mening.
Skälighetsbedömningen skall - som framgår av kommentaren till den aktuella bestämmelsen - göras utifrån Anita x skada idag och det kan konstateras att hennes tillstånd gradvis försämrats de år som löpt efter behandlingen. Detta är en vanlig skadeutveckling för just nervskadorna efter en epiduralbehandling (se bl a: SvD 11 mars 2002 där en artikel återfinns om xx xx. Hon har också skadats vid en epiduralbehandling och hon beskriver hur hon gradvis försämrats. xx xx fick nyligen ersättning "ex gratia" för sina besvär då hon inte omfattades av bestämmelsen i 91 - års reglering, bland annat 2.2, som dock är tillämpliga i Anita x fall.).
Det ovan anförda innebär således att för det fall skiljenämnden finner att Anita x skada med övervägande sannolikhet uppkommit till följd av epiduralbehandlingen men att skadan inte varit undvikbar skall Anita x ändå tillerkännas ersättning med stöd av 2.2.
Sammantaget har Anita x således drabbats av en behandlingsskada jämlikt 2 § 1 eller § 2.2 ersättningsbestämmelserna varför rätt till ersättning föreligger.
Orsakssamband föreligger
Till stöd för föreliggande orsakssamband mellan anmäld skada samt besvär får Anita x särskilt framhålla följande omständigheter.
Besvären debuterade vid förlossningen
Anita x var helt besvärsfri före förlossningen och levde ett fysiskt aktivt liv där hon cyklade, simmade, sjöng i kör och gick på Friskis och Svettis regelbundet. Det föreligger inte heller någon utredning eller några journalanteckningar om att Anita x skulle ha lidit av de aktuella besvären före förlossningen: Anita x har allt sedan förlossningen 1992 påtalat att de besvär hon har uppkommit efter och till följd av anläggandet av epiduralkatetern. Omfattande utredning och undersökningar angående Anita x styrker det faktum att hennes hälsotillstånd sedan xx xx 1992 gradvis har försämrats. Det har inte förelegat något besvärsfritt intervall sedan skadetillfället. Det tidsmässiga sambandet talar starkt för att besvären orsakats av epiduralkatetern.
Inga alternativa skadeorsaker
Efter omfattande utredningar har alternativa orsaker till konstaterad babinski bilateral, parapares och ökad tonus - såsom tumör, MS och andra neurologiska sjukdomar - uteslutits. Det måste således kunna anses styrkt att hade epiduralkatetern ej anlagts, hade i vart fall anmäld skada inte uppkommit.
Besvären är typiskt sett sådana som uppstår vid felaktivt handhavande av epiduralkateter
De symtom som Anita x lider av är typiskt sett sådana besvär som kan uppkomma vid anläggande av epiduralkateter. Detta framgår av den forskning som bedrivits på området, vilket belyses genom följande artiklar.
I artikeln "Severe complications assosiated with epidural and spinal anastehesias in Finland 1987-1993. A study based on patient insurance claims" av Aromaa U, Lahdensuu M, Conzannitis DA: Bland de anmälda komplikationerna till epiduralbedövning finns "paraparesis", "Peroneal nerve paresis" samt "neurological deficit".
I artikeln "Adverse effects of spinal and epidural anastesia" av Parnass SM, Schmidt KJ
anges "parapleghia from eighter haematoma or abscess, arachnoiditis or trauma" som kända komplikationer.
I en artikel från 2004 presenterades en undersökning om neurologiska komplikationer i Sverige mellan åren 1990-1999 vilket även inkluderade undersökningar kring epiduralkateter ( "Severe Neurological Complications after Central Neurological Blockades in Sweden 1990-1999", av Moen, Dahlgren och Irestedt: Anesthesiology 2004; 101:950-9, s, 950 ff). Enligt författarna så visade resultatet på fler komplikationer än väntat och att det var en större frekvens av neurologiska besvär efter begagnandet av epiduralblockader (s 950). Bland de komplikationer som påträffades i studien återfinns "permanent neurologic damage" (s 950).
I bilagda "Antikoagulantiabehandling och Ryggbedövning - svenska riktlinjer" framhålls att utövandet av epiduralbedövning är en komplicerad teknik som ställer stora krav på organisation och kunskap och utövarna måste vara väl förtrogna med konceptet (s 10). I riktlinjerna anges att "(e)n av de allvarligaste komplikationerna till punktion i spinalkanalen är bestående neurologiska bortfallssymtom till följd av kompression utövad av hematom" (s 11). Vidare framhålles att "svår spinal - (flera stick) utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom" (s 9). I riktlinjerna påpekas att symtomgivande spinalblödning efter ryggbedövning är en allvarlig komplikation som kräver omedelbara åtgärder (s 2).
Symtom som kan ses vid hematomutveckling är i enlighet med riktlinjerna (s 12):
"* Pares i benen (debutsymtom i 46 %)
* Ryggsmärtor (debutsymtom i 38 %)
* Sfinkterrubbningar
* Sensibilitetsbortfall
* Radierande smärtor
* Förlängd pares efter central blockad"
I ett yttrande av x x , ordförande i Sveriges Allmänna Patientförening framgår att symptomförloppet kan te sig olika för olika personer men att Anita x ändå är ett typexempel på att något gått snett vid anläggandet av epiduralkatetern.
Sammanfattningsvis utvisar ovan anförda omständigheter att det vid anläggandet av epiduralkatetern har uppstått en skada som hos Anita x medfört aktuella besvär.
I enlighet med vad som ska anföras nedan omfattas behandlingsskadan av såväl § 2.1 som § 2.2 i ersättningsbestämmelserna. Först ska rekvisiten jämlikt § 2.1 genomgås.
Anläggandet av epiduralkatetern var inte en medicinskt motiverad åtgärd
I ovan redovisade artikel av Moen, Dahlgren och Irestedt förordar författarna - mot bakgrund att det föreligger risker för svåra komplikationer - att ett anläggande av epiduralkateter endast skall ske efter noggrant övervägande (s 958). I Anita x fall synes anläggandet av epiduralkatetern överhuvudtaget inte ha föregåtts av något övervägande. I vilket fall bär journalerna inte spår av detta. Åtgärden föregicks inte heller av någon diskussion med Anita x avseende de eventuella riskerna med epiduralkatetern. I synnerhet med tanke på att katetern - genom ett strax därpå fattat beslut från sjukhusets sida - ej kom att användas, måste det starkt ifrågasättas huruvida det varit medicinskt motiverat att anlägga den aktuella katetern i Anita x fall. Anita x gör gällande att så ej var fallet.
Skadan hade kunnat undvikas genom ett annat utförande
Som framgår av redogörelsen ovan misslyckades anläggandet av epiduralkatetern vid det första försöket. Anita x kände omedelbart en oerhörd smärta i höften och smärtan strålade ner i benet. Stämningen bland personalen i samband med ingreppet var okoncentrerad. Dessa omständigheter bekräftas av barnets far. Det faktum att det inte framgår av journalerna att det rörde sig om två försök beror sannolikt på en brist i sjukhusets rutiner. På sätt som redovisats ovan framhålles i en av de citerade studierna att flera stick utgör en klar riskfaktor för blödning och utveckling av spinalhematom. Med hänsyn taget till samtliga dessa omständigheter gör Anita x gällande att man hade kunnat undvika skadan genom ett annat - mer omsorgsfullt och professionellt - utförande vid anläggandet av epiduralkatetern.
Behandlingsskada jämlikt § 2.1 ersättningsbestämmelserna föreligger således. På sätt som ovan anförts gör Anita x även gällande att behandlingsskadan omfattas av § 2.2 i ersättningsbestämmelserna.
Rätt till ersättning enligt 2.2
Då det ingrepp som orsakat Anita x skada är en rutinmässig behandling i form av en epiduralbedövning i samband med förlossning och Anita x skada lett till svår invaliditet är Anita x berättigad till ersättning även enligt Villkoren 2.2.
Skälighetsbedömningen skall baseras på den faktiska kunskap om patientens vårdbehov och tillstånd i övrigt som finns vid skaderegleringstillfället. Vid värderingen av om svår invaliditet föreligger ska hänsyn tas till hur skadan påverkar den skadelidandes hela livssituation.
Det kan konstateras att Anita x skadats till följd av en vanlig epiduralbedövning vid kejsarsnitt. Då behandlingen satts in som smärtlindring är det uppenbart att den träffas av bestämmelsen då skadan obehandlad är av övergående art. Att just epiduralbehandlingar omfattas av bestämmelsen redogörs även för i SOU 2004:12 s 129 f.
Det kan även konstateras att Anita x idag lider av svår invaliditet och att hela hennes livssituation försämrats av skadan. Det skall här framhållas att Anita x idag är helt arbetsoförmögen till följd av skadan och att hon är vidare berättigad bilstöd, parkeringstillstånd samt färdtjänst. Det är sammanfattningsvis klart fråga om en svår invaliditet i bestämmelsens mening.
Skälighetsbedömningen skall - som framgår av kommentaren till den aktuella bestämmelsen - göras utifrån Anita x skada idag och det kan konstateras att hennes tillstånd gradvis försämrats de år som löpt efter behandlingen. Detta är en vanlig skadeutveckling för just nervskadorna efter en epiduralbehandling (se bl a: SvD 11 mars 2002 där en artikel återfinns om xx xx. Hon har också skadats vid en epiduralbehandling och hon beskriver hur hon gradvis försämrats. xx xx fick nyligen ersättning "ex gratia" för sina besvär då hon inte omfattades av bestämmelsen i 91 - års reglering, bland annat 2.2, som dock är tillämpliga i Anita x fall.).
Det ovan anförda innebär således att för det fall skiljenämnden finner att Anita x skada med övervägande sannolikhet uppkommit till följd av epiduralbehandlingen men att skadan inte varit undvikbar skall Anita x ändå tillerkännas ersättning med stöd av 2.2.
Sammantaget har Anita x således drabbats av en behandlingsskada jämlikt 2 § 1 eller § 2.2 ersättningsbestämmelserna varför rätt till ersättning föreligger.
onsdag 6 oktober 2010
Advokatens arbete
Min advokat som jag har haft hjälp av har gjort ett fantastiskt arbete och varit väldigt engagerad i mitt ärende. Hon gjorde verkligen allt hon kunde för att hjälpa mig och hon trodde på mig. Hon har skrivit åtskilliga välformulerade inlagor både till PSR och skiljenämnden och verkligen grävt i mina handlingar, som har blivit ganska många med åren. Inför och under skiljeförhandlingen hade advokaten ett juridiskt biträde som också var väldigt engagerad.
Dessvärre var det ju så att jag hade minnesluckor vad det gäller vad som hände efter förlossningen innan skiljeförhandlingen. Det är inte särskilt konstigt egentligen tycker jag själv att jag hade minnesluckor eftersom jag har varit så väldigt sjuk under så många år
Att jag hade legat på epiduralkatetern under 8 timmar på rygg diskuterade jag inte med min advokat förrän någon dag innan skiljeförhandlingen. Då först fick min advokat det klart för sig genom att vi diskuterade själva förlossningen. Därför kunde jag berätta om det för skiljenämnden personligen under skiljeförhandlingen och det var anledningen till att vi inte hade tagit upp det tidigare i våra skrivelser till PSR och skiljenämnden. Då var det för sent att skriva någonting om det till skiljenämnden.
Därför tog jag upp det muntligt inför skiljenämnden under skiljeförhandlingen. Det var då en nyhet för skiljenämnden.
Jag hade minneslucka om att jag var tillbaka på BB något dygn efter utskrivningen efter att jag hade haft extremt hög feber. Att jag själv hade försökt att få tag i journalerna från BB redan 1999 och ringt och frågat varför det inte var med några journaler från BB utan bara förlossningsjournalen. Jag mindes även att jag frågade personen som jag pratade med, om inte det var lite konstigt att det saknades journaler från BB, och jag har alldeles bestämt för mig att hon instämde i det.
Det minnet väcktes också till liv när min advokat under skiljeförhandlingen påpekade att det inte fanns några journaler från BB och läste ur förlossningsjournalen bl a min förlossningsläkares namn.
Allt det här blev glasklart för mig först efter skiljeförhandlingen så det kände advokaten inte heller till innan skiljeförhandlingen.
Om vi bara hade haft tillgång till journalerna från BB, där det högst troligt står att vi ringde först och frågade vad vi skulle göra när jag hade haft så hög feber och även om återbesöket hos förlossningsläkaren på BB. Då hade det varit mycket lättare för mig att minnas och att förmedla det till advokaten innan skiljeförhandlingen och vi hade även kunnat ta upp det i skrivelser till LÖF/PSR och skiljenämnden.
Dessutom hade BB-journalen varit ett tungt bevismaterial.
Min advokat påpekade under skiljeförhandlingen att anestesijournalen är väldigt knapphändigt ifylld. Det framgår t ex inte att läkaren stack två gånger för att sätta in epiduralkatetern.Det framgår inte heller varför det byttes anestesiform till narkos heller.
Om advokaten och jag hade haft tillgång till de undersökningsfynd som min nuvarande neurolog har gjort 2009, (dvs efter skiljeförhandlingen) hade vi kunnat agera på annat sätt.
Skiljedomen kanske hade blivit helt annorlunda om skiljenämnden hade haft tillgång till dessa viktiga uppgifter dels från mig och om de hade haft tillgång till journalen från BB och de neurologiska undersökningsfynden som min nuvarande neurolog har gjort.
Skiljenämnden hade fått en mycket tydligare och mer rättvis bild om min sjukdomsdebut om vi hade haft tillgång till allt det här innan skiljeförhandlingen.
Dessvärre var det ju så att jag hade minnesluckor vad det gäller vad som hände efter förlossningen innan skiljeförhandlingen. Det är inte särskilt konstigt egentligen tycker jag själv att jag hade minnesluckor eftersom jag har varit så väldigt sjuk under så många år
Att jag hade legat på epiduralkatetern under 8 timmar på rygg diskuterade jag inte med min advokat förrän någon dag innan skiljeförhandlingen. Då först fick min advokat det klart för sig genom att vi diskuterade själva förlossningen. Därför kunde jag berätta om det för skiljenämnden personligen under skiljeförhandlingen och det var anledningen till att vi inte hade tagit upp det tidigare i våra skrivelser till PSR och skiljenämnden. Då var det för sent att skriva någonting om det till skiljenämnden.
Därför tog jag upp det muntligt inför skiljenämnden under skiljeförhandlingen. Det var då en nyhet för skiljenämnden.
Jag hade minneslucka om att jag var tillbaka på BB något dygn efter utskrivningen efter att jag hade haft extremt hög feber. Att jag själv hade försökt att få tag i journalerna från BB redan 1999 och ringt och frågat varför det inte var med några journaler från BB utan bara förlossningsjournalen. Jag mindes även att jag frågade personen som jag pratade med, om inte det var lite konstigt att det saknades journaler från BB, och jag har alldeles bestämt för mig att hon instämde i det.
Det minnet väcktes också till liv när min advokat under skiljeförhandlingen påpekade att det inte fanns några journaler från BB och läste ur förlossningsjournalen bl a min förlossningsläkares namn.
Allt det här blev glasklart för mig först efter skiljeförhandlingen så det kände advokaten inte heller till innan skiljeförhandlingen.
Om vi bara hade haft tillgång till journalerna från BB, där det högst troligt står att vi ringde först och frågade vad vi skulle göra när jag hade haft så hög feber och även om återbesöket hos förlossningsläkaren på BB. Då hade det varit mycket lättare för mig att minnas och att förmedla det till advokaten innan skiljeförhandlingen och vi hade även kunnat ta upp det i skrivelser till LÖF/PSR och skiljenämnden.
Dessutom hade BB-journalen varit ett tungt bevismaterial.
Min advokat påpekade under skiljeförhandlingen att anestesijournalen är väldigt knapphändigt ifylld. Det framgår t ex inte att läkaren stack två gånger för att sätta in epiduralkatetern.Det framgår inte heller varför det byttes anestesiform till narkos heller.
Om advokaten och jag hade haft tillgång till de undersökningsfynd som min nuvarande neurolog har gjort 2009, (dvs efter skiljeförhandlingen) hade vi kunnat agera på annat sätt.
Skiljedomen kanske hade blivit helt annorlunda om skiljenämnden hade haft tillgång till dessa viktiga uppgifter dels från mig och om de hade haft tillgång till journalen från BB och de neurologiska undersökningsfynden som min nuvarande neurolog har gjort.
Skiljenämnden hade fått en mycket tydligare och mer rättvis bild om min sjukdomsdebut om vi hade haft tillgång till allt det här innan skiljeförhandlingen.
tisdag 5 oktober 2010
Patientförsäkring vid behandlingsskada
Patientförsäkring vid behandlingsskada
Ersättningsbestämmelser fr om 91-07-01
§ 1
Till patient som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård, eller till efterlevande till sådan patient lämnas ersättning för behandlingsskada enligt gällande bestämmelser.
§ 2
Med behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art som anges nedan i momenten 2.1 t o m 2.5
2.1
Skada som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersöknng, behandling eller annan dylik åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd som kunnat undvikas.
2.2
Skada som lett till svår invaliditet eller dödsfall och som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning eller behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för patienten.
Det här var de ersättningsbestämmelser som var gällande i mitt fall eftersom skadan uppkom 1992.
Utdrag ur skiljedomen:
Anita x "har yrkat att skiljenämnden fastställer att det föreligger en ersättningsbar behandlingsskada. Hon har vidare yrkat att hon ersätts för sina kostnader i målet."
"Som grund för sitt yrkande har Anita" x "åberopat att hon vid anläggandet av en epiduralkateter xx xx 1992 har tillfogats en skada som enligt § 2 moment 2.1 alternativt moment 2.2 i Ersättningsbestämmelserna fr o m den 1 juli 1991 avseende patientförsäkring vid behandlingsskada utgör en ersättningsbar behandlingsskada".
Jag trodde verkligen att patientförsäkringen fungerade om man blir skadad i sjukvården. Jag trodde att om jag blev skadad inom sjukvården så skulle jag få skadestånd och livränta eftersom jag har åsamkats ett oerhört lidande och förlorat väldigt mycket ekonomiskt.
Jag tror att de allra flesta människor tror att vi är skyddade av patientförsäkringen om vi blir skadade i sjukvården men finns den tryggheten verkligen?
Ersättningsbestämmelser fr om 91-07-01
§ 1
Till patient som skadas i direkt samband med hälso- och sjukvård, eller till efterlevande till sådan patient lämnas ersättning för behandlingsskada enligt gällande bestämmelser.
§ 2
Med behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art som anges nedan i momenten 2.1 t o m 2.5
2.1
Skada som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersöknng, behandling eller annan dylik åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd som kunnat undvikas.
2.2
Skada som lett till svår invaliditet eller dödsfall och som med övervägande sannolikhet uppkommit såsom en direkt följd av undersökning eller behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för patienten.
Det här var de ersättningsbestämmelser som var gällande i mitt fall eftersom skadan uppkom 1992.
Utdrag ur skiljedomen:
Anita x "har yrkat att skiljenämnden fastställer att det föreligger en ersättningsbar behandlingsskada. Hon har vidare yrkat att hon ersätts för sina kostnader i målet."
"Som grund för sitt yrkande har Anita" x "åberopat att hon vid anläggandet av en epiduralkateter xx xx 1992 har tillfogats en skada som enligt § 2 moment 2.1 alternativt moment 2.2 i Ersättningsbestämmelserna fr o m den 1 juli 1991 avseende patientförsäkring vid behandlingsskada utgör en ersättningsbar behandlingsskada".
Jag trodde verkligen att patientförsäkringen fungerade om man blir skadad i sjukvården. Jag trodde att om jag blev skadad inom sjukvården så skulle jag få skadestånd och livränta eftersom jag har åsamkats ett oerhört lidande och förlorat väldigt mycket ekonomiskt.
Jag tror att de allra flesta människor tror att vi är skyddade av patientförsäkringen om vi blir skadade i sjukvården men finns den tryggheten verkligen?
måndag 4 oktober 2010
Mitt arbete - sjukersättning och framtida pension
När jag var gravid 1991 blev jag av med jobbet pga finanskrisen /lågkonjunkturen men jag kunde arbeta på min sambos jobb ända fram till förlossningen i stort sett, för att en person på arbetsplatsen slutade väldigt plötsligt.
När dottern hade blivit nästan 1 år och fem månader skolade jag in henne på dagis i augusti 1993. Innan det var jag föräldraledig.
Höstterminen 1993 läste jag en 20-poängskurs på Universitetet. Jag kände redan då att min hjärna inte fungerade lika bra som den hade gjort tidigare eftersom jag hade svårare att lära än tidigare, men förstod inte varför.Under våren 1994 läste jag någon småkurs och sökte jobb.
På sommaren 1994 var jag på väg till en anställningsintervju då jag märkte att jag stötte i fötterna i marken när jag gick men jag kunde inte förstå varför. Jag gav mig inte tid att analysera det då och sedan gick allt så snabbt. Den 1 september började jag mitt nya jobb som enhetschef på heltid.
Jobbet var roligt och stimulerande men tufft eftersom jag egentligen var sjuk men inte hade förstått det själv. I oktober 1996 bytte jag tjänst på eget initiativ .Jag diskuterade det här med min nya chef (han började hösten 1995), under våren 1996 eftersom jag kände mer och mer att det blev för tufft med chefsjobbet. Jag blev ju bara sjukare och sjukare, fast jag hade ännu inte insett att det var det som var anledningen till att jag inte orkade. Årsskiftet 1996/1997 skulle det dessutom omorganiseras igen. Jag erbjöds en handläggartjänst inom samma enhet.
Under hösten 1996 var min dotter sjukskriven av barnläkare och jag var därför hemma för vård av barn hela hösten ända fram till julen i princip. Jag hade därför inte tid att fokusera på mig själv och mitt sjukdomstillstånd.
Jag kom till sjukgymnasten första gången i februari 1997 och neurolog i april samma år och sjukskrevs från 13 maj 1997 av neurologen. Bortsett från kortare försök till arbetsträning har jag i stort sett varit sjukskriven sedan dess. Jag har sedan 2002 sjukersättning.
Jag fick börja lågt i lön 1 september 1994 på min enhetschefstjänst men utlovades en mycket positiv löneutveckling framöver. En positiv löneutveckling som jag inte fick uppleva eftersom jag blev sjukskriven.
Jag tog under våren 2008 kontakt med mitt gamla jobb inför skiljeförhandlingen, för att ta reda på vad jag skulle ha tjänat om jag hade haft kvar min gamla tjänst som enhetschef. Den person som hade min gamla tjänst hade under våren 2008 dubbelt så mycket i lön än vad jag hade när jag slutade. Visserligen hade tjänsten genomgått vissa förändringar sedan jag hade den men det finns ju ingenting som säger att jag inte skulle ha kunnat ha tjänsten efter dessa förändringar. Tjänsten har förmodligen haft ytterligare löneutveckling sedan dess.
Det här innebär ju att förutom att jag har förlorat väldigt mycket i livskvalité och socialt m m också har förlorat oerhört mycket ekonomiskt. Tänk alla år när jag skulle ha kunnat tjäna så mycket mer pengar än vad jag får i sjukersättning som dessutom inte ens når upp till min gamla lön utan motsvarar c 80 procent av min gamla lön, som alltså var väldigt låg.
När jag sedan får ålderspension får jag betydligt lägre än vad jag skulle ha kunnat jobba ihop om jag hade varit frisk och orkat jobba på min chefstjänst. Det här gäller även tjänstepensionen.
När dottern hade blivit nästan 1 år och fem månader skolade jag in henne på dagis i augusti 1993. Innan det var jag föräldraledig.
Höstterminen 1993 läste jag en 20-poängskurs på Universitetet. Jag kände redan då att min hjärna inte fungerade lika bra som den hade gjort tidigare eftersom jag hade svårare att lära än tidigare, men förstod inte varför.Under våren 1994 läste jag någon småkurs och sökte jobb.
På sommaren 1994 var jag på väg till en anställningsintervju då jag märkte att jag stötte i fötterna i marken när jag gick men jag kunde inte förstå varför. Jag gav mig inte tid att analysera det då och sedan gick allt så snabbt. Den 1 september började jag mitt nya jobb som enhetschef på heltid.
Jobbet var roligt och stimulerande men tufft eftersom jag egentligen var sjuk men inte hade förstått det själv. I oktober 1996 bytte jag tjänst på eget initiativ .Jag diskuterade det här med min nya chef (han började hösten 1995), under våren 1996 eftersom jag kände mer och mer att det blev för tufft med chefsjobbet. Jag blev ju bara sjukare och sjukare, fast jag hade ännu inte insett att det var det som var anledningen till att jag inte orkade. Årsskiftet 1996/1997 skulle det dessutom omorganiseras igen. Jag erbjöds en handläggartjänst inom samma enhet.
Under hösten 1996 var min dotter sjukskriven av barnläkare och jag var därför hemma för vård av barn hela hösten ända fram till julen i princip. Jag hade därför inte tid att fokusera på mig själv och mitt sjukdomstillstånd.
Jag kom till sjukgymnasten första gången i februari 1997 och neurolog i april samma år och sjukskrevs från 13 maj 1997 av neurologen. Bortsett från kortare försök till arbetsträning har jag i stort sett varit sjukskriven sedan dess. Jag har sedan 2002 sjukersättning.
Jag fick börja lågt i lön 1 september 1994 på min enhetschefstjänst men utlovades en mycket positiv löneutveckling framöver. En positiv löneutveckling som jag inte fick uppleva eftersom jag blev sjukskriven.
Jag tog under våren 2008 kontakt med mitt gamla jobb inför skiljeförhandlingen, för att ta reda på vad jag skulle ha tjänat om jag hade haft kvar min gamla tjänst som enhetschef. Den person som hade min gamla tjänst hade under våren 2008 dubbelt så mycket i lön än vad jag hade när jag slutade. Visserligen hade tjänsten genomgått vissa förändringar sedan jag hade den men det finns ju ingenting som säger att jag inte skulle ha kunnat ha tjänsten efter dessa förändringar. Tjänsten har förmodligen haft ytterligare löneutveckling sedan dess.
Det här innebär ju att förutom att jag har förlorat väldigt mycket i livskvalité och socialt m m också har förlorat oerhört mycket ekonomiskt. Tänk alla år när jag skulle ha kunnat tjäna så mycket mer pengar än vad jag får i sjukersättning som dessutom inte ens når upp till min gamla lön utan motsvarar c 80 procent av min gamla lön, som alltså var väldigt låg.
När jag sedan får ålderspension får jag betydligt lägre än vad jag skulle ha kunnat jobba ihop om jag hade varit frisk och orkat jobba på min chefstjänst. Det här gäller även tjänstepensionen.
lördag 2 oktober 2010
Komplementärmedicin
Som jag har berättat tidigare så mådde jag inte bra efter förlossningen .
I augusti 1992 började jag gå på akupunkturbehandling hos en akupunktör. Den här första akupunktören har i intyg skrivit att jag började hos henne på akupunkturbehandling i augusti -92 för att jag inte mådde bra efter förlossningen och att den ena foten inte fungerade normalt när hon träffade mig.
Jag har fortsatt att gå på akupunkturbehandling genom åren och har mått bra av det. Den akupunktör som jag började hos 1994 och fortfarande går hos gör kombinationsbehandlingar med massage och akupunktur och det har hjälpt mig en hel del.mot min stelhet och värk.
Hon skriver i intyg att hon känner mig sedan 1994 då jag gick hos hennes mamma på rosenterapi, att jag inte har varit symtomsfri sedan hon såg mig första gången -94 och att mina symtom har blivit värre sedan dess.
" Anita stötte i fötterna när hon gick, så hon behövde mycket uppmjukande behandlingar på fötterna. Musklerna på framför allt vä ben var mycket spända hela tiden och krampade ibland. Behandlingarna gjorde att hon fick för stunden lättare att röra sig och att musklerna blev mjukare."
I intyget står det också att jag hade sökt hennes mamma 1993 för att se om rosenterapi skulle kunna lindra mina besvär såsom värk i rygg, ben och trötthet.
Eftersom jag var så stel och konstig i kroppen började jag 1993, dvs året efter förlossningen att gå på rosenterapi för att prova om det kunde vara bra för min stelhet, ryggvärk och konstiga känsla i benen.
Jag har också gått mycket på massage för stelheten och värken.
Jag har genom åren periodvis också gått hos kiropraktor och naprapat.
Jag har varit tvungen att gå på fotvård var tredje - var fjärde vecka under många år för att jag har stött i fötterna/tårna när jag går. Jag har gått konstigt länge och går fortfarande konstigt när jag inte har medicinen verksam i kroppen, därför har det blivit stort tryck på tårna. Mina fötter måste skötas fortfarande var fjärde vecka av forvårdare.
Nackdelen är att dessa behandlingar inte subventioneras på något sätt utan att man får bekosta det helt själv. Allt från kiropraktor, naprapat, rosenterapi, massage, fotvård och akupunktur, ingenting av det subventioneras.
Det har ju varit en stor utgiftspost genom åren men det har varit nödvändigt för att jag skulle kunna fungera och orka med vardagen och hålla kroppen någorlunda i schack.
Innan förlossningen hade jag aldrig gått på någon komplementärmedicinsk behandling, bara fotvård en eller två gånger.
I augusti 1992 började jag gå på akupunkturbehandling hos en akupunktör. Den här första akupunktören har i intyg skrivit att jag började hos henne på akupunkturbehandling i augusti -92 för att jag inte mådde bra efter förlossningen och att den ena foten inte fungerade normalt när hon träffade mig.
Jag har fortsatt att gå på akupunkturbehandling genom åren och har mått bra av det. Den akupunktör som jag började hos 1994 och fortfarande går hos gör kombinationsbehandlingar med massage och akupunktur och det har hjälpt mig en hel del.mot min stelhet och värk.
Hon skriver i intyg att hon känner mig sedan 1994 då jag gick hos hennes mamma på rosenterapi, att jag inte har varit symtomsfri sedan hon såg mig första gången -94 och att mina symtom har blivit värre sedan dess.
" Anita stötte i fötterna när hon gick, så hon behövde mycket uppmjukande behandlingar på fötterna. Musklerna på framför allt vä ben var mycket spända hela tiden och krampade ibland. Behandlingarna gjorde att hon fick för stunden lättare att röra sig och att musklerna blev mjukare."
I intyget står det också att jag hade sökt hennes mamma 1993 för att se om rosenterapi skulle kunna lindra mina besvär såsom värk i rygg, ben och trötthet.
Eftersom jag var så stel och konstig i kroppen började jag 1993, dvs året efter förlossningen att gå på rosenterapi för att prova om det kunde vara bra för min stelhet, ryggvärk och konstiga känsla i benen.
Jag har också gått mycket på massage för stelheten och värken.
Jag har genom åren periodvis också gått hos kiropraktor och naprapat.
Jag har varit tvungen att gå på fotvård var tredje - var fjärde vecka under många år för att jag har stött i fötterna/tårna när jag går. Jag har gått konstigt länge och går fortfarande konstigt när jag inte har medicinen verksam i kroppen, därför har det blivit stort tryck på tårna. Mina fötter måste skötas fortfarande var fjärde vecka av forvårdare.
Nackdelen är att dessa behandlingar inte subventioneras på något sätt utan att man får bekosta det helt själv. Allt från kiropraktor, naprapat, rosenterapi, massage, fotvård och akupunktur, ingenting av det subventioneras.
Det har ju varit en stor utgiftspost genom åren men det har varit nödvändigt för att jag skulle kunna fungera och orka med vardagen och hålla kroppen någorlunda i schack.
Innan förlossningen hade jag aldrig gått på någon komplementärmedicinsk behandling, bara fotvård en eller två gånger.
fredag 1 oktober 2010
Hjälp som jag har sökt genom åren
Jag kom till en bra läkare i oktober 1998 och han har hjälpt mig oerhört mycket genom åren. Honom är jag verkligen tacksam för att jag fick komma till.
Han skrev i intyg i december 2003 att jag tidigare varit väsentligen frisk men efter förlossning med epiduralkateter 1992 utvecklat domningar och stickningar i hö lår. Senare under 90-talet utvecklat symtom av neurologisk natur. Utredd i några omgångar på neurologen x x sjukhus för en misstänkt MS men ej fått diagnosen bekräftad. Man har däremot kunnat konstatera en mer ospecifik inflammatorisk påverkan i nervsystemet utan närmare diagnos. Denna leder till en spasticitet framför allt på vänster sida och p g a detta stora gångsvårigheter, svårt att få med sig vänster ben, snubblar lätt och kan inte gå mer än 50-tal meter högst.
P g a detta också balanssvårigheter och något nedsatt motorik även i vänster arm. Patienten besväras av den ökade tonusen och spasticiteten vilket gör att hon också har svårt att hitta bekväma sovställningar och dessutom har en ständig värk i hela kroppen. Detta innebär naturligtvis stora begränsningar i hennes dagliga aktiviteter.
Psykiatern skrev i intyg 990115 att jag har genomgått Königoperation på bägge fötter eftersom jag stöter i fötterna när jag går. Att jag såväl i stående som vid gång på golv har påtagliga balanssvårigheter. Benen släpar vid gång, speciellt vänster. Ökad tonus i vadmuskulatiren.
Psykisk status: Pat är klar, orienterad och alert vid samtal. Hon ger en fullödig formell och emotionell kontakt. Ingen depressivitet. Ingen ångest. Ingen affektlabilitet. Utstrålar glädje och tillförsikt.
Bedömning: Förekomsten av symtom och symtomförloppet liksom patientens eget agerande talar direkt emot psykisk åkomma. Jag finner ingen primär psykisk sjukdomskomponent, ej heller någon psykisk pålagring. Därför är min bedömning den att pat trots allt hon gått igenom, alltfort har en utmärkt god psykisk hälsa.
De här båda läkarna kom jag till första gången 1998.
Sveriges allmänna patientförening har funnits och hjälpt mig och stöttat mig från augusti 1999 då jag först tog kontakt med dem efter att jag hade fått avslag från PSR. Jag fick därifrån tips om att söka upp en ny neurolog för att få hjälp med orsakssambandet och även med mitt sjukdomstillstånd eftersom jag bara blev sämre hela tiden.
Ordföranden i Sveriges allmänna patientförening skrev ett intyg till PSR om att jag är ett typexempel på att det hade gått snett med epiduralen.
Det visade sig vara väldigt svårt att hitta en neurolog som ville hjälpa till.
Jag sökte en neurokirurg privat i oktober 1999.
Han hade rekvirerat mina MR bilder från det första sjukhuset när jag kom till honom men han sa att de var av så dålig bildkvalité att det inte gick att se mycket. Jag fick remiss för MR hals och ländrygg och frågeställningen var: Förklaring till parapares?
Han konstaterade Suspekt post babinski bilateralt.
Jag fick remiss till en neurolog för bedömning eftersom han ville ha stöd för att kunna gå vidare. Den neurolog som jag remitterades till hade man tidigare inte haft någon kontakt med.
Den neurolog som jag kom till bedömde att det var en funktionell gångrubbning och sa att jag hade en väldigt god prognos eftersom det bara var psykiskt. Det kanske var ett psykiskt trauma från förlossningen!!!
Åtta år efter förlossningen!?
Eller hade jag inte haft det lite jobbigt hemma måntro?
I journalen står det: Remiss från Dr x pga suspekt pares.
Aktuellt
Partus -92. Lades epiduralbedövning med initial smärta ner i vä ben. Man retaherade och stack en gång till men någon infusion gjordes ej utan pat sövdes inför sectio. Dagen därpå noterar en bedövningskänsla i hö ben, lårets fram och utsida. Har därefter utvecklat dålig balans, svårigheter att cykla och tendens till att ramla baklänges. Tycker sig även ha fått motoriksvårigheter i armarna och svårigheter att greppa. Vä fot hänger ej med. Tycker sig ha nedsatt känsel framförallt vä sida.
Neuro
En atypisk gångrubbning där pat släpar vä framfot.
Trots det kommer han fram till att det är en funktionell gångrubbning.
Nästa neurolog kom jag till i oktober 2000. När jag gick framför honom i korridoren sa han att det var ju verkligen en rejäl nervskada, inte bara en liten arm eller nåt.
Han konstaterade vid besöket att pat går på ett okarakteristiskt sätt och slår i tån. Har stegrade reflexer och suspekt positiv Babinski bilat. Tonusökning i benen.
Han skickade brevförfrågan till den första neurologen och noterade i sin journal:
Pat anses noggrant utredd och man uppfattar att det rör sig om en organisk gångrubbning med funktionell pålagring.
Jag rekvirerade nyligen en kopia av brevet från den första neurologen där det står att:
"Patienten är noggrant utredd MR- och liquomässigt utan att vi kunnat finna någon bakomliggande patologi. Jag har uppfattat tillståndet som en gångrubbning på organisk basis med en funktionell pålagring.
Efter långvarig sjukskrivning och stora svårigheter att återgå i arbete utreddes patienten på rehabiliteringsmedicinska kliniken.
Även psykiatriskt bedömd."
När man läser det här brevet får man ju uppfattningen att psykiater och psykolog stödjer honom i den här teorin om funktionell pålagring. Han underlåter att säga att jag är psykiskt friskförklarad och antyder precis motsatsen! Sanningen är ju den att jag var psykiskt friskförklarad både av psykolog på rehab och psykiater redan 1998 och i januari1999.
Dessutom blev jag inte alls tvingad att skrivas in på Rehab som det lät i brevet utan jag bad om det själv eftersom jag trodde att det kunde vara bra för mig.
Vid det här laget var jag så trött på neurologer men jag beslutade mig för att söka upp ytterligare en neurolog i juni 2006 bara för att jag måste få hjälp med mitt sjuktillstånd nu eftersom jag bara blev sämre hela tiden. Jag hade gett upp hoppet om att få hjälp med orsakssambandet men jag var så fruktansvärt sjuk så jag behövde verkligen seriös hjälp av en neurolog.
Min underbara läkare som har hjälpt mig genom allt det här jobbiga skrev outtröttligt en ny remiss till en ny neurolog som jag hade hört skulle vara bra. Jag hoppades återigen på att få hjälp.
I journalen står 060619:
Status:
Atypisk framåtböjd gång där hon på något vis knäar sig fram samtidigt som hon släpar vänster ben efter sig.
Bedömning: Märklig symtomatologi. Jag får en ingivelse av extrapyramidal sjukdom. Härutöver tycks en spastisk parapares föreligga men patienten har tonusstegring även i armarna. Gångrubbningen ger för mig ett funktionellt intryck men detta är naturligtvis svårvärderat. Tar fram gamla journaler samt magnetkameraundersökningar.
TiIl min inremitterade läkare skrev han, enligt journalhandlingen som jag har rekvirerat själv:
Har nu gått igenom journaler från xx sjukhus neurologmottagning liksom också neurologen här dr xx, (som var den förra neurologen som jag hade varit hos år 2000), de arbetade alltså på samma ställe.
Denna uppfattning man kan urskilja ur journalerna är att patienten har en objektiv påvisbar spastisk parapares samt härutöver en funktionell gångrubbning. Den utredning som har ägt rum är i mina ögon komplett, möjligen skulle det kunna löna sig att i framtiden fundera på någon heriditär form av spastisk parapares.
I brev till mig skrev han 060629:
"Kopia på journaler från neurologen xx sjukhus har kommit och jag har gått igenom dessa april -97 fram till september -03. Dr xx har, precis som jag, upplevt att du har en ökad grad av spänning i benen framför allt.
Från början fanns, precis som du berättade, en misstanke om MS. Den misstanken släpptes dock rätt snart efter att rygg vätskeprov och magnetkameraundersökningar genomförts - normala.
Den diagnos som man satt är "spastisk parapares" vilket är en beskrivande term för ökad muskelspänning i benen sekundärt till nervskada i centrala nervsystemet".
Alla ovanstående journalutdrag har jag rekvirerat nu det senaste året eftersom jag verkligen ville veta vad det står om mig hos respektive neurolog. Eftersom det är först nu som jag har orkat gräva i det här när jag äntligen har fått mer ork, tack vare Madopark.
Min sjukgymnast har också varit en stödperson Hon sa när jag pratade med henne om det här, att de säger bara hela tiden att det är funktionellt.
Då sa hon att det här är 110 procent INTE funktionellt, det här är neurologiskt!
I juni 2007 träffade jag Färdtjänstens konsultläkare med anledning av förlängning av mitt färdtjänsttillstånd.
Han skrev i sitt utlåtande:
Det var 15 år sedan besvären debuterade och besvären har succesivt försämrats. Hon är numera så pass svag att hon inte är ute och promenerar, möjligtvis runt huset. Den sträcka hon klarar att gå är 20 meter sedan räcker inte krafterna till. Det föreligger en skillnad under dagen, om hon är bättre på förmiddagen då hon inte rör sig så pass mycket blir hon väsentligen sämre på eftermiddagen. Det är framför allt balansen som drabbas på eftermiddagarna, då hon tar sig upp håller hon sig i väggen. (Det här var kl 9 på morgonen).
Undersökning av patienten: Vi går från väntrummet via trapporna en våning ned till läkarrummet. Hon går lätt framåtlutad med små hasande steg. Har generellt dålig balans.
Utanför undersökningsrummet kom han fram till mig igen efter mötet och sa att jag tycker verkligen att du borde ha en neurolog. Du borde ha en neurologkontakt, utvecklingen går framåt väldigt mycket nu på det neurologiska området, det hittas nya mediciner. Du är fortfarande ung så du måste få hjälp.
Efter det tog det ytterligare över ett år till att jag kom till min nuvarande neurolog, återigen på remiss från min fantastiskt medmänskliga allmänläkare.
Det var då jag lyckades komma till min fantastiska seriösa neurolog, äntligen!
Efter att ha gjort MR på hjärnan och hela ryggen och med frågeställning allt möjligt visade det sig att jag har en misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (tidigare) myelit samt efter att ha gjort DAT scan på hjärnan även har extrapyramdial sjukdom, som på DAT scan ser ut som Parkinsons sjukdom.
Neurologen har gjort bedömningen att avsaknaden av för MS typiska förändringar på upprepade undersökningar, liksom resultatet av ryggmärgsvätske undersökning, inte ger något underlag för att tro att det rör sig om MS.
Min huvuddiagnos är Myelit och under senare år har jag även utvecklat extrapyramdiala symptom och för det äter jag Madopark.
Han skrev i intyg i december 2003 att jag tidigare varit väsentligen frisk men efter förlossning med epiduralkateter 1992 utvecklat domningar och stickningar i hö lår. Senare under 90-talet utvecklat symtom av neurologisk natur. Utredd i några omgångar på neurologen x x sjukhus för en misstänkt MS men ej fått diagnosen bekräftad. Man har däremot kunnat konstatera en mer ospecifik inflammatorisk påverkan i nervsystemet utan närmare diagnos. Denna leder till en spasticitet framför allt på vänster sida och p g a detta stora gångsvårigheter, svårt att få med sig vänster ben, snubblar lätt och kan inte gå mer än 50-tal meter högst.
P g a detta också balanssvårigheter och något nedsatt motorik även i vänster arm. Patienten besväras av den ökade tonusen och spasticiteten vilket gör att hon också har svårt att hitta bekväma sovställningar och dessutom har en ständig värk i hela kroppen. Detta innebär naturligtvis stora begränsningar i hennes dagliga aktiviteter.
Psykiatern skrev i intyg 990115 att jag har genomgått Königoperation på bägge fötter eftersom jag stöter i fötterna när jag går. Att jag såväl i stående som vid gång på golv har påtagliga balanssvårigheter. Benen släpar vid gång, speciellt vänster. Ökad tonus i vadmuskulatiren.
Psykisk status: Pat är klar, orienterad och alert vid samtal. Hon ger en fullödig formell och emotionell kontakt. Ingen depressivitet. Ingen ångest. Ingen affektlabilitet. Utstrålar glädje och tillförsikt.
Bedömning: Förekomsten av symtom och symtomförloppet liksom patientens eget agerande talar direkt emot psykisk åkomma. Jag finner ingen primär psykisk sjukdomskomponent, ej heller någon psykisk pålagring. Därför är min bedömning den att pat trots allt hon gått igenom, alltfort har en utmärkt god psykisk hälsa.
De här båda läkarna kom jag till första gången 1998.
Sveriges allmänna patientförening har funnits och hjälpt mig och stöttat mig från augusti 1999 då jag först tog kontakt med dem efter att jag hade fått avslag från PSR. Jag fick därifrån tips om att söka upp en ny neurolog för att få hjälp med orsakssambandet och även med mitt sjukdomstillstånd eftersom jag bara blev sämre hela tiden.
Ordföranden i Sveriges allmänna patientförening skrev ett intyg till PSR om att jag är ett typexempel på att det hade gått snett med epiduralen.
Det visade sig vara väldigt svårt att hitta en neurolog som ville hjälpa till.
Jag sökte en neurokirurg privat i oktober 1999.
Han hade rekvirerat mina MR bilder från det första sjukhuset när jag kom till honom men han sa att de var av så dålig bildkvalité att det inte gick att se mycket. Jag fick remiss för MR hals och ländrygg och frågeställningen var: Förklaring till parapares?
Han konstaterade Suspekt post babinski bilateralt.
Jag fick remiss till en neurolog för bedömning eftersom han ville ha stöd för att kunna gå vidare. Den neurolog som jag remitterades till hade man tidigare inte haft någon kontakt med.
Den neurolog som jag kom till bedömde att det var en funktionell gångrubbning och sa att jag hade en väldigt god prognos eftersom det bara var psykiskt. Det kanske var ett psykiskt trauma från förlossningen!!!
Åtta år efter förlossningen!?
Eller hade jag inte haft det lite jobbigt hemma måntro?
I journalen står det: Remiss från Dr x pga suspekt pares.
Aktuellt
Partus -92. Lades epiduralbedövning med initial smärta ner i vä ben. Man retaherade och stack en gång till men någon infusion gjordes ej utan pat sövdes inför sectio. Dagen därpå noterar en bedövningskänsla i hö ben, lårets fram och utsida. Har därefter utvecklat dålig balans, svårigheter att cykla och tendens till att ramla baklänges. Tycker sig även ha fått motoriksvårigheter i armarna och svårigheter att greppa. Vä fot hänger ej med. Tycker sig ha nedsatt känsel framförallt vä sida.
Neuro
En atypisk gångrubbning där pat släpar vä framfot.
Trots det kommer han fram till att det är en funktionell gångrubbning.
Nästa neurolog kom jag till i oktober 2000. När jag gick framför honom i korridoren sa han att det var ju verkligen en rejäl nervskada, inte bara en liten arm eller nåt.
Han konstaterade vid besöket att pat går på ett okarakteristiskt sätt och slår i tån. Har stegrade reflexer och suspekt positiv Babinski bilat. Tonusökning i benen.
Han skickade brevförfrågan till den första neurologen och noterade i sin journal:
Pat anses noggrant utredd och man uppfattar att det rör sig om en organisk gångrubbning med funktionell pålagring.
Jag rekvirerade nyligen en kopia av brevet från den första neurologen där det står att:
"Patienten är noggrant utredd MR- och liquomässigt utan att vi kunnat finna någon bakomliggande patologi. Jag har uppfattat tillståndet som en gångrubbning på organisk basis med en funktionell pålagring.
Efter långvarig sjukskrivning och stora svårigheter att återgå i arbete utreddes patienten på rehabiliteringsmedicinska kliniken.
Även psykiatriskt bedömd."
När man läser det här brevet får man ju uppfattningen att psykiater och psykolog stödjer honom i den här teorin om funktionell pålagring. Han underlåter att säga att jag är psykiskt friskförklarad och antyder precis motsatsen! Sanningen är ju den att jag var psykiskt friskförklarad både av psykolog på rehab och psykiater redan 1998 och i januari1999.
Dessutom blev jag inte alls tvingad att skrivas in på Rehab som det lät i brevet utan jag bad om det själv eftersom jag trodde att det kunde vara bra för mig.
Vid det här laget var jag så trött på neurologer men jag beslutade mig för att söka upp ytterligare en neurolog i juni 2006 bara för att jag måste få hjälp med mitt sjuktillstånd nu eftersom jag bara blev sämre hela tiden. Jag hade gett upp hoppet om att få hjälp med orsakssambandet men jag var så fruktansvärt sjuk så jag behövde verkligen seriös hjälp av en neurolog.
Min underbara läkare som har hjälpt mig genom allt det här jobbiga skrev outtröttligt en ny remiss till en ny neurolog som jag hade hört skulle vara bra. Jag hoppades återigen på att få hjälp.
I journalen står 060619:
Status:
Atypisk framåtböjd gång där hon på något vis knäar sig fram samtidigt som hon släpar vänster ben efter sig.
Bedömning: Märklig symtomatologi. Jag får en ingivelse av extrapyramidal sjukdom. Härutöver tycks en spastisk parapares föreligga men patienten har tonusstegring även i armarna. Gångrubbningen ger för mig ett funktionellt intryck men detta är naturligtvis svårvärderat. Tar fram gamla journaler samt magnetkameraundersökningar.
TiIl min inremitterade läkare skrev han, enligt journalhandlingen som jag har rekvirerat själv:
Har nu gått igenom journaler från xx sjukhus neurologmottagning liksom också neurologen här dr xx, (som var den förra neurologen som jag hade varit hos år 2000), de arbetade alltså på samma ställe.
Denna uppfattning man kan urskilja ur journalerna är att patienten har en objektiv påvisbar spastisk parapares samt härutöver en funktionell gångrubbning. Den utredning som har ägt rum är i mina ögon komplett, möjligen skulle det kunna löna sig att i framtiden fundera på någon heriditär form av spastisk parapares.
I brev till mig skrev han 060629:
"Kopia på journaler från neurologen xx sjukhus har kommit och jag har gått igenom dessa april -97 fram till september -03. Dr xx har, precis som jag, upplevt att du har en ökad grad av spänning i benen framför allt.
Från början fanns, precis som du berättade, en misstanke om MS. Den misstanken släpptes dock rätt snart efter att rygg vätskeprov och magnetkameraundersökningar genomförts - normala.
Den diagnos som man satt är "spastisk parapares" vilket är en beskrivande term för ökad muskelspänning i benen sekundärt till nervskada i centrala nervsystemet".
Alla ovanstående journalutdrag har jag rekvirerat nu det senaste året eftersom jag verkligen ville veta vad det står om mig hos respektive neurolog. Eftersom det är först nu som jag har orkat gräva i det här när jag äntligen har fått mer ork, tack vare Madopark.
Min sjukgymnast har också varit en stödperson Hon sa när jag pratade med henne om det här, att de säger bara hela tiden att det är funktionellt.
Då sa hon att det här är 110 procent INTE funktionellt, det här är neurologiskt!
I juni 2007 träffade jag Färdtjänstens konsultläkare med anledning av förlängning av mitt färdtjänsttillstånd.
Han skrev i sitt utlåtande:
Det var 15 år sedan besvären debuterade och besvären har succesivt försämrats. Hon är numera så pass svag att hon inte är ute och promenerar, möjligtvis runt huset. Den sträcka hon klarar att gå är 20 meter sedan räcker inte krafterna till. Det föreligger en skillnad under dagen, om hon är bättre på förmiddagen då hon inte rör sig så pass mycket blir hon väsentligen sämre på eftermiddagen. Det är framför allt balansen som drabbas på eftermiddagarna, då hon tar sig upp håller hon sig i väggen. (Det här var kl 9 på morgonen).
Undersökning av patienten: Vi går från väntrummet via trapporna en våning ned till läkarrummet. Hon går lätt framåtlutad med små hasande steg. Har generellt dålig balans.
Utanför undersökningsrummet kom han fram till mig igen efter mötet och sa att jag tycker verkligen att du borde ha en neurolog. Du borde ha en neurologkontakt, utvecklingen går framåt väldigt mycket nu på det neurologiska området, det hittas nya mediciner. Du är fortfarande ung så du måste få hjälp.
Efter det tog det ytterligare över ett år till att jag kom till min nuvarande neurolog, återigen på remiss från min fantastiskt medmänskliga allmänläkare.
Det var då jag lyckades komma till min fantastiska seriösa neurolog, äntligen!
Efter att ha gjort MR på hjärnan och hela ryggen och med frågeställning allt möjligt visade det sig att jag har en misstänkt inflammatoriskt resttillstånd, en sk (tidigare) myelit samt efter att ha gjort DAT scan på hjärnan även har extrapyramdial sjukdom, som på DAT scan ser ut som Parkinsons sjukdom.
Neurologen har gjort bedömningen att avsaknaden av för MS typiska förändringar på upprepade undersökningar, liksom resultatet av ryggmärgsvätske undersökning, inte ger något underlag för att tro att det rör sig om MS.
Min huvuddiagnos är Myelit och under senare år har jag även utvecklat extrapyramdiala symptom och för det äter jag Madopark.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)